I denna text berättar Caroline om sitt liv där psykisk ohälsa har vart i centrum. Hon levde länge själv med sina tankar och tillslut såg hon bara en utväg och det var att ta sitt liv. Läs Carolines historia om hur tog sig ur detta och idag är lycklig.

Det var den tjugoförste december tvåtusentretton. Snön låg tung över gatorna och människorna runt mig sprang bland dom olika butikerna. Klappar skulle köpas och där stod lilla jag med endast en sak på min önskelista. Min högsta önskan var att få bli fri. Att få bli fri från mörkret och tankarna. Att få bli lycklig på riktigt. Men min önskan gick inte att slå in vackert omslagspapper. Min önskan kunde inte köpas för pengar. Och min önskan skulle inte ligga under den vackra gran som min mamma hade pyntat med glitter och julgranskulor. 

Jag befann mig i en lägenhet på femtiosex kvadrat tillsammans med några vänner och en massa främlingar. Musiken flödade ut ur högtalarna och jag stod i hallen och hånglade med någon som smakade jäger. Benen vek sig och jag kände mig som ett nyfött föl som tog sina första kliv över ängen. Men väggarna blev plötsligt mindre och det kändes som att bröstet skulle sprängas. Jag sa inte ett ord till någon utan slängde bara upp dörren till lägenheten och sprang ned för trapporna. Porten slogs upp och den snö som bara några minuter tidigare hade varit så vacker inifrån fönstret i lägenheten, piskade mig nu i ansiktet. Snön var inte längre sådär vit och underbar som den är varje julafton, utan en känsla av obehag fyllde nu istället min kropp. Snön kröp sig in genom mina svarta klackskor och kylde hela mig. 

Mina händer var genomfrusna och jag famlade efter nycklarna i min jackficka. Hela kroppen skakade och i samma ögonblick som dörren öppnades föll jag handlöst ihop på mitt hallgolv. I fosterställning låg jag bara där, hulkande och sorgsen. Mina tankar fylldes av mörker igen och röster berättade för mig hur meningslöst allting var. Jag kunde likaväl riva min önskelista, för lycka var någonting som jag aldrig skulle få uppleva igen. Det lilla hopp som tidigare existerat i min kropp var nu som bortblåst i den hemska snöstorm som hade intagit vår stad. I mitt huvud fanns det bara en utväg. Snart lyste de blågula skiftande ljusen upp parkeringen utanför min port. Sjuksköterskan bredvid mig tog telefonen i sin hand och tryckte in numret till sjukhuset. Genom samtalets gång rapporterar hon att dom har en sjuttonårig flicka som försökt begå självmord. Ordet fick mig att vilja spy och hela min kropp fylldes av skam. 

Jag var bara fjorton år gammal när min mamma kom inspringandes i mitt flickrum och frågade vad som hade hänt. Jag var bara fjorton år när jag för första gången sa "jag vill inte leva mer". Och jag var bara fjorton år när tanken slog mig, att döden kanske vore bättre än livet. Jag minns hur förtvivlad hon blev. Hur orden byttes ut med tårar som rann ner för hennes kinder. För vem vill höra sitt barn säga något sådant? För vem vill se sitt barn lida på det sättet? Men det var inte förrän tre år senare som min tanke skulle ersättas av en handling. 

Mitt skratt har alltid ekat i skolans korridorer och ingen skulle förmodligen beskriva Caroline som en förtvivlad, ensam och ledsen flicka. Men ingen visste och ingen kunde ana vad som pågick i inuti mitt huvud. Dom dagar som jag fick spendera på sjukhuset känns idag som ett stort svart moln. Familj och vänner blev informerade om vad som hade hänt och skammen växte sig större och större i min lilla flickekropp. Återigen när ordet självmord lästes upp ur läkarnas journaler så blev jag genast illamående. Det var tre dagar kvar till julafton och jag befann mig på vuxenpsykiatrin i min hemstad. Efter samtal med läkare, psykologer och sjuksköterskor där min envishet gång på gång sattes på prov, blev jag utskriven efter två nätter. 

Jag fick komma hem och fira jul tillsammans med min familj. Risgrynsgröten stod på bordet som den alltid har gjort. Programledaren på SVT tog upp en tändsticka ur asken och tände det ljus som prydligt stod placerat på bordet. Och klockan tre intog Kalle Anka och hans vänner vår TV som om ingenting hade hänt. Men julklappsöppningen som tidigare år varit höjdpunkten på hela dagen, var inte längre densamma. För min önskan gick inte att slå in i vackert omslagspapper. Min önskan kunde inte köpas för pengar. För min önskan skulle inte ligga under den vackra gran som mamma hade pyntat med glitter och julgranskulor. 

Medicinerna mina läkare skrivit ut recept på, hämtades aldrig ut på apoteket. Samtalsbesöken blev allt färre och färre och till slut ringde jag och sade upp kontakten med min psykolog. Fast besluten på att mediciner inte kunde hjälpa mig att bli genuint lycklig igen. Månaderna gick och jag var helt ovetandes om att den kommande sommaren skulle bli vändpunkten i mitt liv. Det var den tjugosjunde juni tvåtusenfjorton som biljetten befann sig fladdrande i min hand på min färd över fälten på Bråvalla. Vi stod vid den stora scenen och vi sjöng och dansade i takt till musiken. Berusande hjärtan av alkohol som slängdes mellan främlingar i ett stort publikhav. Bland refränger och melodier så ser jag honom. Minnet är svagt och jag minns varken vad vi sa eller hur det hela började, men plötsligt möttes våra läppar och sedan dess har jag varit fast. Hans närhet lika lycklig precis som ni vet, hur en Alvedon lindrar en förfärlig feber eller hur en chokladbit tillfredställer ett otroligt sötsug. Eller hur magen besvarar en komplimang för något man är stolt över. Ungefär så kändes det. 

En festivalromans blev en sommarromans. Och varje gång jag satte fingret på hans ringklocka slog hjärtat några extra slag. Det bubblade i hela mig av förväntan och glädje och det var då jag visste. Jag visste att min högsta önskan inte kunde köpas för pengar. Det var tack vare honom som pusselbitarna föll på plats och jag förstod varför min högsta önskan inte legat under den vackra gran som mamma hade pyntat med glitter och julgranskulor. Det var då jag förstod att min högsta önskan inte gick att slå in i vackert omslagspapper. Det var då jag förstod vad lycka faktiskt var.