En krönika om att bli kär i ung ålder och hur samhället ser på det. Varför skulle inte vår kärlek vara på riktigt, bara för att vi är unga?

Jag har tänkt på en sak. Det här med kärlek.

Hur konstigt det är att en ålder kan få bestämma hur vacker och kraftfull en kärlek får vara.

Det är en helt vanlig tisdag och jag har bestämt träff med min barndomskompis på en av stans bästa lunchställen. Vi kramar om varandra och innan hon ens hunnit hänga av sig sin jacka, överröstar jag henne med orden: "Hur känns det? Du måste berätta allt! Nu!". Hennes ansikte skiner upp som en sol och de blå ögonen glittrar likt ett vackert hav i Spanien. Stolt visar hon upp den ring som pryder hennes finger. Dem var två tonårssjälar som föll för varandra i skolans korridorer bland suddgummin och linjära anteckningsblock. Och nu, sex år senare, sitter vi här. Hon är förlovad med den vackraste killen hon vet och det finns ingen annan hon hellre vill dela sitt liv med.

Genom samtalets eufori och lycka ändras dock våra meningar. Ingen av oss säger det högt, men jag vet att vi båda tänker på samma sak."Vad ska alla andra tycka och tänka?". För hon må vara nitton år och ha hela livet framför sig. Hon må ha världens alla möjligheter i sin hand och hon må vara väldigt ung. Hon må precis ha lärt sig att tvätta sina egna kläder utan att behöva ringa sin mamma om råd och hon må vara för ung för att köpa egen öl på Systembolaget. Men hon är gammal nog för att älska någon så mycket att det ibland gör ont.

Säg mig, varför är det inte okej att längta till en framtid med någon man älskar, bara för att en siffra talar om för dig att du fortfarande är ung? För det är väl aldrig någon som ifrågasätter dina framtidsplaner kring kommande resor och intressanta jobberbjudanden? Och varför är det då inte okej att sitta med sin väninna på en härlig restaurang en fredagskväll, drickandes ett rött glas vin och säga sanningen, rakt ut, precis som det är: "Jag är kär och jag ser fram emot framtiden tillsammans med honom. Att en dag få mötas av ytterligare ett namn bredvid mitt på ytterdörren. Att en dag få strosa runt bland smyckesbutiker och planera vilken ring som ska pryda mitt finger. Och att en dag få hämta upp det lilla liv på dagis som vi så fantastiskt har skapat tillsammans"

Undermedvetet är det inpräntat i våra huvuden att det inte är okej att längta efter en framtid tillsammans om du inte är vuxen nog att handla dina egna öl på Systembolaget. Men är du tjugosex år och förlovar dig med en främling efter två månaders intensivt dejtande, då är det inte konstigt alls. För då är du vuxen och då är det okej att älska. Som att en ung kärlek inte känns lika mycket som gammal? Som att mitt nittonåriga hjärta inte har förmågan att älska lika starkt som ditt trettioåriga?

Desto yngre du är, desto mer sannolikt är det att åren kommer att splittra på er två och att er saga inte kommer få innehålla det vackra ordföralltid. För vem vet, en dag kanske du ligger där i fosterställning, gråtandes och undrades över hur du kunde hamna här, i en värld som fallerat där det inte finns något han och jag längre. Men, det kan ju hända vem som helst, när som helst. Du kan vara sjutton, tjugofem eller trettiotre och något ni alla kommer ha gemensamt är att framtiden är ovis. För vi kan aldrig veta vad som kommer att ske imorgon, om en månad eller om några år.

För jag har tänkt på en sak. Det här med kärlek.
Hur konstigt det är att en ålder kan få bestämma hur vacker och kraftfull en kärlek får vara.