Hon var 7 – en oskyldig flicka som helt plötsligt befann sig flera hundra mil hemifrån. Hon var som en helt ny målarduk som äntligen skulle börja målas.


För vissa barn hade det kanske varit spännande, ett stort äventyr. Men hon kunde inte språket, hon kände inte till sederna och hon visste ingenting om varken staden eller landet hon var i. Redan då blev hon ett offer för främlingsfientligheten. Redan i förskolan visste barnen om att hon inte riktigt hörde hemma där, att hon var annorlunda och att hon var osäker. Redan i förskolan tog de ett avstånd ifrån henne och redan i förskolan började hennes självförtroende att klankas ner på. Hon var ju inte annorlunda, inte egentligen, men hon började känna sig så.

I låg- och mellanstadiet var hon själv alldeles för ofta. Hon lärde sig att stå ut med viskningarna, skrattandet och att bli puttad i korridorerna. Att plocka upp böckerna från golvet blev en vana. De första åren i grundskolan grät hon mycket. Inte bara hemma utan även på skoltoaletterna. Hon satt där, på toalettlocket, med händerna i ansiktet och snyftade. Men med tiden lärde hon sig att det inte gjorde henne något gott att spendera sina raster inlåst i de små utrymmena. Hon lärde sig att se framåt; om ett par år skulle hon byta till en annan skola för att gå i högstadiet och då skulle allting förändras. Då skulle hon återigen vara en helt sprillans ny målarduk som äntligen kunde bli målad precis som hon ville. Så varje morgon, gåendes med den ständiga ångesten på väg till skolan, fick hon genomlida. För att snart, snart skulle ångesten ta slut och snart skulle hon vakna upp med ett leende på läpparna istället för tårar längs kinderna. Det var åtminstone det hon hoppades på.

Dagarna gick och för henne kändes det som om tiden gick fortare. Skolan var inte lika jobbig, inte nu när de alla hade börjat växa upp och de andra hade funnit nya intressen. Hon var inte längre i deras fokus. Killarna fick ut mer av att jaga efter de sötaste tjejerna och tjejerna hade inte längre tid åt att ge henne några elaka blickar – de blev ju jagade. Så hon passade på och njöt av att vara osynlig. Hon var inte en av dem som hoppades på ett par minuter i rampljuset, tvärtom. Hon var den som inte ville synas. De var deras fel, de som hade gjort henne så. De hade behandlat henne annorlunda sedan de var i förskolan och till slut hade det satt sig. Hon kände sig inte längre bara annorlunda. Hon var det.

Till slut kom den där dagen. Sista dagen i helvetet. Hon hade genomlidit det. Och ingen var lika glad och förväntansfull som hon var. Det var sommar. Svensk sommar – något som hon hade lärt sig att älska. Vintrarna var vidriga och slasken låg kvar i flera månader efter den sista snön. Men nu. Nu var allting på väg att bli bra. Det var varmt och solen sken och hon stod i en vit sommarklänning på skolgården. Rektorn höll sitt årliga tal och en av de där allra sötaste tjejerna i klassen sjöng en sommarvisa. Alla grät, ledsna över att de skulle byta till olika skolor och inte kunna träffa varandra lika ofta. Alla grät, ledsna över att denna dag till slut hade kommit. Alla grät, rörda över den söta tjejens vackra sång. Alla grät och hon, hon som bara hade väntat, gömde glädjetjutet inom sig och grät hon med. Tårar av lycka.

10 veckors sommar och sol fick hon. Ett underbart lov som hon njöt av till fullo. Under tidigare lov hade hon aldrig kunnat slappna av ordentligt - hon visste ju om att skolan skulle komma tillbaks sen. Men nu var hon ju fri. Nu var hon förväntansfull. Hoppfull. Hon hade varit på botten så länge. Hon hade mått så dåligt. Glåpord hit och dit, blickar, skratt, blivit puttad på eller bara blivit ignorerad. Varför? För att hon inte kom ifrån samma land som de andra. För att hon en gång i tiden inte hade kunnat deras språk. För att hennes föräldrar en gång i tiden hade bestämt sig för att flytta till Sverige så att hennes barndom kunde bli som allra bäst.

På uppropet var hon den enda som såg exalterad ut. Hon var klädd i en ny klänning som hon sparat till och med håret uppsatt. Mamma hade till och med lånat henne sin mascara. De visste båda om att det var första dagen i hennes nya liv. De ropade upp hennes namn och hon skuttade över till läraren hon blivit tilldelad. Skakade hand, sade sitt namn och blev avprickad från listan. Efter ett par minuter stod en hel klass där, samlad. Hon såg sig omkring. Dessa människor skulle bli hennes vänner. De gick upp två våningar för att komma till klassrummet. De satte sig i sina bänkar och läraren började introducera sig. Knackningarna på dörren avbröt hennes röst och hon sade istället att dörren var öppen. Sakta öppnades dörren. Deras blickar möttes. Han. Han som en gång hade puttat henne så hårt att hon slog upp båda knän. Han som hade kallat henne för så hemska saker. Han stod där och hennes hjärta stannade. Ett litet leende smög sig över hans läppar. Kanske skulle han vara annorlunda nu, nu är de bara var de två i en helt ny skola efter ett helt underbart lov. Hon hoppades. Hon hoppades innerligt, men samtidigt visste hon bättre.

Redan innan veckans slut hade det kommit igång igen. Och innan terminens slut hade det blivit värre än någonsin. Hon grät sig själv till sömns. Hon skar sig själv för att fokusera bort sin smärta. Hon stoppade fingrarna i halsen och sa till föräldrarna att hon var sjuk. Hon gjorde allt hon kunde för att kunna undvika skolan. Skolan som återigen blivit helvetet.

Det hade blivit för mycket för henne. Det hade pågått från förskolan, till lågstadiet, till mellanstadiet, till högstadiet. Flera år av diskriminering och av att bli utesluten. Fysisk mobbning, psykisk mobbning. Glåpord. Skratt. Blickar. Det hade blivit för mycket. Deras penslar hade målat stora svarta streck över målarduken och sen kastat färgburken igenom den.

Idag är hon död. Idag är den flickan borta. Idag finns jag i hennes ställe. Istället för att evigt bli ett offer för diskriminering, som utvecklats sedan barnsben, valde jag att stå upp för mig själv. Jag gjorde något som många inte vågar – jag bad om hjälp.

Det är alldeles för många som är i den situation jag en gång har varit i. Det är alldeles för många som gråter sig själva till sömns. Jag har varit där och jag vet hur det känns. Gör du?

Skribent: Nouw.com/skribenten

Skribent
Anonym