Tänk om vi befann oss på en plats och att jag skulle behöva vinka hej till två tjejer som du en gång delat samma lakan med. Hade jag lika oberört skakat hand med ditt förflutna och låtsats som ingenting? En krönika om svartsjuka.

​"Jag vill att du ska bli tillsammans med någon". 
Sekunder känns som timmar innan han påbörjar nästa mening. 
"Ja, med dig själv. Jag vill att du ska börja älska dig själv igen".

Det har gått några veckor sedan jag packade min väska och flyttade till honom. Kläderna ligger fortfarande kvar i den fyrkantiga lådan med fyra hjul och jag orkar inte ta tag i det. Inte idag och inte imorgon heller. Jag står mellan två jobb, eller ja, det kallas kanske för att vara arbetslös, men arbetssökande är nog ett mer passande ord. Jag klagar ständigt på att jag inte har något att göra om dagarna, men innerst inne vet jag att jag inte ens har försökt. Får skylla mig själv helt enkelt. 

Helgen som kommer betalar vi etthundrafemtiofem kronor för att ta tåget tillbaka till vår hemstad. Vi blir bjudna på en fest hemma hos din killkompis och förväntningarna är stora. Under kvällen stöter vi på två killar som jag tidigare delat samma skratt och kyssar med. Men trots att du vet, reagerar du knappt och du skakar oberört hand med mitt förflutna. Du är minst lika trevlig som vanligt och du visar inga tecken på svartsjuka. Du fortsätter bara att dricka din öl och du lägger din hand runt min midja när vi står i hallen och diskuterar livet med dina vänner. 

Jag famlar iväg och deras röster hörs bara dovt i bakgrunden. För tänk om det hade varit tvärtom. Att vi befann oss på en plats och att jag två gånger skulle behöva vinka hej till två tjejer som du en gång delat samma lakan med. Hade jag lika oberört skakat hand med ditt förflutna och låtsats som ingenting? Hade jag fortsatt dricka mitt rosévin och gett dig lekfulla blickar? Eller hade jag undvikit dig resten av kvällen, ja till och med under morgondagen? 

Förmodligen hade jag låst in mig på toaletten med någon tjejkompis och berättat skvaller om vad ni två gjort tillsammans. Varit arg på både dig och henne och känt att jag inte räcker till. "För jag är nog inte bra nog för dig? Du vill nog hellre dela taxi hem tillsammans med henne ikväll? Åh, vad är det för fel på mig?". Meningarna hade ekat i mitt huvud och tankarna hade inte sköljts bort oavsett hur många glas vin jag än hade druckit. 

När jag inte orkar se på mer, ringer jag en taxi, tar på mig mina skor och slänger upp dörren bakom mig. Springer ner mot utgången i trapphuset och hoppar in i bilen. Ensam hemma, mellan mina lakan, vet jag innerst inne vad som måste ske. För det finns en skillnad på oss och det är att han är egenkär. Han älskar sig själv och han älskar mig och han vet att ingen annan kan ändra på det. 

"Fan, jag måste börja älska mig själv igen" tänker jag när ögonlocken sjunker ner en sista gång den där lördagsnatten klockan 23:11.