Dagen var kommen, dagen som jag hade längtat efter så länge jag kunde minnas. Dagen då jag tog studenten.

Väckarklockans pip tar sig in i mina drömmar och jag vaknar till liv. Mina ögon öppnas långsamt och jag möts utav solen som lyser igenom persiennerna. Nervositeten sköljer över min kropp när jag inser vilken dag det är samtidigt som första lyckoruset för dagen når mig. Det har aldrig vart lättare att komma upp ifrån sängen klockan 6 på morgonen, efter 3 timmars sömn.

Jag sätter på plattången, sköljer av mitt ansikte i iskallt vatten och ser klänningen hänga där prydligt på galgen som den gjort de senaste veckorna, idag får jag ta på mig den. För dagen är äntligen här. Dagen som jag sett framemot senaste 3 åren, dagen som jag nästan trott vart overklig. Jag borstar igenom mina lockar och sätter på mig mössan. Tar ett djupt andetag och ler mot mig själv i spegeln. Lyckorus. Det är nu det händer, det är idag jag tar studenten.

Dagens första stopp är champagnefrukosten med klassen. Jag möts utav 28 lyckliga klasskompisar som dricker champagne klädda i festkläder, klockan 7 på morgonen. Luften är alldeles ljuvligt varm ute, en riktig sommarmorgon. Jag springer till mina bästa vänner och kramas som aldrig förr, jag ser lyckan i deras ögon och vi alla blir tårögda. När vi sedan går därifrån sjunger vi studentsånger och jag dansar fram på den uppvärmda asfalten, barfota med klackarna i handen. Vi alla sjunger vidare på bussen och jag ser hur människorna runt omkring oss kollar på oss, de flesta ler. Jag tänker för mig själv att tidigare år är det jag som vart åskådaren på bussen men inte iår, för iår är det min tur att sjunga falskt, lyckligt och alldeles alldeles för högt.

Jag går in i skolan och möts utav lärare och en hel aula fylld med blivande studenter. Alla är sådär glada som jag föreställt mig. Jag sitter bredvid mina vänner på lunchen och vi är inne i en lyckobubbla, det märks. För ingenting spelar någon roll, bara det som händer här och nu. Vi kastar upp våra studentmössor mot taket, skriker ut låttexterna för vi är för exalterade för att hålla oss på en lugn tonnivå. Jag njuter.

Tillslut står vi där. Tillslut står vi där och väntar på att få springa ut. Det enda jag hör är en folkmassa och jag kikar nyfiket fram, där står det flera hundra människor med skyltar som väntar på sina barn, barnbarn och vänner. Och här står jag och väntar på att få springa ut till det. När vi står där bredvid varandra känns det helt sjukt att efter denna stunden finns det inget som binder oss samman längre. Vi kommer inte längre att spendera rasterna i sofforna på nedersta plan, köpa med oss lunch för att äta den vid fotbollsplan eller skratta ikapp på måndagen när vi går igenom helgens alla händelser. Jag har ingen aning om vi kommer att lyckas hålla kontakten, oavsett hur mycket jag än vill det. Elin sluta tänk nu, allt kommer ju bli bra.

Jag vaknar upp ifrån mitt tänkande av att högtalarna strömmar ut musik. Parerellklassen springer ut mot scenen. De skriker, sjunger, skrattar och folkmassan vrålar. Mitt hjärta börjar slå snabbare. Snart är det dags för oss. Mina händer kramar mina vänners och jag känner i hela kroppen att allt kommer bli bra, tillsammans är vi starkast. Vår lärare höjer sin hand, högtalarna börjar spela vår låt och vi får klartecken att springa. Jag lyfter blicken och vi springer. Mina ben rör sig framåt och jag ser nu alla människor. Jag ser min familj. Min släkt. Mina vänner. Lyckan där och då är oslagbar, jag hoppar och skriker utav glädje. Det finns nog inget, någonsin, som kommer att slå den stunden. För jag hade tagit studenten och det var nu mitt liv börjar på riktigt.


Bild: Mikaela Watsfeldt
Vill du också få din krönika publicerad här?
Skicka in den till elin@nouw.com så läser vi igenom den.

Skribent