En krönika om att lära sig av livet och samtidigt springa upp för en backe som aldrig tar slut.

De säger att jag är ett under, att jag är duktig på det jag gör och att jag kommer gå hur långt som helst, men jag är inte mycket mer än ett resultat från en mängd misslyckanden. Likt alla andra tonåringar är jag en drömmare både vilsen, deprimerad och i sökandet efter svar till frågor som aldrig tar slut.

Det skriker inom mig, en inneboende röst starkare än någonsin med en vilja om att fly. Fly de saker som ständigt är i vägen för sanningen om min existens. Sanningen om observatören och medvetandet inom mig. Sanningen om vem jag är. En stark röst om att fly de saker som hela tiden håller mig tillbaka. Jag bär på en känsla att jag har gjort mitt här och att jag kan bättre någon annanstans. För två år sedan sökte jag mig bort, så när jag gick ur nian packade jag min väska och flyttade till den då, till känslan ganska stora staden; Örebro. Evigt tacksam, för här fick jag chansen att träffa vänner för livet och lära mig lite mer om mig själv. Som de flesta bortkomna ungdomar under gymnasietiden.

Jag har lärt mig att jag är en te-drickare och ibland känns det som jag står för hela konsumtionen av te på Ica. Förstått att leva på CSN är besvärligt men att det funkar och att livnära sig på knäckebröd de sista dagarna är inget att rekommendera men är fullt möjligt. Insett att jag har en stark motvilja till att jobba i grupp och att vara kreativ bland människor. Insett att jag ogillar när konstnärlighet hamnar i dragkamp med kommersialism och har numera lovat mig själv att inte ta hänsyn till de kommersiella aspekterna, då jag ser kreativitet som en chans till att krossa konventionen istället. Jag vill liksom inte dekorera utan innehåll, jag vill att konst ska ställa frågor, uppröra och var allmänt störig. Insett att jag en dag vill skriva en bok och att jag älskar att lära men hatar skolan och de teoretiska ämnena kommer aldrig vara något för mig. Insett att jag ogillar att leva efter förväntningar och onödiga begränsningar. Och kanske kommer jag till och med en dag hoppa av skolan i sista sekund för att jag inte klarar av den mer och kanske kommer just det rädda mig från att bli galen. Men det skulle innebära att jag gav två år till intet och det skulle i efterhand kännas förgäves. Men ibland känns det som det endast handlar om en tidsfråga.

Jag bär på en känsla att jag kan bättre att jag kan bättre någon annanstans. Många förstår inte det fina i att bosätta sig i en främmande stad. Att få chansen att träffa nya karaktärer och få föra nya konversationer, över nya bord, i nya rum. Folk förstår inte för de har aldrig låtit sig själva testa och många kommer aldrig göra det, för de har sen en tid tillbaka fastnat i sin bekvämlighet och den kan vara svår att ta sig ur. Att flytta hemifrån när jag var 16 år var det bästa beslut jag någonsin kunnat ta, det gav svar på frågor jag tidigare försökt ge svar åt. Men i samma veva väcktes fler frågor än de besvara och de frågorna kommer aldrig få sitt svar här. Jag drömmer mig bort och någon gång kanske jag kommer tillbaka.

Kanske efter jag fått känna sanden mellan tårna längs Australiens kust eller när jag fått chansen att känna mig stark bland havets hårda vågor. Jag vet inte särskilt mycket om havet men jag vet att en av havets alla gåvor är att ge känslan av en oövervinnelig styrka och hur viktig den faktiskt är i livet. Inte nödvändigtvis för att vara stark men för att få känna sig stark.

Eller efter att jag lärt mig stå upp på en surfingbräda och läst en bok liggandes i en hängmatta under en palm någonstans runt ekvatorn; känna hela världen stanna upp för en minut som i en kyss. Eller efter att jag kastat mig ut ur ett flygplan för att känna adrenalinet maxa sin gräns och få se allt ur ett helt annat perspektiv. Efter jag har ridit på kameler i öknen och åkt på safari någonstans i Afrika. Eller efter att jag besökt USA och vandrat längs New Yorks smutsiga gator, druckit "afternoon tea" i England och handlat en allt för stor mängd alkohol i Tyskland, kanske då kommer jag hem igen. Eller så räcket det enbart med en längtan tillbaka och ett bleknat fotografi från förr; jag har ju så lätt för att bli sådär nostalgisk.

Men just nu vill jag bara fly den gråskala jag befinner mig i. Det känns som för varje dag som passerar utförs ett mord av varje dags sanning om vem jag är. För jag hur det känns när hela ens liv vänds upp och ner, likt en flod som plötsligt gör en abrupt vändning av dess flödes riktning. Och slutligen känns det som man springer i en uppförsbacke utan slut, i en motvind som skulle kunna jämföras med en orkan. Jag vet hur det känns och där vill jag inte längre springa. Jag är trött på att leva i lögner för att maskera en smutsig och ful sanning. Jag behöver andas något nytt, upptäcka varenda liten del av världen och fånga stunden. Jag vill vara där ute, vara i det. Bara vara där och då i den stunden, på det speciella stället i den exakta tiden och få känna styrkan i havet. Så naket och så rent.


Skribent