En krönika om pirret i magen när personen man är förtrollad i säger orden högt, du är min.

​Det är vinterfestival i vår stad och vi har precis kysst varandra hejdå. Jag är hemma hos min tjejkompis och vi dricker cider och lyssnar på Hoffmaestro. De ska spela i konserthuset ikväll och vi har längtat efter den här spelningen i flera veckor nu. Klockan är strax efter sju när min mobil vibrerar och du frågar om vi vill komma och förfesta tillsammans med dig och dina killkompisar. Trettio minuter senare sitter vi i en bil på väg till den förfest du befinner dig på. Utanför port 5a kommer din killkompis ner och öppnar dörren till oss. Han är några centimeter kortare än mig och bär en orange skjorta med ett grönt Ralph Lauren märke. Jag sträcker fram handen och säger mitt namn och han påstår att vi redan träffats och jag känner hur mina kinder hettar. Han förklarar att det var under festivalen i somras och jag skrattar och ber om ursäkt och han nickar förstående mot mig. 

Du sitter placerad till höger i soffan bredvid två andra killar. Killen med den bruna hästsvansen och den blå jeansvästen reser sig upp och tar ett stadigt grepp om min hand. Hans vänsterarm är fylld av tatueringar och senare under kvällen kommer vi ge honom beröm för den text som står på hans underarm. "Livet är inte de dagar som passerar, livet är de dagar som man minns."

Jag fortsätter att cirkulera runt bordet och sträcker återigen fram handen och hälsar glatt på dina vänner. Vissa ansikten är bekanta och andra är främlingar i mina ögon. Fyra handskakningar senare möts jag av en inte lika främmande blick och jag kramar om dig och viskar i ditt öra att det är kul att se dig igen. Du svarar detsamma och jag känner hur din handflata sveper förbi över mitt ryggslut och hur jag blir varm i hela kroppen. 

Jag dricker upp de sista dropparna ur min flaska och går mot köket i lägenheten. Drar ut låda efter låda och efter tredje försöket finner jag kapsylöppnaren och öppnar min femte cider. I ögonvrån ser jag hur du öppnar kylskåpsdörren, tar fram en öl och går mot mig. Din kropp mot min ryggtavla, dina händer på mina lår och mjuka kyssar i min nacke. 

- Vet du vad jag tänkte när du klev in genom vardagsrummet ikväll? Frågar du mig och ler. Jag skakar på huvudet och väntar spänt på vad som ska sägas. 

- Jag blev så stolt när jag såg dig. Du var så vacker och ja.. Du är ju liksom min tjej här! 


Och det var den första gången som du kallade mig för din.