En krönika om när ens kärlek inte längre är besvarad.

Jag hade precis lämnat lägenheten. Överraskningen hade gått som planerat. Allt hade varit perfekt. Hon kramade mig innan jag gick och sa att hon skulle sakna mig. Jag svarade att jag skulle sakna henne också. Jag skulle hem. En vän gjorde mig sällskap till bussen. Den kvällen var jag ganska full, så där som en tonåring kan bli ibland, och jag längtade efter en viss person. Så jag ringde honom. Han var på landet och vi hade inte setts på några dagar, vilket var lång tid för oss. Vi hade inte pratat så mycket heller, på senaste tiden. Och jag har alltid varit väldigt krävande. Så jag ringde honom, klockan 2 på morgonen, och började bli irriterad när signalerna fortsatte att gå. Till slut svarade han. Jag hade väckt honom men just i den stunden brydde jag mig inte. Han hade svarat, jag hörde hans röst och jag var överlycklig.

- Hej! Åh, älskling, hej!
-
Hej du.

Han lät lite irriterad. Antagligen för det var mitt i natten.

- Hur mår du? Mår du bra?
-
Jo, jag mår bra. Lite trött bara.
-
Älskling, jag saknar dig så himla mycket!

Telefonen brusade till men jag fick inget svar. Jag antog att hans täckning var sämre ute på landet, så jag upprepade meningen lite högre. Jag fick fortfarande inget svar.

- Hallå? Är du kvar?
-
... Ja, jo, det är jag.
-
Men svara då! Saknar du inte mig eller? Haha.

Jag försökte skämta. Vi brukade skämta så med varandra. Jag hade en viss ton i rösten så att han skulle förstå mig, förstå att det var ett av våra interna skämt. Och jag väntade på det där skrattet, samma respons som alltid. Men det kom aldrig. Det gick några sekunder och obeskrivlig känsla slog mig. Det var som om jag visste vad han skulle säga innan han sagt det.

- Du, jag tror att vi måste prata. Det här funkar inte längre. Jag tror inte på det här förhållandet.

Resten av kvällen är suddig. Jag grät. Jag grät otroligt länge. Hela vägen hem grät jag, omfamnad av min vän som gått samtidigt från överraskningsfesten. Jag kommer ihåg att vägen hem tog längre tid än vad den brukade ta. Det gick långsamt. Eller det kanske bara kändes som att tiden stod still. För så brukar det väl kännas när man är ledsen? Jag kommer ihåg att jag rökte upp alla mina cigaretter utanför porten. Alla. Jag mådde lite illa efter att ha trampat på den sista fimpen. Och sen tog jag hissen upp till femte våningen. Mamma var vaken och skrek på mig när hon hörde mig öppna dörren. Hon var arg över att jag kommit hem så sent utan att höra av mig. Hon stormade ut i hallen för att skrika lite till, men när hon såg hur mitt smink smetats ut i hela ansiktet och att mina ögon var helt svullna av gråt så kramade hon mig istället. Fina mamma. Hon kramade mig och kollade på film med mig hela natten även fast vi skulle till England dagen efter. Vi sov inte en stund den natten och jag sov inte heller under hela resan. Telefonsamtalet plågar mig än idag. Vem gör slut på telefon?

Vill du också få din krönika publicerad här?

Maila in den till elin@nouw.com så kanske vi tar med den!
Skribent
Anonym