En varm sommarkväll i augusti sätter han sig ner på andra sidan köksbordet och tittar mig sorgset i ögonen medan jag öser ut mig allt jag kan komma på.

Jag älskar dig, jag vill vara med dig, bara med dig, förlåt, förlåt för helvete, jag menade ju ingenting, han vet ju det eller hur? Det är ju du och jag för all framtid, visst var det så? Du lovade ju mig, du lovade att han skulle bära mig, snälla ge mig en chans till, jag lovar att jag ska vara bra, att jag kan bli bättre.

Jag håller på i tio minuter. Jag säger alla ord jag kan komma på, letar efter rätt kombination som om det var en nyckel till ett lås, vill se hans ögon glittra till och vill att han ska säga jaha, då förstår jag, då glömmer vi detta, det var ju bara ett missförstånd. Men han säger ingenting. Och till slut finns inga ord kvar, jag tystnar, och han tittar på mig.

"Jag vill inte längre".

Tystnad.

"Jag vill inte vara med dig."

Och kanske är det insikten som gör mest ont, när man förstår att det inte finns någonting kvar att säga, att man skulle kunna skriva tusen brev och tusen sidor men det spelar ingen roll för det finns inget kvar. Kylan sprider sig i magen och letar sig ut i mitt blodomlopp och det svartnar för ögonen och jag tänker en lustig tanke, vad jobbigt att svimma nu för han skulle bli så orolig. Han bara tittar på mig utan att säga något och jag skakar på huvudet, vill ruska om honom, vill välta köksbordet och dra ner alla tallrikar från hyllan och kasta ut stolarna genom fönstret.

MEN DET ÄR JU DU OCH JAG?!

Inte längre. Han gråter när han ska gå men jag är helt stilla. Han knyter skorna och hulkar, men jag står helt tyst. Bedövad. Det ringer i öronen, som om jag fått tinnitus. När han öppnar dörren för att gå är det som om ett enormt tomrum öppnas under våra fötter för ingen av oss vet hur vi ska säga hejdå.

Vi står fastfrusna i en halvmillisekund och sedan kysser jag honom. En sista gång. En absolut sista gång. Kyssen smakar salt.

Och så går han. Och jag sjunker ihop på golvet. Blir en gråtande liten pöl av ingenting. Det rycker i kroppen och jag hyperventilerar och vet att nu dör jag nu dör jag nu dör jag.

Men jag dör inte. Jag förvånar mig själv genom att faktiskt kunna resa mig upp. Benen känns tunga som bly och jag fryser, men jag står upp.

Han är borta. Och jag, som varit en del av något, jag är trasig. Jag som varit en del av ett sammanhang, jag som definierat mig själv som flickvän, jag är bara en flicka, jag är bara en liten del av det jag varit. Han reste sig upp från köksbordet och promenerade ut ur min lägenhet och tog med sig allt jag hade. Varenda bit.

Och det finns inga ord kvar.



Skribent