Det är kväll, igen. Mörkret har omfamnat staden sedan flera timmar tillbaka, men det anföll mig för hundrafemtioen dagar sedan.

Medan jag ligger stilla ner, känner hur hjärtat slår så mycket snabbare än vad det borde, medan den där klumpen växer till något större och större som jag vet kommer att snart orsaka den allra största paniken någonsin - så försöker jag hitta en balans. En balans mellan snurrandet i mitt huvud och allt runtomkring mig. Det är inte första gången, och det här är definitivt inte den sista.

Så mycket som har hänt. Så mycket som har satt min kropp och själ i trans, en trans av något ont. Något som började som ett frö, och som har blommat ut och blivit starkare än vad någon hade kunnat ana. Starkt, med kanter vassa som knivar, redo att förgöra det som kommer i dess väg.

Är det inte orättvist? Jag brukade faktiskt skratta. Jag lovar, jag brukade känna glädje. Jag brukade känna att världen var mitt hem som jag höll på att växa i, och en dag skulle jag bli vuxen för att göra under. Jag lovar, jag brukade ta hand om mig och mitt hjärta och min själ. Jag lovar att jag hörde när hjärtat skrek, gnydde, ropade på hjälp. Jag plåstrade om mig och satte murar för det onda. Jag byggde dem så höga, så starka, ingen skulle någonsin kunna riva dem. Och det fungerade. Ingen rev dem, ingen tog sig över dem. Men ingen var heller blodig när de gav upp. Ingen hade slagit tillräckligt hårt, ingen hade försökt nog länge för att klättra över dem. Ingen. Till slut rev jag ner dem själv. Till slut rev jag mig.

Kanske är det rättvist. Kanske har jag förtjänat detta. Ni vet, som något slags straff för att jag gjorde någon eller något illa tidigare. I ett tidigare liv. I ett liv jag inte visste bättre inom. Kanske är det rättvist trots allt.

Medan jag ligger stilla ner, gör mitt allra yttersta med den sista orken jag har kvar för att lugna ner mitt hjärta, som mest troligt kommer sluta slå vilken sekund som helst, så stirrar jag tomt. En tom blick som känns så utmattande, så hjälplös och så uppgiven. Är det dags att ge upp? Jag har ju faktiskt kämpat. Gud, så jag har kämpat. Jag har kämpat mig ork-lös.

Men jag känner det alltför väl. Mörkret, tomheten, känslan. Jag vet precis vad det handlar om. Och medan jag ligger stilla, så känner jag något inombords som får mitt hjärta att slå saktare, lugnare:

”Jag lovar dig på heder och samvete, det kommer att bli bra. Det kommer snart att bli bra. Det här är ditt sista mörker innan ljuset hittar hem.”


Skribent: @lanahf

Omslagsbild: @fannyamandanilsson


Writer
Editorial staff