En krönika om svek, otrohet och lögner.

Jag hade i alla fall inte gett ut mitt nummer eller föreslagit att träffas. Det hade han gjort. Vi hade sagt att vi inte skulle träffa några andra, men det verkade som om han hade glömt bort det. Jag kände mig sviken. Ledsen. Sårad. Nedvärderad. Det värsta var att han inte hade sagt något till mig. Han höll det hemligt. Han klagade på mig gällande mina hemligheter, sade rakt ut att han väntade på att jag skulle vara otrogen och blev arg när han såg att jag hade Tinder. Han fick mig att må dåligt och han fick mig att tvivla på mig själv, medan han faktiskt gjorde alla dessa saker. Han hade Tinder, förvånansvärt aktiv var han också, där han gav ut sitt nummer om tjejerna ville ”ta det vidare” eller rent av frågade om de ville komma hem till honom för att kolla på film. Ingen kollar på film längre. Idag har alla bara sex.

Jag hade haft hans telefon och jag hade gjort det där man inte borde göra – kollat igenom den. Tinder var det enda jag ville kolla upp, det andra intresserade mig inte så mycket. Jag var lite rädd för att bli påkommen och tryckte mig nervöst fram – konversationerna var det jag ville åt. Den senaste var bara någon dag sedan. De tre första konversationerna var ointressanta, men den fjärde fick mig att börja gråta. De hade skrivit med varandra i flera dagar. Och de var långt ifrån endast vänliga. Blinkande smileys och föreslagna träffar. Jag kände hur mina ögon fylldes av tårar när jag scrollade igenom deras konversation. Jag kände skuld över att gå igenom hans mobil, det var ju trots allt privat och jag hade inte velat att han gick igenom min, men för varje ord jag läste så försvann skulden bit för bit. Jag förstod knappt vad jag läste. Jag förstod knappt att det var han som hade skrivit allt, främst för att jag inte ville tro så om honom – att han var kapabel till att göra så mot mig, mot oss.

”Vill du kanske komma hem till mig och kolla på film?” Det var han som hade tagit initiativet till att fråga henne. Vi vet vad film betyder. De kanske börjar med att man sätter på en film, har lite godis och småpratar samtidigt. Men sen hamnar man närmare varandra, kanske lutar sig mot den andres axel. Eller har handen på den andres lår. Sen är inte handen på låret längre. Och till slut så är filmen inte alls relevant. Den kanske aldrig var relevant, utan bara en ursäkt.

Idag vet jag fortfarande inte ifall de kollade på film eller inte. Deras konversation hade fortsatts på Snapchat, där spåren automatiskt försvinner. De kanske gjorde det medvetet – så att ingen kunde komma på dem. För mig spelar egentligen igen roll. Han föreslog en film. Och jag vet vad film betyder.

Skribent
Anonym