En krönika om att inte vilja bli flickvännen som är krävande men inte heller bli behandlad på ett orättvist sätt.

Vi var på väg hem i bilen till vår hemstad. Jag, min kille och hans kompis. Eftermiddagen skulle spenderas i min snart gamla lägenhet där flyttkartonger skulle vikas och porslin skulle packas ned. Det kändes tungt att behöva vara där eftersom det inte längre kändes som mitt hem. Men han, även i synonym min trygghet, skulle hjälpa mig och det kändes lite lättare.

Jag fick mitt första förhållande när jag var fjorton år. Även fast jag var en förlorad tonårssjäl som varken visste vem jag var eller vem jag ville bli, hade jag förmågan att älska någon annan, trots att jag inte älskade mig själv. Det fanns bra och dåliga stunder, precis som det är för alla själar som lever i tvåsamhet. För det finns ingenting som heter perfektion. Ilska, förvirring och ledsamhet kommer alltid att knacka på dörren lite då och då, för att göra en påmind om att det är känslor som behöver kännas.

Promenader, biobesök och middagsdejter tillsammans med söta pojkar har under mina tonårsår varit många. Att leva i ensamhet har nog aldrig varit min grej, även fast jag varit det under längre perioder i mitt liv. Tvåsamheten har alltid lockat och därför har många grodor behövt bli kyssta innan min prins kunde bli hittad.

Som kompis, liksom flickvän har jag alltid visat omtanke och kärlek. Överraskningar är min specialité och det finns ingenting bättre än att skämma bort den man tycker om. Att ge hela sig själv är det finaste som finns - om gåvan blir omhändertagen och inte blir behandlad som något din lillebror gav till dig från slöjden 1995. Då vet vi båda två att den förmodligen ligger bortglömd i någon kökslåda bland gamla tidningar och annat skräp. Att ge hela sig själv är en gåva och den bör bli ompysslad. Den får aldrig tas för givet.

Jag har i mitt nittonåriga liv träffat på många ungkarlar, vars syn på tjejer är att vi är jobbiga, krävande och egoistiska. Även den kille vars namn som mitt hjärta slår dubbelt för, var en gång fast bestämd för att en tvåsamhet tillsammans med mig aldrig skulle kunna bli verklighet. Den osynliga ryggsäcken över hans ryggtavla var fylld av erfarenheter av svek och ilska från gamla kärlekar. "Tjejer blir fan sura för ingenting" eller "Tjejer är så krävande, man får aldrig göra som man själv vill". Lyssnandes på dessa meningar har jag nickat, varit förstående och tänkt att fan, jag vill aldrig bli en sån flickvän.

Men igår hände det något.
Jag kom till insikt med att jag blivit en sån flickvän.
Jag är någon jag inte vill vara just nu.

Bilens hjul rullar mot den hårda asfalten och på skylten står det Norrköping 44. Bara trettiofem minuter kvar tills vi är hemma. I framsätet sitter min kille och hans kompis. Diskussionen handlar om hur många öl som ska köpas från Systemet. Imorgon ska dom festa i en främmande stad och alkoholen kommer rusa genom deras kroppar. Jag är glad för deras skull, jag vet att dom har sett fram emot morgondagen. Att få hänga tillsammans med grabbarna, dricka öl och få komma bort lite. Han jag tycker om, han behöver det. Speciellt efter kvällens flyttstädning, tänker jag och ler för mig själv.

Samtalsämnet ändrar form och inom loppet av två minuter är kvällens planer inställda. I den främre delen av bilen har nu en ny bestämmelse gjorts. Dom åker redan ikväll. Jag blir inte informerad utan hör bara på när deras entusiatiska röster pratar om sovplatser, alkohol och uteställen. Jag hör orden i mitt huvud ekar "Bli inte arg, Caroline".

För jag får inte bli arg.
Jag får inte vara krävande.
Jag får inte vara egoistisk.
Det är nu jag måste bevisa att jag
inte är som andra flickvänner.

Framme vid Centralstationen hoppar killarna ur bilen och bär ut sina väskor ur bagaget. Han pussar mig på kinden och säger "Jag älskar dig, vi ses på söndag" och jag svarar tyst detsamma utan att möta hans blick. Sätter mig vid förarsätet, vrider om nyckeln och startar bilen. Oavsett om jag vill eller inte så kokar jag inombords. Hur fan kunde det bli såhär?

Uttalanden om att flickvänner är sura och inte låter deras pojkvänner umgås tillsammans med grabbarna, har varit många genom åren. Men jag har svårt att tro att det handlar om just DET. Det handlar inte om att begränsa sin partner från att göra vissa grejer. Det handlar om kommunikation och respekt. Oavsett om det varit min storebror, min pappa eller min bästa vän, hade reaktionen blivit densamma.

Ingen vill vara en flickvän som är jobbig, krävande eller egoistisk.
Men ingen vill heller bli behandlad på ett orättvist sätt.

Text skriven av: @cmeh