En krönika om dödsångest.

Det händer inte lika ofta nuförtiden. Det känns faktiskt förvånansvärt bra nu. Ett tag kändes det omöjligt. Jag sov ingenting, snittade kanske 4 timmar max. Och jag grät mig igenom de flesta kvällarna. Alla de där tankarna var svåra att hålla koll på, eller kontrollera - de kom och gick precis som de ville. Det var svårt att prata med någon om det, de flesta förstår ju inte ens idag. Men det har åtminstone blivit bättre. Nu får jag sova och drömma drömmar som inte är dödsrelaterade. Nu hinner jag i tid till skolan, utan att somna på tunnelbanan. Nu vågar jag göra saker utan att få de där tankarna om att jag kan dö när som helst. Ibland får jag återfall. Det kan vara när som helst och var som helst. Jag har försökt prata med min skolsyster om det, men hon kan inte hjälpa mig och det kan inte heller psykologen på skolan. En riktig psykolog vill jag inte gå till. Det känns som om jag skulle göra problemet mer verkligt då. Och jag som bara vill att det ska försvinna helst utan att behöva bearbeta det. Jag vill bara att det ska försvinna.

Mina föräldrar tog det inte seriöst även fast jag har smsat dem båda mitt i natten och bett om hjälp. Jag har ringt min mamma i tårar och bett henne kontakta någon slags vård. Men de är tydligen såhär vi tonåringar blir ibland – deprimerade. Jag är dock inte deprimerad. Jag har dödsångest. Och jag har haft den ganska länge, i flera år. Den vill inte försvinna, inte helt permanent. Den ligger kvar, dyker upp ibland och försvinner lika snabbt. Jag orkar inte mer. Det enda jag önskar är att jag vore odödlig. Att jag kunde leva för evigt, aldrig behöva oroa mig för att bli överkörd eller mördad. Men nu är jag inte odödlig. Nu är jag dödlig och jag kommer oundvikligt att dö. Men jag vet fortfarande inte hur jag ska hantera det.

Skribent
Anonym