En krönika om att vilja ta sitt liv till nästa nivå, till att vilja flytta utomlands till staden alla drömmer om.

Vi satt på Café Alberts på Birgerjarlsgatan. En cola zero och en grön te stod på bordet framför oss. Det var oktober men vi envisades med att sitta ute ändå – är man rökare så är man. Hon och jag hade känt varandra i ungefär 6 år och under det senare året hade vi kommit varandra otroligt nära. Tillräckligt nära för att kunna planera en liten framtid tillsammans.

Amerika. Los Angeles och New York City. Det var dit vi ville och dit vi skulle ta oss. Ett år efter gymnasiet, det var planen. Då skulle vi ha lite tid på att tjäna ihop pengar, söka till college och umgås med våra vänner i Sverige. Men sen skulle vi åka iväg och vi hade ingen aning om hur länge.

Hon ville studera i New York och för mig kvittade det. Att få plugga på PRATT, FIT eller Parsons hade varit drömmen men chansen var relativt liten gällande alla sådana skolor. För mig var det mer att få komma bort på Sverige, Norden och Europa som spelade någon större roll. Och Amerika verkade som den perfekta tillflykten. Jag planerade att skaffa jobb på någon halvsunkigt fik och att vi tillsammans skulle hitta en lägenhet någonstans i Brooklyn.

Vi satt där i över en timme och bara planerade. Planerade datum, skolor, områden att bo i och allt annat möjligt. Vi hade ett flyt som inte gick att varken avsluta eller avbryta.

Det kändes nästan som om vi redan var där, i NYC, med chinese take away och våra flyttlådor.

Jag tror att vi någonstans visste om att det aldrig skulle hända, men tanken och drömmen av det vi oss att komma varandra ännu närmare. Vi var glada när vi prata om det. Vi var lyckliga. Det spelade inte så stor roll, att det aldrig hände. Vi hade redan varit där.

Skribent
Anonym