Dessa meningar och ord som du snart kommer att läsa, har i snart två års tid vandrat omkring inom mig. Men jag har aldrig riktigt vågat sätta mig ned och börjat skriva. För rädd för vad andra ska tycka. För rädd för vad andra kommer att säga om mig. Kanske för rädd för att bli lämnad och påmind om det sår som ännu inte riktigt läkt.

För nu är det snart två år sen. För två år sedan hände det som bara händer andra men aldrig en själv. Det var en lördagkväll i november och likt många lördagskvällar förr, skulle vi gå ut på stadens nattklubb. De vita påsarna var fyllda av flaskor med vin och cider. Och än idag kan jag höra hur klackskorna slår mot trottoargatorna. Klick klack. Klick klack. Ett gäng förväntansfulla tjejer som skulle ha en fantastisk kväll tillsammans. Displayen lyser upp i vinternatten och ett telefonnummer slås in. "Vad är koden? Vi står utanför din port nu, tror jag?". Artonfyrtiotvå knappas in och två trappor upp väntar lägenheten på sina sista gäster. Kramar ges och jackor och skor fyller upp den lilla, trånga hallens golv. Kortspel efter kortspel, shot efter shot. Redan efter någon timme känner jag hur han kastar blickar mot min ryggtavla. Jag går bort mot köket där någon bjuder mig på en öl. Jag som egentligen avskyr den smaken, sväljer fort och tänker: "Det här var faktiskt gott". Jag känner hur hans händer sveper förbi över mitt ryggslut. Han ansluter sig till oss andra och vi pratar om något, han får mig att skratta och jag börjar bli full.

När klockan slår kvart i tolv stängs musiken av och någon ropar att det är dags att gå. Pälsjackan och klackskorna är på. Den sista cidern är uppdrucken och en tjejkompis tar mig i armkrok och vi sjunger på refrängen "Du får göra vad du vill, får göra allt och lite till, du får göra vad du vill med mig ikväll". Meningarna ekas mellan husen och någon skriker håll käften, men vi skrattar bara och livet känns sådär härligt som det kan kännas när man är full och omges av sina bästa vänner. Vakten vid dörren tar min biljett och hälsar mig välkommen. Jackan hängs in garderoben och jag blir två tior fattigare. I baren dyker han upp igen. Bjuder mig på en drink och trots att jag borde säga nej för kroppen min har redan fått tillräckligt med alkohol, nickar jag glatt och tar en första klunk. Vi dansar tillsammans. Han kommer närmre.
Ett tryck för bröstet och en röst inom mig som skriker: "Du måste åka hem nu, Caroline". Jag rör mig mot utgången utan att säga något till dom andra. Någon drar i min hand och jag vänder mig om. Där står han och undrar vart jag ska ta vägen. "Inte ska du väl gå hem redan?" Jag nickar och börjar gå mot garderoben. "Jag åker med dig, du kan inte åka själv". Det blir bra tänker jag för mig själv, då kan vi dela på kostnaden. Taxibilarna står uppradade utanför och jag går mot den tredje till höger. Sätter mig i baksätet och talar om vilken adress som bilen ska köra till. Han hoppar in i baksätet och sätter sig bredvid mig. Tar tag i min hand, kysser mig över munnen och taxametern börjar ticka. Nio minuter och hundrafyrtio kronor senare är taxin framme vid min port. Han hoppar ur samtidigt som mig och vi kliver in i min lägenhet.
Äntligen släpps fötterna fria från den sju centimeter höga klackskon och pälsjackan slängs över hallgolvet. Hans händer kommer upp bakom mig och när jag vänder mig om börjar vi hångla. Men någonting känns inte rätt. Jag ber honom sluta och han blir hårdhänt. "Men sluta, jag vet att du vill ha mig" säger han och fortsätter ta på mig. Drar med mig till sängen. Plötsligt är det inte bara pälsjackan som fyller golvet i min lägenhet. Klänningen åker av. Strumpbyxorna åker av. Jag ber honom igen. "Snälla sluta". Men han lyssnar inte. Som att han plötsligt blivit döv. Som att den dunkande känslan mellan hans ben får honom utom kontroll. Som att han blir en helt annan människa än den jag tidigare känt. Han lägger sig över mig. Jag stretar emot, försöker trycka bort hans händer, men han fortsätter.
