En krönika om när killen man gillar är sådär romantisk mot en så att man inte kan sluta le.

När vi klev ut ur hissen hade jag inga förväntningar alls. Jag hade läst på skylten, nere vid entrén, att vi var vid hans gamla skola men jag förstod inte riktigt vad vi skulle göra där. Plugga?

Det var ett stort utrymme; luftiga rum och arbetsplatser. Jag försökte se om han var nervös, men jag kunde inte tyda något av hans kroppsspråk. Han gick först, visade mig runt lite, innan vi sen stod framför ett stort skynke. Det täckte ett område på några kvadratmeter och gick från golv till tak.

- Ska jag dra en pitch eller vill du bara se?

Jag bad honom dra en snabb pitch, trots att jag hade mina misstankar gällande vad som fanns bakom. Han sade något om film men jag lyssnade inte riktigt och sen drog han skynket åt sidan.

Kuddarna var det första jag såg; alla storlekar, alla färger och hur många som helst. Jag älskar verkligen kuddar – de är så mjuka och härliga. Hade jag sagt det till honom? Jag kommer inte ihåg. Det fanns en soffa placerad framför den stora projektorskärmen, en tekanna och alldeles för mycket godis. Hade han gjort allt det här? Allt det här för mig? Det var lite surrealistiskt, lite overkligt. Som på film. Att han hade kommit hit, möblerat om och fixat en massa. För mig.

Vi hade pratat om det innan, om att se The Fault In Our Stars, men jag hade också förklarat min inställning till biografer när förhållandet var så nytt – jag ogillar konceptet av att ha en dejt då man faktiskt inte pratar med varandra. Så då hade han gjort såhär istället. Hemmabio. Vem gör något sådant?

Det blev nog inte precis som han hade planerat. Projektorn krånglade till och han höll på att bränna upp hela kontoret, men jag tyckte att det var världens vackraste kväll. Jag låg begravd i kuddar, bredvid någon som verkligen hade försökt. Och han hade lyckats, för när jag tänker tillbaks på den kvällen gör jag inget annat än att le. Jag ler som en idiot.

Skribent
Anonym