Det är kallt ute. Riktigt kallt. Sådär så att det sticker i fingrarna, och tårna verkar ha domnat bort för jag känner dem inte. Jag snubblar fram i mina klackar och han skrattar när jag lyckas parera ett fall i sista sekund. Klockan är mitt i natten, snön faller tyst och fastnar i våra mössor, och vi håller varandra i handen.

Jag glittrar.

Han stannar till och lyfter min hand, snurrar mig i en liten piruett och fångar mig när jag halkar på isen. Plötsligt står vi tätt intill varandra och vi har glömt vad det var vi pratade om och vi har glömt att det är minus fjorton grader ute och vi har glömt att våra föräldrar förmodligen undrar vart fasiken vi är. Hans andetag bildar små varma, vita moln.

”Du är galen,” konstaterar han.

Jag nickar. Han nickar. Och så kysser han mig rakt på munnen.

Hans läppar smakar värme och det snurrar till i huvudet, marken försvinner under mina fötter och det känns som om jag faller tretusen meter rakt ner. Han lägger sin kalla hand runt min nacke och jag suckar tyst, letar mig närmre och kysser tillbaka.


Och så står vi där på Drottninggatan och tittar på varandra. Det spritter i kroppen när jag möter hans blick och tänker att hela denna människa bara är min. Min enda. Min största källa till lycka. Folk går förbi oss och muttrar surt för att vi ställt oss mitt i vägen men det spelar absolut ingen roll för här står vi och vi är båda från vettet men vi är tokiga tillsammans.

Det är något sjukt med kärlek. Något vansinnigt, nästan onaturligt. Det är en helt vanlig lördag i januari men det är den bästa dagen i mitt liv, precis som alla andra dagar som jag får spendera med honom. Det är iskallt och jag har matteprov på måndag men här står han med sin konstigt formade mössa och vad spelar det då för roll? Hemma väntar en utskällning för att jag är så sen och jag har tappat min mobil i marken så den har tusen sprickor i skärmen men det är som om ingenting har hänt, för här står han och hans läppar är torra av vinterkylan. Vad knäppt det är. Att en enda människa kan skapa så mycket överväldigande lycka ur tomma luften.

Det är så löjligt att jag börjar skratta rakt ut.

Jag fattar, vill jag skrika till hela världen, jag fattar! Kära Nicholas Sparks, kära Sandra Beijer, kära Titanic och kära Ed Sheeran. Jag fattar nu. Hur kunde jag inte fattat? Jag är arton år och helt stört jäkla kär och jag fattar, jag fattar precis!

Han följer mig hem och pussar mig på munnen när jag går in till mig och jag tänker på kyssen hela vägen upp i hissen, hela tiden när jag går in till mitt rum, när jag lägger mig under täcket och när jag sluter ögonen, men jag kan inte somna förrän två timmar senare.

Och jag glittrar.

Writer