De småbenen orkar inte bära dig genom sena nätter med fulla vänner som du sedan skrattar tillsammans med dagen efter. Dom orkar ingenting. Man orkar heller inte höra utav ens egna mamma hur jobbigt det är att se sin dotter dö raktframför ögonen på en. En krönika om den mörka baksidan av en ätstörning.

Det var min mamma som sa till mig att jag borde skriva om hur jag mådde under en period för två år sedan. Jag har själv ganska god distans till det hela men skriver detta för mamma, för det är mycket hennes förtjänst att jag kan sitta och skratta åt det idag. Att mitt lilla hjärta fick slå vidare.

Jag kommer inte rada upp några tips på hur man ska göra för att inte hamna där jag hamnade, berätta hur dumt det är eller hur synd det är om mig. Det var synd om mig och det är dumt att hamna där men jag antar att detta mer är vad jag hade velat läxa upp mig själv med där och då och vad jag har insett i efterhand. En förklaring till mina nära och kära som kanske hade svårt att hinna med, men egentligenvet jag ingenting om vad som är rätt och fel. Jag har ju själv tyckt att det är en schysst idé att sluta äta. Eller som jag själv uttryckte mig "bara äta när man är riktigt riktigt hungrig ". Detta var innan jag visste hur kalla följande månader skulle bli. Innan jag spenderade mina dagar med att försöka få dagarna att gå utanatt stoppa i mig någonting tills jag somnade.

Kort sagt kan man väl säga att det som började med att hoppa över efterrätten slutade med antidepressiva, 6 veckor inlagd och många fler veckor utav sorg, både i mitt hjärta och hosdom som höll mig i handen för att jag inte skulle gå sönder.

Jag påstår inte att man inte får skippa en efterätt. Man kan skippa femtio efterrätter men hela världen får inte rasa när man väl ska få i sig en enda.

Jag fick höra utav en av mina bästa vänner som inte hade sett mig på några veckor att det var så hemskt när jag log, eller försökte le, att hon hoppades att mitt tunna ansikte skulle hålla. Hon försökte hålla inne tårarna när hon såg mina alldeles för smala ben drunkna i mina kängor. Jag balanserade hela tiden på kanten och kunde falla i bitar vilken sekund som helst, på insidan hade jag nog redan brustit där och då. Kunde inte bry mig mindre om samma kängor skulle få stå tomma framöver.

Jag har svårt att reda ut hur allt började, om jag slutade äta för att jag mådde dåligt eller om jag mådde dåligt för att jag slutade äta. Sedan inser jag att en välmående person förstår vikten i att mat får en människa att fungera, att skratta, att känna glädje, att känna något över huvudtaget.

Jag kunde inte hantera att min pappa inte mådde som han brukade, att saker förändrades. Han som alltid stått stadigt när jag vinglat åt fel håll behövde nu hålla min hand istället. Jag visste inte vad jag skulle göra av oron, sorgen eller maktlösheten i vilken väg det skulle gå. Visste inte hur jag skulle spela den rollen.

Jag var i mitten av gymnasiet och framtiden började komma ikapp samtidigt som människor krävde svar på frågor om min framtid. Saker skedde och tiden gick utan att jag hade något att säga till om. Jag ville bara pausa en stund så jag hann få koll på allt det som snurrade runt i mitt huvud och oroade mig. Jag ville ta kontrollen, kontroll som jag till slut tappade helt och hållet.

Det var runt påsk 2013 som verkligheten slog mig rakt på käften. Jag var tvungen att inse att världen rullar på även om jag kollar bort, att jag inte kommer få följa med om jag inte låter mig själv fungera. Vilket jag där och då inte var så intresserad av. På en fest i april gjorde jag ett försök att skoja till det hela med lite sprit vilket slutade med att jag fick ringa pappa. Dagen efter åkte vi till akuten och jag kom inte hem på 6 veckor.

Vistelsen började med att jag skällde ut mamma och pappa efter noter och bad dom att aldrig komma tillbaka, för jag behövde minsann ingen hjälp. Jag förstod inte varför jag skulle ta upp en plats för någon som verkligen behövde den.

Samtidigt som maten började fyllas på kom även vettet tillbaka. Jag höll till slut med om att livets alla sekunder bör fyllas av annat än tankarna på hur du ska hålla dig från att äta innan du ska sova. Jag har sett mina ben på en 40 kilos kropp gå förbi en spegel utan att vara nöjd. Dom småbenen orkar inte bära dig genom sena nätter med fulla vänner som du sedan skrattar tillsammans med dagen efter. Dom orkar ingenting. Man orkar heller inte höra utav ens egna mamma hur jobbigt det är att se sin dotter dö raktframför ögonen på en.

Folk måste ibland fatta att dom inte fattar, att det inte handlar om någon som skippar både frukost lunch middag för att få uppmärksamhet. Eller att det kanske är just det. En ledsen jävla människa som vill att någon ska se. Det sitter inte alltid ett gips kring armen eller en slang från armveck till näsa som bevis på att man inte mår bra.

Livet är helt och hållet valfritt men jag vill kunna skratta så jag får ont i magen och det kan jag inte utan bränsle. Eller utan en mage för den delen.

Krönika skriven av @annielindqvist

Skribent
Redaktionen