När jag var nio stod jag framför spegeln i badrummet och bet mig själv i läppen så hårt att det började blöda. Jag pressade bort tårarna som steg i ögonen och pressade ihop läpparna så att jag inte skulle råka undslippa något ljud, för tänk om någon stod därutanför och hörde.

Istället sköljde jag ansiktet med iskallt vatten, och med ena handflatan måttade jag ett slag som träffade kinden. Det sved, men tårarna försvann.

När jag var elva satt jag på lektionen och whiteboardtavlan längst fram i klassrummet blev suddig då tårarna steg. Jag vågade inte blinka, för om jag gjorde det kanske de började rinna och jag vågade inte heller resa mig och gå till toaletten för tänk om någon såg. Tänk om någon skymtade mina blanka ögon eller lade märke till mina knytna nävar.

När jag var femton hade jag bemästrat konsten att gömma sin sorg till en sådan punkt att jag måste varit helt och hållet gjord av tårar som aldrig fått komma ut.

Men en kväll, när jag var sjutton, hittade min kompis mig på köksgolvet med mascara utsmetad över kinderna. Jag satt i ett hörn och grät och grät och grät, och när hon kom in i köket vågade jag inte resa mig upp för jag trodde att jag skulle gå sönder. Och då tog hon mig i famnen, virade in i mig i en filt och gav mig en kopp te. Hon klappade mig på huvudet medan jag grät så att jag skakade.

När jag fått tillbaka min röst sa jag förlåt, förlåt för att jag gråter, förlåt för att jag lät dig se min trasiga sida. Och hon sa att det var okej, att man måste få vara ledsen ibland. Man får det. Man får vara ledsen.

Inga andra ord har någonsin varit så viktiga för mig än dem. Att man får vara ledsen. Man får. Så om jag någonsin sitter i ett klassrum igen, och tårarna börjar stiga, så vet jag att jag ska låta dem rinna. Oavsett smink och oavsett blickar, så ska jag inte låta min sorg byggas upp inom mig för att sedan explodera. Att visa sig svag är det starkaste man kan göra.


Writer