En krönika om att släppa taget om sitt förhållande, att aktivt ge upp för att kärleken har dött ut.

Jag vet inte när det är dags att släppa taget och gå vidare, när man måste ta det steget och släppa. För precis lika svårt som det är att låta någon komma in, är det att låta någon gå. För vad kunde det ha blivit om man bara hade kämpat? Vad kunde ha hänt om man bara hade försökt lite till?

Jag vet inte riktigt hur det där med att ge upp på något man brinner för fungerar. För jag tror inte att jag någonsin tidigare gjort det, jag har aldrig heller aktivt gett upp. Aktivt påmint mig själv om att jag måste släppa taget, måste gå vidare, måste sluta kämpa. Jag förstod att jag inte kunde laga oss, hur mycket jag än ville, hur mycket jag än försökte. Eller kunde jag det? Dessa tankar blev mitt personliga helvete. ”Snälla säg att det kommer bli bra” grät jag fram. Du sa att det skulle bli det, men du såg mig inte i ögonen när du sa det. Jag blev tvungen att låta tanken av att jag måste släppa taget skölja över mig. Tanken av att ge upp på mig och dig och allt vad vi var, den dränkte mig. Jag blev en levande död och förblev det i månader. Grät dygnet runt, skakade häftigt och sov aldrig. Men trots allt så var det mest smärtsamma att ständigt påminnas om att jag aktivt gett upp. Påminna mig själv om att det är lönlöst att fortsätta försöka kämpa för oss, det gjorde ont att förstå att jag inte kan få vår kärlek att vinna.

Att aktivt ge upp, är att varje morgon vakna och duscha i ångest och hopplöshet - det är tortyr. Livet förlorade dess mening när jag tvingades tvinga mig, att släppa dig. Och att känna den känslan, det var inget jag tidigare vart bekant med. Jag ville mycket, jag var mycket, jag såg lycka och möjligheter i det mesta. Men plötsligt fanns det bara mörker. Mål och drömmar upphörde att vara relevanta, jag hade förlorat glöden trots att jag från början varit en explosiv brand. Jag var allt och ville ha hela världen, men jag blev till ingenting och ville lika lite, när jag blev tvungen att sluta kämpa för oss.

Det är vackert det där med kärlek, vackert hur självklart det kan vara att älska. Jag har aldrig funnit det intressanta i romantiken, eller det storslagna. Jag har funnit det mest fascinerande i de små momenten som annars inte läggs märke till. Hur är det att stå i kö tillsammans? Rör ni vid varandra när ni kollar på TV? Brukar ni skratta mycket när ni är ensamma? Kan ni ens tänka tanken av ett liv utan varandra? Ler ni när ni ser varandra för första gången den dagen? Vad tänker ni, när ni vaknar i varandras armar om nätterna? Hur länge kan ni gå utan att kyssas? Kan ni gråta tillsammans?

Vår historia var aldrig enkel. Den var väldigt speciell, för speciell för att någon annan skulle förstå den. Vissa förskönade den och utbrast ”Men åh, vad gulligt” när jag nämnde en händelse med honom. Andra rynkade pannan och sa ”Du vet att du förtjänar bättre”. Jag visste det, att jag förtjänade bättre. Men jag var ju kär. Trots all skit vi gick igenom så fanns vi alltid där för varandra, trots tusentals bråk och skrik så var det vi mot världen.

Jag vet inte riktigt hur det gick till när jag föll för honom, men jag gjorde det. Någonstans på vägen så föll jag för dig. Jag minns hur du med panik i rösten och skräck i blicken stod i trappen och höll tag om mina armar och sa ”Men snälla, kan jag åtminstone få en kram, ser du inte vilken ångest du ger mig”. Det var ett av våra hundratals bråk och jag gick hela tiden fem meter framför dig på Stockholms gator och höll en hetsig monolog om hur du aldrig kunde låta det vara bra i fem minuter. Men vi hade stannat där i trappen, och jag tror jag föll där, när jag såg din skräck i att förlora mig. Jag hade älskat dig innan, men från och med då var jag inte längre den viktigaste personen i mitt liv – du var. Jag föll så hårt att dunsten mot marken bröt mina revben, punkterade lungorna och krossade hjärtat.

Men vad gör man, när ens kärlek kanske inte räcker? Vad gör man när man har förlorat sig själv, när man har förlorat sin lycka, förlorat hoppet? Vad gör man när man krampaktigt håller kvar vid en kärlek som håller på att dö ut, i brist på ömsesidigt kämparglöd? Brist på energi och hopp om att man kan övervinna motgångarna och läka såren? Man tvingar sig själv att ge upp. Och det måste göras aktivt. För ibland när tankarna håller på att förgöra mig, så är jag påväg att ringa och säga det jag egentligen inte vill erkänna för mig själv, det kommer ju inte hjälpa. Jag vill skrika ”Men snälla din idiot, fattar du inte att jag älskar dig för mycket? Fattar du inte att vi inte bara är kära i varandra, vi är gjorda för varandra? Fattar du inte att jag betyder alldeles för mycket för dig? Fattar du inte att jag egentligen vill ha dig vid min sida tills jag dör? Fattar du inte att det vi har är episkt?”.

Men jag gör det inte. Bördan har blivit för tung för att bära. Jag måste erkänna mig själv besegrad. Jag måste aktivt ge upp på oss. Jag måste erkänna att vår kärlek inte vann.


Krönika skriven av: Anonym

Skribent
Redaktionen