"Helt plötsligt hade jag hittat honom"

En text om en söndag mitt i livet då Stockholm doftade sommar och kyssarna smakade hallon. Chronicle - 29

Jag brukade inte gilla söndagar. Men denna söndagen var speciell.

Det var soligt och Stockholm var lyckligt. Jag och han gick hand i hand längst Kungsholmsstrand och han släppte aldrig min hand. Ibland drog han mig intill sig och kysste mig. Ibland stannade han mig och sa att jag var det vackraste han någonsin sätt. Han fick mig alltid att le och hans händer visade att jag var hans. Vi stannade till på Rörstrandgatan och åt frukost. Han åt pannkakor och jag beställde in en croissant och en kaffe. Inte för att jag kunde äta något. Det var som att varje tugga växte i min mun. Det blir alltid så, när jag är nykär. Det är som att min kropp inte vill ha mat, för den är redan fylld av den där bubbliga känslan i magen. Han kollade alltid på mig så intensivt. Jag kommer inte ens ihåg vad vi pratade om den där frukosten för det enda jag kunde tänka på var hans bruna ögon, som förtrollade mig. De var så bruna, så mystiska, så djupa.

Sedan gick vi vidare till Vasaparken och la oss där på en gräskulle. Han lät mig ligga på hans cashemre tröja och solen sken så starkt den där junidagen. Vi låg och tittade på varandra. Hans näsa nuddade min och våra läppar låg mot varandra. Vi kysstes där i gräset och det var som att det enda som existerade var han och jag.

På kvällen åt vid morötter som vid doppade i dipp och kollade Forrest Grump. Han låg bakom mig där i soffan och kysste min hals. Balkongdörren stod öppen, det doftade sommar och det var helt vindstilla utomhus.

Jag var mest pirrig. Det kändes overkligt. Att helt plötsligt bara hade jag hittat honom. Han som skapar de där känslorna i mig. Det var fint.

Äntligen var söndagar bra igen.