En krönika samhällets skeva syn på kroppsidealet, mobbning och en tuff uppväxt.

Här är jag, en medellång tjej med en kropp lik en tändsticka. Min näsa är för stor och mina öron sticker ut som om jag vore en apa. Fint hår har jag inte heller, de bruna lockarna är inte silkeslena och inte heller identiska. Mitt hår ser mer ut som ett fågelbo, lockarna ligger lite här och där och ser mer ut som knutar. Finnarna i mitt ansikte är röda som trafikljus och väcker onödigt mycket uppmärksamhet. Ögonbrynen gillar jag inte heller, de är alldeles för buskiga. Kläderna som jag bär är slitna och skorna jag har på mig är från förra året. En önskan om att få vara som tjejerna i modemagasinen växer inom mig. Jag sänker blicken mot golvet och lämnar spegeln som står i den lilla hallen med träpaneler löpandes längs väggarna. Tankarna är många och axlarna är tunga. Varför duger jag aldrig? 

Från den dagen jag fick min första mobiltelefon har en helt ny värld öppnats. En värd fylld av normer, ideal och bestämmelser som säger att jag ska vara på ett visst sätt. Dagligen ska socialamedier bestämma över hur jag ska vara för att duga, för att passa in. Tidigare var det ingen som sa till mig hur jag skulle vara, det var jag och min lilla fantasivärld under de yngre dagarna som formade mig. En dag kunde jag föreställa en prinsessa, en annan dag en eldsprutande drake och det bästa av allt, ingen brydde sig. Nog med att det finns normer, ideal och bestämmelser som ligger som ett gift över oss ungdomar idag och förändrar vårt sätt att se på oss själva som tillräckliga så finns det något som är ännu värre. Det är rangordning. Vi rangordnar varandra efter hurvida vi ser ut, hur mycket dyra kläder vi bär och vem av oss som tar de allra finaste bilderna på sig själv. 

Det är inte ovanligt att jag ser människor rangordnas offentligt på sociala medier dagligen, allra vanligast är det på ask.fm.  En hemsida som till en början var tänkt att ha med enbart frågor för att kunna lära känna varandra. Idag är det mer en sida för att få bekräftelse på att man duger och tyvärr sker det jättemånga kränkningar där dagligen. Man kan betygsätta varandra och man använder skolans betygsskala. Får du ett A är du jättesnygg, får du ett F är du ful. Den ständiga betygspressen i skolan tar på och den tid utanför skolan kändes förut som en lättnad när pressen på betyg enbart fanns i skolan men nu är det inte så. Vår världs ständiga behov av bekräftelse kommer inom kort att ta kol på oss, det är som att vi behöver ett betyg för att veta  att vi duger.

Jag tycker att det är hemskt att vi ungdomar rangordnar varandra. Tonåren är en viktig tid för oss att kunna experimentera, hitta oss själva, kunna förbereda oss inför vuxenlivet. Att dela in folk i fack utifrån den "mall" och det krav som finns i det samhället som vi lever i försvårar processen för oss ungdomar att utvecklas, våga sticka ut och gå vår egna väg.  Det är upp till var och en att bli bedömd under dessa typer av förhållanden men det hindrar mig inte ifrån att tycka att det är dåligt. För med alla skönhetsideal vi ungdomar ständigt sköljs i, tror jag att bekräftelse får en större efterfrågan i våra liv. Vi känner ett ständigt behov av att veta vårt värde samtidigt som vi strävar mot de krav som finns i det samhället som vi lever i. 

För mig har det alltid varit så att de människor jag tyckt om också varit de finaste. Det handlar inte bara om utsidan i grunden, det handlar om helheten hos en människa, då personligheten är inkluderad. Vi människor ser på varandra på väldigt olika sätt och vi attraheras av olika, vilket leder till att en bokstav inte blir en rättvis bedömning för en hel människa. Jag tror det är viktigt att vi ungdomar börjar tänka efter. Är det verkligen rättvist att rangordna människor som vi i vissa fall inte ens känner?

Jag vill att vi ungdomar ska kunna känna oss tillräckliga, kunna kliva utanför den mall som vårt samhälle har format. Att vi ska kunna stå och kolla oss i spegeln utan att tusentals idealbilder dyker upp. All rangordning som vi lyfter fram på socialamedier tycker jag vi ska utrota. Jag har själv lovat mig själv att isolera mig från all rangordning, för jag duger oavsett vad andra tycker något jag hoppas att fler ungdomar kommer att inse med tiden. Att vi inte behöver någon som betygsätter oss för att kunna se vårt egna värde. 

Jag höjer blicken mot spegeln igen. Här är jag, en medellång tjej med en kropp som enligt mallen inte duger. Jag är inte som tjejerna i modemagasinen med de välplockade ögonbrynen och de nyaste kläderna men i spegeln står jag, precis som jag är och jag är vacker, en tanke jag aldrig kommer låta någon annan förändra.

Skribent
Redaktionen