En krönika om att känna sig ensam, isolerad och deprimerad över sin acne. Men att sedan bryta sig loss ifrån det tankemönstret och sluta bry sig.

De var överallt. I pannan, på kinderna, runt näsan. De var överallt och jag kunde knappt kolla på mig själv i spegeln. Finnar. Äckliga, fula jävla finnar. De fanns inte ett enda område i mitt ansikte som inte täcktes av dem. Det enda jag ville var att de skulle försvinna. Men de gjorde aldrig det.

Jag hade provat alla krämer, alla läkemedel och alla huskurer som fanns att prova. Inget fungerade. Och jag höll på att ge upp. Jag höll på att bryta ihop på grund av de jävla finnarna.

För mig var de inte bara märken i ansiktet, för mig var de så mycket mer. De var något som hindrade mig från att gå ut, något som fick mig att stanna hemma under helgerna istället för att gå på fest med mina kompisar. De hade inga finnar. Det var bara jag. Eller det var åtminstone så det kändes. Så jag och finnarna hängde ofta hemma. Men det fick mig bara att må ännu sämre. Jag grät mig själv till sömns på grund av min acne, jag var deprimerad och kände att de höll mig tillbaka. Jag vågade inte träffa nya människor eller dejta – de skulle kanske äcklas av mig och mina prickar.

Mina föräldrar sade samma sak om och om igen. "De kommer att försvinna. De har med hormonerna att göra. Du går bara igenom en fas. De är ju ändå bara lite finnar." Hade inte de gått igenom det här? Visste de inte hur jobbigt det var för en tonåring, med finnar, i dagens så ytliga samhälle? De suckade åt mig och himlade med ögonen när jag låg hemma, gråtandes, och vägrade gå till skolan. Men de förstod inte.

Det tog 5 år innan det började bli bättre. 5 år är en lång tid. Men under denna tid hade jag kommit till att acceptera mitt utseende allt mer – det var faktiskt inte bara jag som hade finnar. Och finnar är faktiskt inte allt. Jag hade börjat strunta i att de fanns där och jag gjorde de jag kände för, istället för att sitta inlåst på mitt rum. Jag insåg att om jag inte brydde mig om finnarna, så verkade ingen annan bry sig heller. Och när de väl började försvinna så märkte jag det knappt. Jag hade redan övertalat mig själv om att de inte längre fanns. De hade försvunnit. Egentligen fanns de ju kvar, lite här och var, men för mig hade de försvunnit.

"Bry dig inte om er finnar, du är vacker ändå" är svårt mig för att säga eftersom att jag vet hur jobbigt det kan bli. Jag vet hur dåligt man kan må. Men försök att acceptera hur du ser ut. De gör nämligen alla andra. De bryr sig inte. Försök att må bra, försök att le varje dag så ska du snart se att ditt utseende helt plötsligt inte är det enda du tänker på. För mig handlade det om finnar. För dig kanske det är något annat – viktproblem, längd, ansiktsdrag. Jag har accepterat hur jag ser ut. Gör det du med.

Har du också en krönika du vill dela med dig av? Maila den till joanna.fingal@nouw.com och märk ämnesraden med "krönika". 

Skribent
Anonym