Och jag ger upp. Jag ligger där. Är rädd. Känner mig ensam. Hur kunde det bli såhär? Han vet ju vem jag är? Hur kan han inte höra på vad jag säger? Hur kan han inte sluta när jag ber honom? Som att kroppen stänger av. Som att allting svartnar. Som att allt ljud försvinner bort i tomma intet. Som att jag inte längre finns där. Som om allt vore en film. Och trots att två vänner sedan gör oss sällskap och sover i mitt kök, ger han sig på mig ytterligare en gång. Säger nej igen. Försöker trycka bort hans händer igen. Och återigen ligger jag paralyserat kvar när han stoppar in den inuti mig. På morgonen försöker han igen. Men nu, några timmar senare verkar han inte längre vara döv, för den här gången lyssnar han på mig. "Det är nog dags att gå nu" säger jag och knyter morgonrocken kring min midja. Han tar på sig sin skjorta och sina jeans. Säger hejdå och går sin väg. Och när dörren stängs igen är det som att händelseförloppet spelas upp framför mig om och om igen. Ångesten som väller över mig.
Någon frågar hur gårdagen var. Om det var mycket folk på nattklubben. Om jag gjorde av med mycket pengar på shots. Försöker engagera mig i samtalet men mina tankar är någon annanstans. Efter ett dygn bryter jag ihop. Försöker berätta för mina vänner om vad som hänt. Någon säger "Men varför skrek du inte? Varför slog du honom inte med en blomkruka i huvudet?". Någon annan påstår att jag förmodligen ville, men att jag nog ångrat mig i efterhand. Ingen verkar tro mig. Inte ens mina egna vänner. Någon tar hans parti. För inte skulle väl han kunna göra något sånt. Inte kan väl han vara en våldtäktsman. Påståendena är många. Och jag börjar ifrågasätta mig själv. Men innerst inne vet jag vad som hänt och innerst inne vet jag vad som är rätt.
Senare samma kväll smsar han mig. Ber om ursäkt för det som har hänt. Skyller på att han druckit för mycket. Skyller på att han blev för uppspelt. Skyller på att han inte kunde hejda sig. Tillsammans med en nära vän visar jag upp meddelandena. Gråter och förklarar om vad som har hänt. Det är måndagkväll, två dagar efter det som hänt och vi står parkerade utanför polishuset. Hon håller mig i handen och säger "Nu gör vi det här, nu anmäler vi idioten". Polisförhör efter polisförhör. Undersökningar på sjukhus där sköterskan påpekar att jag är lyckligt lottad att jag inte har några blåmärken. Lyckligt lottad, tänker jag? Jag har ju för fan blivit våldtagen?
Efter någon månad blir jag inkallad på ytterligare ett förhör. Den manliga polisen i fyrtioårsåldern har vid tidigare förhör redan ställt frågor som: "Vad hade du på dig? Hur mycket hade du druckit?" och tyvärr var jag inte förvånad. Han förklarar att åtalet kommer att läggas ned. Att det inte finns tillräckligt med bevis. Trots sms-konversationer där det står förklarat att ber om ursäkt, att han blivit för uppspelt och inte kunde hejda sig. Och inte nog med det, sedan knyter han sina händer, lutar sig bakåt i sin stol, tittar mig i ögonen och säger: "Och du ska veta att han var helt förstörd och ledsen när han var här". Där sitter alltså polisen och förklarar för mig att den kille som våldtagit mig, varit ledsen och förkrossad under sitt förhör?
Dessa meningar och ord har i snart två års tid vandrat omkring inom mig. Jag har aldrig vågat säga något högt. För rädd för vad andra ska tycka. För rädd för vad andra kommer att säga om mig. Men jag är trött på att vara tyst. På att läsa artiklar om unga tjejer vars liv blivit förstört. När mitt egna också blev det för två år sen. Och nej. Det hände inte i en gränd i mörkret. Och nej det var ingen främmande man som förgrep sig på mig. Men det var fortfarande en våldtäkt.