En krönika om att om trasig kärlek. Om när man är för rädd för att älska, älska på riktigt.

Det är fest, och som vanligt spenderar jag största delen av kvällen på balkongen. Mitt sällskaps byts hela tiden ut, men jag stannar på balkongen. Går in då och då, för att fylla på glaset. Men annars så sitter jag kvar. Tänder en cigarett till. Jag som egentligen inte röker. Det är i princip bara bekanta här. Ingen bryr sig så mycket. Samma gamla ytliga frågor och samma gamla ytliga svar. Alla undrar samma sak och jag svarar alltid att jag inte bryr mig. Jag bryr mig inte om honom. Har aldrig gjort. Jag svarar att jag inte är typen som blir kär och att jag inte har något hjärta. Och det är så skönt att ingen här ser igenom min fasad. Att ingen ser hur olycklig jag är på riktigt.

Egentligen finns det inga problem just nu. Egentligen har vi kommit till den punkten, han och jag. Vi har kommit till den punkten där vi förlåtit och gått vidare. Gett varandra en ursäkt och tagit emot den andras. Vi älskar. Tycker om. Allt är hur fint och bra som helst, egentligen.

Jag antar att problemet nu inte sitter i vad som har hänt, utan i vad jag är rädd för ska ske. Efter lögn på lögn, svek på svek, sätter jag mig själv i någon sorts skyddsläge. Där jag stänger ute honom. Kämpar så mycket jag kan med att utesluta det viktigaste jag har från mitt liv. Han som betyder mest. Som en sköld mot hjärtat, för att jag är så rädd att det ska gå i tusen bitar ännu en gång. En sköld jag sätter upp bara för jag är så rädd, för att det ska göra sådär ont igen. Sådär ont att det känns som om hela själen brinner, och inget i hela världen kan släcka lågorna. En sköld, i hopp om att den lilla glöden som blivit kvar, ska slockna och inte ta eld igen.

Det är som om hela livet är en bergochdalbana. Och jag måste åka hela karusellen med ögonbindel. Jag ser ingenting. Har ingen aning om när de stora nedförsbackarna ska komma. Har ingen aning om vad som ska hända härnäst. Jag bara sitter, och skriker inombords av ren panik, i väntan på nedför. Det finns inget lugn stund till att koppla av. Ingen tid till att bara vara. Det finns ingen tid till att vara sådär lycklig, som han faktiskt gör mig. Ingen tid till att vara sådär kär, som jag verkligen är. Istället sitter jag här och väntar. Väntar på att glöden ska ta eld. Väntar på att få gråta sönder ännu en natt och att ännu en gång få känna igen mig i varenda låt om olycka och förlorad kärlek.

Då är man väl riktigt trasig? När lycklig kärlek blir olycklig bara för att den är så fylld av rädsla. Rädsla för att sveket ska bli ett ytligare.

Skribent