En krönika om att leva med personlighetsdraget HSP, highly sensitive person. Det betyder att man blir väldigt utmattad av att känna mycket känslor. Att vara utmattad och gå hem först ifrån alla sociala sammanhang gör att man lätt kan uppfattas tråkig. Grejen är bara den att ingen förstår.

​”Haha, du har en ny ursäkt idag alltså?”

Det är en kollega som yttrar orden den här gången, mot slutet av en kväll ute med jobbet. Sommarfest. Vi har spelat kubb i parken, druckit en massa öl, ätit tapas och hällt i oss Sangria. Jag är helt slutkörd och har precis sagt att jag ska åka hem.

Jag känner henne inte alls speciellt väl – Hon jobbar inte på Stockholmskontoret och vi har bara träffats en handfull gånger. Trots det vet hon redan att jag är en sådan som alltid har en ursäkt. Hon skojar förstås, sådär som man gör i sociala sammanhang om någon är tråkig och går hem. Men hon har inte fel.

Jag sitter på ett uppslagsverk av ursäkter. Jag måste upp tidigt, jag ska tvätta, och är trött för att jag sover så dåligt, har ätit så dåligt, var ute igår, har så mycket som händer just nu. Jag har inga pengar – Jag har ju varit tvungen att köpa en säng och betala en resa den här månaden. Någon i familjen är sjuk, så jag måste kunna svara i telefonen om det ringer. Och hundratals andra mer eller (betydligt) mindre sanningsenliga undanflykter. Jag har ju ändå samlat på dem sedan jag var arton.

För grejen är att det egentligen är väldigt enkelt – Jag blir trött. Snabbt. Jag orkar helt enkelt inte med för stora doser av socialt umgänge, hög musik och intryck. Jag blir alldeles matt. Jag är HSP – en Highly sensitive person. Det är inte alls ovanligt, ca 15-20% av befolkningen räknas till den gruppen men många av de har troligtvis aldrig ens hört begreppet själva. Det är ett personlighetsdrag, man har ett högkänsligt nervsystem. Det är både emotionellt och fysiskt – Man känner väldigt intensitvt helt enkelt. Och man blir trött av att känna så mycket, hela tiden. Minsta sak kan få mig att gråta, en obehaglig stämning i ett rum känns väldigt påtaglig och andra människors smärta kan skära som en kniv i hjärtat. Höga ljud, starka ljus, intensiva lukter, hetsig konversation, värme och kyla. Jag behöver egentid, jag behöver kunna dra mig undan och smälta alla intryck efter en dag. Bara jag, försiktig belysning, lugn musik och någonting att läsa eller titta på som hjälper mig att stänga av tankarna ett tag.

Jag har dock aldrig gjort kopplingen mellan min känslighet (jag har ju alltid vetat att jag är känslig förstås) och mitt sociala liv förrän jag läste om vad det innebär att vara highly sensitive, och alla bitar föll på plats. För grejen är att jag älskar sociala sammanhang, jag älskar mina vänner och även att umgås i stora grupper. En liten stund. Men det är alltid jag som går hem först, eller som ofta tackar nej därför att jag helt enkelt inte orkar (vilket jag ju aldrig erkänner såklart, därav uppslagsverket av ursäkter). Det är jag som har svårt för klubbar därför att det helt enkelt blir för många intryck på en gång. Som tittar på klockan och tvingar mig att stanna ute tills det är socialt acceptabelt att gå hem. Det är jag som säger att jag ska gå på toaletten någon gång runt ettsnåret på morgonen och sedan smiter ut när ingen ser.

Och det är jag som skäms, som alltid har känt mig sämre och tråkigare än mina härliga, sociala, partyglada vänner. Som har känt mig som en riktig loser. Som får ångest tidigt på kvällen för att jag vet att så småningom kommer ögonblicket då jag kommer att vilja gå, och det är alltid samma visa. Besvikna blickar från de jag känner väl, höjda ögonbryn och himlande ögon från de jag känner mindre väl, och jag vet vad de tänker. Vilken loser. En ursäkt, igen. Tråkig tjej.

Jag vill bara skrika – JAG ÄR INTE TRÅKIG, JAG ÄR KÄNSLIG! Men någonting säger mig att det inte skulle göra saken mycket bättre. Troligtvis tvärt om. Däremot har jag slitit som ett djur för att acceptera vem jag är. Jag tycker helt enkelt inte att det är roligt när jag blir utmattad. När jag blir överväldigad av intryck. Då försvinner glädjen i att umgås och ersätts av social ångest, och varför ska jag utsätta mig för det? Jag har lärt mig att umgås med mina vänner under de omständigheter jag orkar med. Det kanske låter själviskt, men det blir ju inte roligt för dem heller att jag stänger av och sätter mig tyst i ett hörn när det blir för mycket. Mina nära vänner vet hur jag funkar vid det här laget, trots att även det tog tid – De vet att när jag säger att jag ska gå hem går det inte att övertala eller köpa en öl till för att jag ska bli rolig igen, utan då är kvällen slut för mig helt enkelt. De accepterar det. När det gäller folk jag inte känner, så jobbar jag fortfarande på att stå på mig. Jag blir lite modigare varje gång, jag övar på att inte be om ursäkt, att inte hitta på anledningar, slå ned blicken och mumla, utan att helt enkelt säga att jag vill gå hem. Punkt. Ibland går det, och ibland vinner den osäkra artonåringen och jag hittar på något ändå. Men jag lär mig.

Men till alla er där ute som svarar med besvikna blickar eller ett ”Åh nej, kan du inte stanna lite längre? Vi har ju så roligt!” när den där vännen säger att hen ska gå hem – Jag förstår att ni menar väl. Jag förstår att ni vill uppmuntra er vän och berätta att ni uppskattar hens sällskap, men det ni gör är att lägga på ännu ett lager av skuldkänslor och ångest på en människa som sannolikt redan är besviken på sig själv för att hen inte orkade idag heller. Någon som, precis som jag, har svårt att vänja sig vid att det helt enkelt är så vi fungerar, som redan känner sig lite sämre och lite tråkigare. Det låter kanske trivialt, men för många av oss är det en konstant strid att våga välja att gå hem. Att våga välja att säga nej, och att inte skämmas. Så här är en liten ”tänk på det här!” från mig – Om ni har en vän som alltid går hem först eller ofta inte orkar – Acceptera det. Visa att ni tycker att hen är bra ändå. Säg tack och hejdå och att ni är glad att hen kom, och att ni hörs och ses och allt det där. Men be hen inte att stanna, för det har hen sannolikt redan tvingat sig själv att göra de senaste två timmarna ändå.

Skribent