Mörkret har lagt sig över vår stad, snön faller och det är ganska kallt ute. Jag passerar samma gator och samma stigar som när mitt hjärta tillhörde dig. Jag är blond och om lite mindre än en månad tjugotre år gammal.

När du svepte dina armar om mig och kysste mig på pannan var jag nitton och svart-hårig. Jag minns att träden var dekorerade med ljusslingor och snön dansade mot marken nästan varje kväll. Varje gång jag passerade dem så tänkte jag på dig. Det var något speciellt med vintern det året, kanske för att jag hade dig. Kanske för att varje dag som jag passerade dessa vackra träd, så visste jag att du var hemma och väntade på mig. Du väntade på att få hålla mig nära intill dig, känna min doft och fyllas av glädjen som jag gav dig.

Jag passerar samma träd, samma gator, samma stigar. Jag är blond och fyra år äldre än när jag sist såg dig. Fyra år klokare, eller kanske lika dum och barnslig. Men det är inte min hårfärg eller ålder som får mig att stanna upp. Det är tanken på att mina fötter bär mig genom dessa vägar, och jag kommer knappt ihåg att jag har älskat dig så mycket för så längesen. Jag kommer knappt ihåg att du en gång fick det att kännas som att hjärtat slets i tusen bitar. Som att två rovdjur greppat tag i det och haft en kamp om vem som skulle få det. Jag kommer knappt ihåg att jag var beredd att ge dig hela mitt liv, och jag kommer knappt ihåg att jag höll fast vid dig med det sista jag hade, med den sista styrkan som fanns kvar i mig.

Det fanns kvällar då jag tänkte att kärleken skulle slita oss i stycken, kvällar då jag tänkte att vi älskade varandra för mycket. Det fanns kvällar då jag rent av trodde att jag skulle kunna dö för dig. Och jag kommer ännu ihåg smärtan som sköljde över hela min kropp när du berättade att du inte längre älskade mig. För jag älskade ju dig, mer än vad jag kunde berätta i ord, eller meningar, eller texter. Och det tog så länge innan jag kunde resa mig upp och känna att jag äntligen hade läkt. Att jag äntligen levde igen.

Jag passerar samma hus, samma stigar, samma träd. Och jag kan bara minnas att jag en gång kände något speciellt. Jag kan minnas att jag var kapabel till att älska någon så mycket, att det helt plötsligt blev helt omöjligt att förklara. Men jag läkte. Hjärtat, jag läkte om och om igen.

Och kanske är det därför som jag nu, snart tjugotre år gammal, passerar samma gator och samma vägar som från när mitt hjärta tillhörde dig - som jag knappt kommer ihåg att jag har älskat dig så mycket för så längesen. För jag har läkt. Och om jag till slut lyckades reparera mitt hjärta, min själ och allt som var sönder inuti, så måste det betyda att det kommer ordna sig.

Det kommer att bli bra, och allt det dåliga som händer nu; det kommer också att bli bra. Jag vet det.


Skribent: @lanahf

Omslagsbild: @emeliewigert


Writer
Editorial staff