En krönika om hur det är att leva med diabetes.

Scannar sensorn för att kolla glukosvärdet en sista gång innan natten, 4.1 - pil rätt nedåt. Jag har under kvällen doserat för mycket insulin för den mängd popcorn jag ätit och nu sjunker blodsockret snabbt.

Jag går upp till mina föräldrar, ber om hjälp då jag är osäker på för mat som faktiskt är bäst just i den här situationen. Pappa hjälper mig ta fram och jag äter, trots att jag precis borstat tänderna. Det smakar inte gott och jag måste tvinga i mig maten. För att överleva natten. Tårarna bränner bakom ögonlocken, jag vill ge upp. Men jag vågar inte säga något, vågar inte berätta att sjukdomen helt och hållet bryter ned mig psykiskt.

Jag borstar tänderna igen och tar ytterligare ett glukosvärde. 2.4. Ännu en gång måste jag be mina föräldrar om hjälp och ännu en gång under samma kväll måste jag äta efter att ha borstat tänderna. Jag trycker i mig smörgåsen som ligger framför mig och småpratar lite med mamma.

Jag går och lägger mig igen, somnar snabbt men vaknar vid sex av en mardröm och kan inte somna om. Mamma kommer in till mig några timmar senare och det visar sig att jag ligger högt. Inte konstigt att jag drömt mardrömmar. Hon ger mig mer insulin och jag får lite att dricka.

Och jag kan inte skaka av mig det. För denna situation har och kommer att upprepa sig så många gånger i mitt liv. Och det gör det så tydligt, blir till någon slags symbol för hur svårt det är att hålla koll på sin diabetes, hålla blodsockret i styr. Och känslan går inte att beskriva, och den går inte heller att komma ifrån. Inte heller tror jag att någon kan riktigt förstå hur det känns.

Jag undrar vad mina föräldrar tänker när det blir såhär, om dem klandrar sig själva, tänker på samma sätt som jag gör.

Somnar låg, vaknar hög.

Det har snart gått en månad sedan jag skrev det ovanstående och jag har varit kluven till om den borde publiceras eller inte. För jag vågar inte berätta att jag är rädd för min sjukdom. Vågar inte berätta att jag känner att jag misslyckas, fast att jag vet att jag redan nämnt det.

De nätter då jag är vaken, när mörkret och tystnaden omsluter mig och jag är ensam med tankarna. Så är kriget i full gång, som värst. Bomberna, i form av tankar om konsekvenser och den ovissa framtiden, haglar omkring mig. Och jag gråter, tyst. Ett par tårar rinner nerför mina kinder. Det är sällan det är mer än så. Jag lyckas tämja det.

Det gör ont, att knappt kunna utföra det man älskar mest av allt på grund av ett dåligt blodsocker. Jag har dansat tills jag trott att jag ska svimma, ätit några druvsocker och svarat egentligen inte på frågan om blodsockret var okej. Och så har jag dansat ännu lite till. Trots att det låga blodsockret fått mig att må illa och nästan bryta ihop fullständigt. För det är det värsta jag vet, när diabetesen gör det svårt - ibland till och med omöjligt - att utföra det enda som får mig att glömma att jag är sjuk för en kort stund. För där och då, får jag inte ens komma bort från det jag flyr ifrån, på min tillflyktsort.

Det gör ont, det skadar och det kan förstöra en hel dag, ibland en hel vecka. En så kallad misslyckad dag, med höga blodsockervärden, kan ge mig ångest och förstöra mig alldeles för länge. Jag är tonåring, nyss fyllda femton år. Livet är tillräckligt skit ändå, utan en sjukdom som trycker på.

Och jag märker av kroppshetsen, att se sådär perfekt snygg ut - även i hur jag ser på min sjukdom. För blåmärkena på mina lår, gör mig osäker i att gå i shorts och kjol. Framförallt, blir jag osäker i bikini. Jag visar alla synliga sår som sjukdomen gett mig, och de är egentligen inte många alls.

Men samtidigt kan jag inte glömma att sjukdomen har gjort mig starkare, och jag har sedan sex års ålder fått ta mycket ansvar. Dessutom har den inspirerat mig till att göra en förändring. En förändring i hur människor ser på sjukdomar, än har jag inte kommit långt och än är allting bara i startgroparna. Men snart så.

Utan sjukdomen hade jag inte kunnat träffa så många fantastiska människor - som jag gjort genom den. Och inte heller hade jag inspirerats till att skriva otaliga texter om den, och göra halvbra koreografier eller teckna.

Sjukdomar är ett helvete, men det finns alltid något bra i dem. Man måste bara se chanserna och möjligheterna.

Men ett faktum kvarstår; Att vara kroniskt sjuk är ett heltidsjobb, som aldrig tar slut och som du aldrig får ta semester från.

Text skriven av @Oliviaeks

Skribent
Redaktionen