En krönika om att inte våga ta sig ur sitt förhållande som orsakar mer smärta än lycka.

Jag kände mig inte längre lycklig när jag träffade honom. Jag brukade känna mig som bäst, starkast och störst i hela världen, men nu hade den känslan bytts ut mot något tungt och mörkt. Jag hamnade i en mindre depression när vi träffades, för de enda han ville prata om var jobb och sina kompisar som jag fortfarande inte hade sett en skymt av. Han ville att jag skulle köpa mat till honom, betala våra fritidsaktiviteter och planera roliga saker varje helg. ”No pressure men jag vill ha kul och inte behöva göra något för det.” Lite så var det. Det var det jag hörde i huvudet när han frågade om vi skulle hänga i helgen. Eller, det var den rösten jag hörde även om han inte frågade. Det var alltid jag som ville hänga. Alltid jag som skickade ett sms på fredagarna eller jag som ringde på lördagsförmiddagarna. Jag vet inte om han tog oss för givet, att vi skulle ses, eller om han egentligen inte ville umgås med mig. Men det kändes inte så bra, inte så kul, att han var oengagerad och inne i sin egna lilla bubbla. Men det värsta var inte att han bara pratade jobb och att hans liv cirkulerade kring hans välmående, det värsta var att han inte såg hur dåligt jag mådde.

Jag kommer ihåg en kväll, en fredag om jag minns rätt, som vi skulle ses efter jobbet. På min rast satt jag i rökrutan och skickade iväg ett litet sms. Typ ”När slutar du och när ska vi ses ikväll?” Jag fick inget svar och efter många sms från min sida fick jag veta att han skulle på AW. Jahapp. Bortprioriterad, igen. Jag kände hur irritationen växte och hur den där tunga, mörka känslan kom tillbaks. Åh.

På väg hem fick jag höra att några tjejkompisar skulle till baren vi ofta besökte och ta några öl, så jag bytte perrong i T-centralen och tog tåget mot Södermalm. Telefonen låg i jackfickan och jag kämpade med att inte smsa honom ännu mer. Han hade skickat nåt fumligt sms om att vi kunde ses senare, men att han inte riktigt visste när. Och jag var så arg på mig själv, för jag visste att jag skulle komma springandes när han väl sa till. Jag visste att varje gång telefonen plingade till skulle mitt hjärta slå ett extra slag och att jag skulle hoppas på att få se hans namn poppa upp på skärmen. Jag visste om att han hade mig runt lillfingret, och det gjorde mig så arg. Arg för att jag inte längre bestämde över mig själv. Arg för att jag hade gett min kärlek till honom. Arg för att han inte märkte det.

När jag kom dit stod tjejerna utanför med varsin cigg, cigg som fimpades snabbt för att kunna gå in i värmen. Värmelamporna utanför baren hjälpte inte längre, det var alldeles för kallt och alldeles för mycket blåst. När vi öppnade dörren var det som att kliva in i en helt annan värld. Det var ett varmt ljus i hela lokalen, folk som stod med kall öl och musik på en behaglig volym. Spänningarna i mina axlar släppte nästan omedelbart; jag var på hemmaplan. Även om jag var lite för ung för att vara ute på krogen, så visste ingen i personalen om det. Jag hade varit där så pass ofta, så nu kände de alla igen mig och hälsade alltid med ett leende. Bartendern, som jag tyckte om så mycket, vinkade mig över till baren och jag tog hand om beställningen för mig och tjejerna. När ölen hade tappats upp och betalats för stod jag kvar ett tag. Vi pratade över bardisken om lite allt möjligt – från min sida var det mesta lögner. Jag var ju 17 och åldersgränsen var 20. Och ja, han kanske förstod att jag inte var myndig än men han verkade inte bry sig överhuvudtaget. Istället behandlade han mig som en lika, vilket fick tankarna om pojkvännen att lugna sig för ett tag. Men när telefonen vibrerade i jackfickan tog jag min öl och ursäktade mig från baren.

Tjejerna hade hittat ett bord på övervåningen och jag satte mig tillrätta på ena kortsidan. Smset hade varit från mamma och hennes namn på skärm hade fått mig att känna en viss besvikelse. Jag hade hoppats på att han skulle höra av sig. Men jag fokuserade på tjejerna istället, ville inte bli för berörd av hans frånvaro och hoppade in i den pågående konversationen. Det var de gamla vanliga – tatueringar, pojkar, fester och plugg. Skönt var det, att få bli upprörd över någons senaste ligg och exalterad över den kommande tatueringen. Det var skönt att inte behöva vara så där arg och ledsen som jag brukade vara med honom.

Sekunderna blev till minuter och minuterna till timmar. Till slut fick jag ett sms där han undrade om jag kunde och hem till honom, helst med nån slags mat. Jag orkade inte bråka. Nu hade min längtan, och alkoholen, hunnit ikapp och det enda jag ville göra var att mysa med honom. Så jag ringde runt till pizzeriorna nära hans lägenhet och beställde mat. Sen lämnade jag tjejerna på baren och tog tunnelbanan till Gärdet. Han skulle ha hoppat på i Slussen, men hann inte. Så jag satt utanför hans port, i kylan, med pizzakartongerna och väntade.

Jag låtsades vara mer full än vad jag var, så att han inte skulle försöka prata så mycket med mig. Vi åt i tystnad och sen lade jag mig i sängen medan han städade undan. Min första tanke var att förföra honom – det var längesen vi hade haft sex och det kanske hade fått oss båda lite närmare varann. Men istället drog jag på mig mjukisbyxor, lade mig under täcket och blundade. När han kom in i sovrummet tog han av sig och satte sig på sängen. Jag var nära på att börja gråta.

- Tycker du om mig?

Jag frågade ganska tyst och sluddrade på orden. Han hörde inte riktigt vad jag hade sagt och bad mig upprepa frågan.

- Tycker du om mig? Liksom, på riktigt?

Jag kollade upp från under täcket och mötte hans blick. Han såg ganska förvånad ut och lade sig bredvid mig.

-
Tycker du om mig mer än som en vän du har sex med?

Jag specificerade min fråga. Jag ville verkligen veta. För om han svarade nej eller att han inte visste, då skulle jag åka hem och radera hans nummer och aldrig prata med honom igen. Men han svarade något halvdant, något om att han inte skulle vara med mig om han inte tyckt om mig, innan han somnade. Och jag grät, ville åka hem, men fann ingen styrka till att åka. Jag hade fastnat för honom, jag ville vara med honom. Men hur skulle det funka om han inte brydde sig om mig? Jag vet inte.

Idag önskar jag att jag hade funnit styrka till att resa mig ur sängen och ta mig därifrån. Inte bara ifrån hans lägenhet, men även ifrån vårt destruktiva förhållande. Det är så lätt att fastna. Det är så lätt att inte våga ta sig ur. Och jag önskar verkligen att jag hade vågat.

Skribent
Anonym