En text om att vara kär, vilsen och desperat efter att få bekräftelsen tillbaks.

Med lite för många drinkar i blodet står vi där utanför klubben i morgonsolen. Folk på gatan börjar kika sig omkring efter någon att gå med hem, och du tittar på mig. Jag får en puss längst kinden och en hand runt min midja. Du säger att du bor alldeles runt hörnet. Jag borde säga nej. 

Om det inte vore för att jag tyckte om dig, så hade jag nöjt mig. Jag hade nöjt mig med att smyga ut tidigt innan du vaknat, istället för att äta frukost tillsammans. Men jag vill ju stanna. Jag vill ha den där frukosten.

Jag vill så mycket mer än dig, men ändå tackar jag ja till att följa med dig hem. Jag måste nöja mig, annars får jag dig inte alls. Inte ens klockan 05 en lördagsnatt. 

Morgonen därpå när jag passerar ditt kök påväg till ytterdörren, så känner jag hopp i att en morgon, då kanske. Då sitter vi där tillsammans med mackor utan pålägg och nybryggt kaffe. Men när jag tyst stänger igen ytterdörren inser jag att jag inte kommer få mer än såhär. 

Helgen efter frågar du inte ens, utan tar bara ett fast grepp om min hand. Du vet att jag har nöjt mig.

Skribent