En krönika om en vänskap som blev mycket mer än så.

​När jag var fem år cyklade en fyraårig tjej förbi mitt hus på sin gula trehjuling. Hon stannade till när hon såg mig på gården och ropade på mig och sa,

-Hej. Jag har precis flyttat in i huset bredvid. Så nu är vi grannar, du och jag. 
Och efter det så blev det hon och jag, varje, vareviga dag. Vi blev bästa vänner på sekunden och lekte de roligaste lekarna två barn kan leka, skrattade högst av alla på dagis och gjorde de knäppaste sakerna vi kunde komma på tillsammans.

Hon flyttade ut efter bara tre månader, till ett hus på andra sidan älven, tre kilometer bort. Vi trodde att vi aldrig skulle få ses igen, så vi skrev farväl-brev till varandra och ritade sorgliga teckningar och vi klippte av en bit av våra hår och la ner i en hjärtformad ask från Mc’donalds. Bara för att det skulle vara helt säkert att vår vänskap skulle hålla föralltid, även fast hon flyttade ifrån mig. Det vi inte visste då var att vi skulle ses var och varannan dag efter skolan och ringa varandra så fort vi inte kunde ses ändå.

Jag är ett år äldre än henne så jag började skolan innan henne. Dagis och lekis låg på samma gård men med ett trästaket emellan och så fort jag fick rast sprang jag så fort jag kunde till det där staket och där satt hon, och väntade på mig. Varje dag. Vi satt på varsin sida av staketet och skrapade med småpinnar på staketet så att vi fick blåsor i händerna. Men det brydde vi inte oss om, för det där staketet skulle ner, ingenting skulle få hålla oss isär.

När vi blev lite äldre och jag skulle börja trean trodde vi återigen att vår vänskap skulle få ett slut. Jag skulle börja i en ny klass och hon var förtvivlad över att hon trodde att jag skulle glömma bort henne. Hon klippte ut bilder på pojkar som jag tyckte var snygga ur tidningar, klistrade, ritade och gav mig flera sådana affischer som jag hängde upp på min vägg. Jag skrev hennes namn överallt och ritade hjärtan runt. Lovade henne att vad som än händer i hela himla världen så ska det föralltid vara hon och jag. Och så förblev det och vi blev tolv tretton fjorton femton sexton och vi pratade, lyssnade, tog han om, saknade och älskade varandra.

När min första pojkvän gjorde slut med mig kom hon hem till mig och kramade om, klappade och tröstade mig. Hon hade med sig hembakade kakor i en fin burk. I burken låg en lapp där det stod:

"Jag kommer aldrig att lämna dig." 

Hon hade tålamod med mig och lät mig göra misstag och vara arg. Hon skrev kompis-kärleksbrev som jag skulle läsa när jag var ledsen, skapade ett diskotek i vardagsrummet som vi dansade oss svettiga på och fick mig att skratta. Enda gången jag var lycklig under den perioden, var när jag var med henne.

Vi bråkade ganska ofta också. Sa saker fram och tillbaka som vi egentligen inte menade, slutade ibland prata och skrev arga sms. Men allra oftast kunde vi inte vara osams mer än ett par dagar då det alltid var något vi ville berätta för varandra. Det som var fint med oss; att hur mycket vi än bråkade och var oense om saker så visste vi att det skulle lösa sig och att vi skulle vara varandras brudtärna, bli gudmor till den andres barn, flytta ihop efter studenten och vara bästisar föralltid, alltid, alltid, alltid.

Men nu är jag inte längre så säker. För du flyttar alldeles för många mil från mig om nio dagar.
Du lämnar mig, precis som du lovade att aldrig göra.

Och jag vill så gärna ringa och fråga frågor, stötta dig, åka till dig och hjälpa dig att packa, men jag kan inte förmå mig att ens lyfta upp telefonen. 

Förlåt.

Text skriven av: @lisasheila

Skribent
Redaktionen