En krönika om att grubbla över det man aldrig får, istället för att uppskatta det man har. En krönika om hur jobbigt det är att aldrig känna sig tillfredsställd med sig själv.

Flera månader innan vi skulle springa ut genom de blå portarna med våra mössor på huvudet, började frågorna välla över oss. “Vad ska du göra efter studenten?”. Många av mina vänner hade inget svar på frågan, medan jag hade allting planerat. Min gamla lägenhet var uppsagd och den tjugosjunde augusti skulle jag få nycklarna till min nya bostad. Under våren gick jag på ett flertal intervjuer för den arbetsplats jag så gärna ville arbeta på. Tvåtusen sökande och mina chanser kändes inte stora. Men tre veckor innan sommarlovet möttes jag av ett glädjande besked - jobbet var mitt!

​Jag minns hur jag satt på tredje raden i det kala och vita klassrummet. Läraren undervisade i religionskunskap och vi gick i åttonde klass. Under högstadiet var jag en av de stökigaste eleverna och ofta fick jag utskällningar. Ibland blev jag till och med utkastad från klassrummet. Men under den här lektionen satt jag tyst på min plats och lyssnade på vad läraren sa. Det talades om buddhismen, gudar och regler. Till en början verkade det helt ointressant, men när diskussionen sattes igång om begär och beroende väcktes en tankeställare.

Det är höst och som varje oktobermånad är jag på jakt efter ett par höstskor. Gåendes mellan gallerior och butiker med en längtan efter att hitta det perfekta paret. Som om hösten skulle bli mycket bättre om jag hade ett par svarta, inte för höga, men inte heller för låga, skor på fötterna när löven börjat falla. Frustrationen som väller över en när mamma förklarar att det är dags att åka hem och förbereda kvällens middag. Ett misslyckande utan dess like? Det som ligger i resterande påsar spelar inte längre någon roll. Det enda som spelar någon roll är att jag inte hittade dom där jävla skorna.

Ibland undrar jag vad det är för fel på mig? Varför den där känslan av att aldrig känna sig nöjd, ska behöva infinna sig i min kropp så pass ofta. För handlar det inte om vilka skor som är slut i min storlek, ja då handlar det om att väninnan tog en godare lunch än mig på menyn. Att ständigt behöva vara på jakt efter något som är lite bättre, lite vackrare och lite godare? Istället för att uppskatta det jag har, grubblar jag över det jag aldrig får?

Jag vandrar hem mellan stadens kvarter efter några timmar arbete. När jag andas bildas det små moln framför min mun av den kalla kylan och trots att jag inte har några vantar envisas jag med att läsa det senaste på Twitter. Mina frusna fingrar dras fram och tillbaka på skärmen samtidigt som jag möts av meningen “Ge mig ett heltidsjobb och en nyrenoverad lägenhet och sen är jag nöjd”. Och jag kan inte längre undgå att tänka tillbaka på hur livet har förändrats de senaste månaderna.

Heltidsjobbet och ett nytt hem på tjugosju kvadrat var nu mitt. Men trots att tavlorna var upphängda på de beiga väggarna och porslinet stod uppradat på hyllorna i mitt kök, kändes det inte som hemma. Vår säljturné på tre månader sattes igång och det vred sig i magen varje kväll när alarmet skulle ställas. När heltidsjobbet blev mitt, då önskade jag mig semester och lediga dagar. Och när lägenheten blev min, ja då var det bara ångestfyllt att komma hem till tomma kvadrat. Jag kände mig som en fånge i mitt egna liv och magkänslan skrek att jag var tvungen att bryta mig loss.

Det hittades en ersättare till mitt jobb och uppsägningen gick igenom utan några komplikationer. Lägenheten hittade snabbt en ny ägare och dubbla hyror behövde inte vara ett orosmoment. Efter en tågresa på två och en halv timme, befann sig nu resväskan och jag i en främmande stad, i ett rum på nitton kvadrat, i en trygg famn. “Vi börjar om nu” sa han och pussade mig i pannan.


När jag stod där med min vita mössa i handen och sjöng studentsången den tolfte juni, var jag ovetande om vad som egentligen skulle ske. Det svar jag haft på frågan skulle inte stämma överens med den verkligheten som skulle bli. Och idag tänker jag fortfarande tillbaka på när min lärare undervisade om buddhismen och dess lagar. Kanske borde jag bli munk och försöka bli fri från alla begär och beroenden? För vem vill vara den som har allt, men som inte känner någonting?