“30 gånger om dagen”, säger hon. Jag tittar på den lilla flickan som sitter mitt emot mig. Den lilla flickan med de smala armarna, det långa bruna håret och de stora bruna ögonen. “Vad menar du?” frågar jag.

 Hon tittar på mig och sen snabbt ner i marken för att undvika ögonkontakt. “Jag blir våldtagen 30 gånger om dagen.” Den här flickans namn är Aye Aye och hennes historia har förändrat mitt liv.

Jag befinner mig just nu i Yangon, den före detta huvudstaden av Myanmar, och bor i ett skyddat boende tillsammans med tjejer som tidigare varit offer för Human Trafficking - men som nu har blivit räddade. Jag jobbar för en organisation som heter Eden Ministry som kämpar för att få bort så många tjejer som möjligt från the red light districts areas runt om i Asien. De tjejer som blir räddade får sedan komma till ett av våra boenden där vi ger de en chans att få läka både fysiskt och psykiskt, få de att förstå att det som hänt de bara är deras historia och inte den de är, samt hjälpa de att komma ett steg närmre deras drömmar. Vi jobbar mycket med att stärka de, se vad de är duktiga på och få de att tro på sig själva - vilket krävs mycket jobb efter år av att ständigt höra att man är värdelös och år av att bara hör att man är älskad medan man blir spottad på, dragen i håret eller våldtagen.

Dagarna spenderas på Edens kontor där tjejerna får designa och göra egna smycken som vi sedan säljer. På så sätt får de träning, känna att de är bra på något, det sociala men också en inkomst. De här tjejerna är så otroligt duktiga, smarta och lättlärda. De ser ett mönster och förstår direkt och deras smycken är verkligen hur fina som helst. Varje smycke bär på en tung historia, men symboliserar också hoppet som finns för de här tjejerna och för de som fortfarande väntar på att någon ska rädda de.

Här är Ayes Ayes historia långt ifrån ovanlig. Mina vänner här borta har varit med om saker ingen människa någonsin ska behöva gå igenom, saker som för mig är omöjliga att ta in. De har blivit sålda av sina egna familjer, brutalt våldtagna flera gånger om dagen, fått sina knäskålar sönderslagna med hammare för att de inte ska kunna rymma, blivit våldtagna av polisen, blivit tvingade att gifta sig med sin våldtäktsman, blivit fastbundna i stolar för att sedan bli brända med järnrör. Det här är bara några få av väldigt många historier som dessa tjejer går och bär på. Historier som de har varit tvungna att bära på helt själva, för vem annars skulle de ha vänt sig till? Vem annars skulle ha brytt sig?

Deras familjer offrade de för att kunna betala hyran. Deras liv blev deras tillfälliga lösning. När vi är ledsna och när vi känner oss ensamma har vi alltid en familj att vända oss till. Vi har en familj som skulle offra allt i hela världen för att vi ska vara lyckliga och vi har en familj som håller oss ovanför ytan när vi håller på att drunkna. De här tjejerna har bara sig själva, om knappt det. Den större delen av de själva har ju männen tagit ifrån de.

Så tänk på det i fortsättningen. Medan ditt barn ligger och sover i rummet intill och drömmer drömmar, kanske om farmors bullar eller mosters kramar, så finns det ett annat barn som inte ens vågar blunda. För varje gång hon blundar ser hon hans knytnäve vara på väg mot hennes huvud, känner hans svettiga kropp över hennes och hennes huvud nedtryckt mot den hårda madrassen. Hon hör hans äckliga andetag och hon ser hans blick när han tar fram en kniv och långsamt börjar skära i henne bara “för att han gillar blod”.

Medan du tar upp ditt barn i famnen när hon gråter så ligger någon annans dotter ensam i mörkret och krampar av gråt och den enda slags närkontakt hon kommer att få är när hon blir våldtagen. Hon är bara någon som män utövar sina fetischer på, fetischer som ingen annan skulle gå med på.

Aye Aye har nu blivit räddad och har efter mycket jobb och motgångar äntligen börjat prata om framtiden. Hon vill bli lärare och hon vill bli lycklig. Jag har träffat många tjejer som bär på den här mörka bakgrunden men som är hela idag. Som är lyckliga, skrattar och hjälper andra. Jag har träffat tjejer som trots allt har börjat lita på män igen och tom blivit kära och skaffat familj. Det är fantatsitskt att vara en del av det här arbetet och se människor gå från mörker till ljus.

Men det finns fortfarande allt för många barn som som just nu sitter inlåsta och väntar på att nästa person ska komma in och göra de illa. Vi får aldrig glömma dessa barn och vi får aldrig sluta kämpa för dessa barn. Alla har rätten till frihet och alla har rätten till att bara få vara barn.

Skribent: @luven

Skribent
Redaktionen