En krönika om hur hjärtesorg kan förvandla dig till en isprinsessa, men hur viktigt det är att fortsätta våga känna om all is någonsin ska kunna smälta bort.

Det är mänskligt att till slut sluta bry sig. Efter många killar och ännu fler svek så stänger du av. Blir kall. Bryr dig inte om du krossar någons hjärta, för hellre det än att du får ditt eget förstört. Det blir en lek där du själv bestämmer reglerna. Du orkar inte ens spela brydd när du får komplimanger och smicker, för du tar ändå inte åt dig. Du hör allas ord som lögner, och ser allas gester som falska. För det är ju så du gör.

Bekräftelsen blir en medicin mot din känsla av otillräcklighet. Du vill inte bli lämnad igen, utan du vill vara den som håller i tyglarna. En efter en lirkar du killarna runt ditt lillfinger, för att sedan avvisa dem. Du njuter, och sitter nöjt på din tron som isprinsessa.

Men efter ett tag kommer det en kille som börjar skrapa lite på din mur av sten, och du tänker att det kanske finns bra killar ändå. Du vågar inte hoppas eller tro, men ger det en chans i alla fall. Sen du blir sviken på nytt och isen han smälte växer sig tjockare än någonsin. Sedan fortsätter den onda cirkeln. Du låtsas älska killar för att själv känna dig älskad, och du sårar andra för att själv kunna bli hel igen.

Skribent