Jag följer med dig hem för det är det enda sättet jag kan få dig på. Jag följer med dig hem för då är du min. En krönika om hur beroende man är utav att bli älskad.

Jag kom för din skull. Det är bara därför jag är här. Du vet att jag egentligen hatar detta. Den trånga lägenheten där billig lättöl täcker trägolvet och skam fyller dem mörka väggarna. Men nu är jag här. Jag väntar på dig. Musiken är för hög och inte ens om jag ville skulle jag kunna överrösta den. Jag är nervös men en sak jag vet säkert är hur du ser på mig. Jag vet att du tycker jag är vacker. Jag behöver inte försöka med dig. Det bara går. Utan ansträngning. Mina ljusa senakers framhäver min solkyssta kropp och mina jeansshorts har aldrig tidigare klätt mig så bra. Den upprivna kanten ligger lätt emot mina släta ben och bjuder in till närhet. Min vita skjorta är kall och jag lämnade min jacka hemma. Jag fryser. Jag gör det för dig. Men du måste vara van. Du som alltid är så kall. Alltid så känslolös.

Bland alla människor finner jag tillslut ett bekant ansikte. Jag ser din blick och den kallar på mig. Kom jag hit bara för att lämna? Dina fingrar leker emot mina och du drar med mig ut. Jag skäms för jag vet om att jag är så lätt att få. Du har så lätt att göra mig till din.

Nu går vi längst den stora gatan genom söder och du leder mig hem till dig. Jag följer med. Jag gör allt du begär. Den svala sommarnatten är vår och jag är till enbart för dig. Vi pratar om det som har varit, men aldrig om vad som kommer ske. Vi skrattar och lever i fantasin, alltför att undvika verkligheten. För att undvika att prata om den sanning vi nu står framför, här, utanför din dörr. Dina ögon är för djupa. Dem får mig att tappa fokus. Ditt leende skiner och jag kan inte tänka klart. Hela du är perfekt. Jag känner att vi hör ihop. Med varje hjärtslag känner jag det starkare. Jag behöver dig och när du står lutad emot mig med hela din kropp tätt emot min, finns det inte mycket jag inte skulle göra för din skull. Dina läppar nuddar mina och en längtande kyss hänger i luften. Den väntar. Den håller kvar. Håller oss levande och låter oss stanna i vår ensamma minut. Jag följer med dig hem för det är det enda sättet jag kan få dig på. Jag följer med dig hem för då är du min.

Vi gömmer oss tills solen träffar våra ansikten och du är redo att be mig gå. Men jag är inte redo att lämna. Det är jag aldrig.

Text skriven av @tildaeliasson

Skribent
Redaktionen