Dagens krönika handlar om att våga bryta ett mönster. Ett mönster man alltid lever efter. Känslan att vilja vara någon annan, en annan identitet.


Häromdagen satt jag på mitt kalla sovrumsgolv med ett hav av kläder runt om mig och med en beslutsångest starkare än någonsin. Jag var trött på mina kläder, min personlighet och hela min jävla identitet. Jag har bott i en småstad utanför Stockholm i snart sex år, där precis alla vet vem jag är. 

Jag är den tjejen som har ett jobbigt förflutet och som bär tajta jeans och Converse varje dag och det är precis även så alla ser mig. Men jag undrar hur de skulle reagera om de fick se mitt riktiga jag? Den tjejen som kämpat i flera år mot sina hjärnspöken och som har större drömmar än världen är stor. Den tjejen som egentligen skulle vilja bära ett par coola sneakers och skinn byxor från Isabel Marant. – Men hur ändrar man sin personlighet och stil, snabbt och utan att någon höjer på ögonbrynen? 

Jag har inte speciellt dåligt självförtroende och egentligen inga problem med att uttrycka mig och säga mina åsikter. Men någonting stoppar mig ändå från att visa mitt riktiga och äkta jag. Jag kan sitta på mobilen i timmar och skrolla igenom olika tjejers Instagram och tänka, – De där är egentligen jag, men varför visar jag inte det?  Det är som att jag är ett varumärke som inte kan ändra min stil för då kanske allt går i konkurs. Som om Odd Molly skulle gå från att designa sina rosa, stickade mönstrade tröjor till att sy fast guldkedjor alá Balmain på grova svarta boots. Hur skulle det se ut? Det skulle ju inte personifiera dem. Överhuvudtaget. 

Jag vill inte vara den tjejen jag är längre, varken personlighet – eller klädmässigt. Jag vill skrika ut det till hela världen! Jag vill visa dem att jag inte är den fega tjejen med konstig humor längre, jag är någon annan. Någon dem bara inte känner till än.

Krönika skriven av: nouw.com/saraboderos

Har du också en krönika du vill dela? Maila den till joanna.fingal@nouw.com och märk ämnesraden med "krönika". 

Skribent
saraboderos