Jag sträcker mig efter mobilen som ligger bredvid sängen, precis inom räckhåll. Skärmen är full av notiser. Experter på DN, SVT, TV4 och GP bekräftar alla en och samma sak: Donald J Trump har vunnit presidentvalet. Hillary Clinton har förlorat. 



06:10. Jag vaknar med ett ryck. Det är inte klokt, men jag gör verkligen det. Som om kroppen redan vet vad som har hänt. Jag har sovit illa de sista timmarna, drömt oroligt och nu vaknar jag upp för att möta en sorg. En sorg som är sådär tung att den sänker sig i magen som ett sjunkande klot.
08:30. Han fick bara sex elektorsröster mer än de 270 som behövdes för att vinna. Men Clinton hamnade ändå långt efter. 276 mot 218. Så det stod klart: USAs näste president blev mannen som vill förbjuda muslimer från att resa in i landet, kallade Mexikaner för våldtäcktsmän och föreslog att bygga en mur mellan de två länderna.
Det blev han som hotade att fängsla sin motståndare, menade att Barack Obama skulle vara född i Kenya och uppmuntrade sina anhängare att ta till våld för ett rättvisare samhälle. Den blivande presidenten är en affärsman, utan någon som helst politisk erfarenhet, som högt upp i sin lyxiga, dyra skyskrapa ser världen, sitt land och människorna runt omkring sig som ett ”Vi” och ett ”Dem”.
Donald J Trump, far till två döttrar, har i offentligheten skrutit om att ha begått sexuella övergrepp. Tolv kvinnor har anklagat honom för den typen av brott, varpå Trump som svar på tal sagt att ”de flesta av dessa kvinnor inte varit tillräckligt attraktiva för att han skulle ha gjort det”. USAs blivande president har tagit sig frihet att kommentera kvinnors kroppar, intellekt och förmågor på ett direkt diskriminerande vis. Han är emot abort och tycker att kvinnor som genomgår en abort ska bli straffade enligt lag. Han är en man som anser sig ha rätt till kvinnors kroppar och som tar debatten om jämställdhet 50 år tillbaka.
12:03. Jag bläddrar igenom sida efter sida med nyheter. Jag lyssnar på tal inför, under och efter det slutgiltiga resultatet. Jag skrollar igenom Twitter och förundras över de jag följer som inte verkar ta in vad som verkligen har hänt. Som distanserar sig. Och det är precis då som min sorg blir något annat än just sorg, den blir till ilska.
13:10. Jag är arg, jag är hur jävla förbannad som helst - rasism, sexism och homofobi normaliseras. Det sker inte bara på andra sidan jorden, utan även här i Sverige. En av världens största ledare, framröstad av en majoritet av amerikanska folket ger vind i seglen för rörelser, partier och enskilda personer världen över som liksom Trump ser jordens befolkning som ”Vi” och ”Dem”.
Fakta kvarstår, han är demokratiskt vald. Det som är läskigt är dock att även om Trump själv inte är någon diktator, så hejas han ivrigt på av diktatorer världen över. Putin gratulerar och diktaturer så som Kina får ökat fria händer att expandera sina områden med Trump med som stark spelare i världspolitiken. Grupper så som polska PIS, Franska Nationella Fronten och brittiska Ukip kan lyckligt konstatera att hoppet om att försvaga allianser som Nato och EU nu kan gå deras väg.
Det är lätt att bestämma sig för att inte bry sig, även när man ser vilka vinnarna är. Det finns ingenting som är svårt i att stänga in sig i sitt egna lilla trygga rum och inte se ut genom fönstren. Men det vore verkligen idiotiskt att stänga ögonen. Vi kan inte längre stå och se på. Trump har vunnit. Men vi får inte låta hans budskap göra det. Över hela världen har rasism förklätts till främlingsfientlighet. Hatet har vandrat i dyra kostymer och normaliserats. Och trots att tårarna rann när jag möttes av beskedet i morse så får vi inte känna oss besegrade. Ingenting är viktigare just nu än att vi enas. Att vi tillsammans ser världen som ett stort ”Oss”, istället för ett ”Vi” och ”Dem”. Vi kan inte spela Trump i händerna genom att öka klyftorna i samhället, beroende på varandras ursprung, kön, hudfärg, religion, socioekonomisk status eller sexuell läggning. Vi alla är lika mycket värda.
Så vi måste hjälpas åt. Måste hålla tillbaka de racistiska makterna vi har i vår närhet. Vi kan inte låta hatet flyga fritt. Vi måste stå upp för varandra, säga ifrån och ta debatten. Det är nu vi måste börja engagera oss, lära oss och samla mod. Öppna våra dörrar för de som flyr ifrån krig, känna samhörighet med de som sitter på våra gator och våga mötas.
Jag säger inte att det är enkelt. Utan jag menar att det är viktigt - det är viktigast. Det är mycket lättare att stå bredvid och titta på. Att dra igen gardinerna för fönstren och låtsas som att allt är som vanligt. Men det är då som hatet kommer att vinna. Vi måste våga ta del av varandras historier annars kommer vi alla bli lika isolerade i vår världsbild som en viss Donald J Trump.

Skribent: @jonnadahl
Hennes inlägg med källor finns HÄR!


Writer
Editorial staff