Farsdag är inte en dag fylld med kärlek för alla. För dom som levt ett liv utan att ha sin pappa närvarande blir denna dag fylld med ensamma tankar, otillräcklighet och ilska. För varför fanns han inte där för mig när jag behövde honom som mest?

"Grattis på farsdag världens bästa pappa". Att läsa den texten på folks Instagrambilder idag får mig att känna så blandade känslor. Jag blir glad för deras skull, samtidigt som det gör så jävla ont. För jag har ingen pappa att gratta. Ingen pappa att tacka för allt han gjort för mig. Farsdag är en utav de jobbigaste dagarna på året, tillsammans med ens födelsedag, julafton och de gångerna man lyckas med något. För han finns inte där som alla andras pappor. Jag får ingen klapp på axeln, inget samtal där han sjunger "Ja må hon leva".

Det är SÅ många gånger jag hulk-gråtit mig igenom en film där en pappa är närvarande. Eller gråtit till att kompisars pappor hämtat dem ifrån träningen. För jag har aldrig haft det så, så som det ska vara. Jag har inte fått den självklara kärleken ifrån min pappa, och därför har jag ingen kärlek att ge idag på farsdag. Utan det enda jag känner är en överjävligt besvikelse och otillräcklighet.

Så till alla er som har en pappa, krama om honom ifrån mig idag. Tacka honom för alla gånger han ens frågat hur din dag har varit, för alla barn får inte den omtanken. Jag själv kommer skänka en extra tanke till alla de mammor som tagit dubbla ansvar, och alla de män som lagt andras barn under sina vingar. Dom är hjältar som ställer upp när dem egentligen inte ska behöva.

Skribent