En krönika om att träffa den rätta, att bli helt galet förälskad, få fjärilar i magen och känna sig lika älskad tillbaks.

Jag har aldrig riktigt vetat vad kärlek varit. Jag har aldrig vaknat på morgonen och rullat över på sidan för att se den finaste människan på jorden ligga sovandes bredvid mig. Aldrig har jag gråtit av lycka över vetandet av att personen jag älskar mest älskar mig lika mycket tillbaka. Aldrig har jag varit riktigt kär. Förrän jag träffade honom.

Jag är en sådan person som alltid har haft otroligt svårt för att fatta tycke för någon och jag har endast dejtat några få. Självklart har jag som varje tonårstjej varit lite småförtjust i någon och tyckt att personen var av det "rätta virket", fast man innerst inne redan visste om att man inte ville ha den personen. Så var det alltid för mig. Tröttnade på killar långt innan de började visa/känna intresse eller så slocknade mitt om jag fick för mycket respons. Jag blev självklart sårad och dumpad någon gång också, en gång riktigt illa. Jag visste aldrig varför, trodde att det var nåt fel på mig och jag var bombsäker på att ingen kunde älska mig eller att jag själv inte kunde älska andra. Kände mig verkligen ensam vissa dagar och klandrade alltid mig själv för jag aldrig löste mitt "problem".

Jag har alltid sett på kärlek som en låga. En brinnande, varm och passionerad låga där kemin mellan två personer passar så bra att det känns som om att något delat dig på två. Att man är som varandras andra hälft och ordet själsfränder förklarar begreppet riktigt bra tycker jag.

Den 13e september 2014, på min 17e födelsedag, träffade jag honom. Han som kom och vände uppochner på alltihop, han som startade en låga så stark inom mig att det verkligen brände inombords. Han som kom och fyllde igen alla tomrum andra lämnat i mig. För mig var det verkligen kärlek vid första ögonkastet, jag har aldrig känt en sådan stark dragning till något som jag kände till honom och i början var det otroligt skrämmande. Kunde man verkligen känna såhär starkt? Vi träffades ett tag och trots att vi bodde 22 mil ifrån varandra tvekade jag aldrig en enda gång på honom. Allting kändes så rätt och även om det var otäckt att känna så starkt för någon i början så var jag bombsäker på att han var den jag länge gått och väntat på.

Efter två månader kom dagen då allting vände på riktigt för mig. Då verkligheten slog mig att jag hade haft så fel innan. "Jag kan visst älska! Jag kan bli älskad av någon annan!". Det var en sån underbar känsla att släppa in någon innanför murarna. Att jag kunde vara mig själv till 100% tillsammans med honom fick mig att växa något otroligt och jag är så tacksam över att jag träffade honom.

Vi har nu varit tillsammans i ett halvår och min dragning till honom är precis lika stark idag som den var för åtta månader sedan då vi först träffades. Jag är verkligen säker på honom, på oss! Han är mannen i mitt liv och det är han jag vill leva med livet ut. Ingen har någonsin fått mig att se världen på ett så vackert sätt som han får mig att göra och allt har blivit så mycket ljusare sen jag träffade honom. Han ger mig verkligen allt och så otroligt mycket mer av det jag någonsin kunnat drömma om. Han har visat mig vad kärlek är och jag är bombsäker på att han är min själsfrände och vet ni varför jag är så säker? För att ingen älskar mig som han gör.

Vill du också få din krönika publicerad här?
Maila in den till elin@nouw.com så kanske vi tar med den!

Skribent
Stina Haglundh