​Jag har tänkt på det här med att det inte är en accepterad ursäkt att "inte må bra" men när man har feber då är det ingen som ifrågasätter. När man svarar att man inte mår bra så får man oftast reaktionen "kom igen!" eller "det är bara att göra det, nu är du bara lat!". Vad är egentligen skillnaden?

Psykisk ohälsa blir mindre och mindre tabu varje dag men vi pratar fortfarande alldeles för lite om det, det är så viktigt för människor och speciellt ungdomar att veta att det är vanliga sjukdomar, precis som halsfluss och förkylning är. För bara för att det inte alltid finns fysiska symptom så är det inte mindre verkligt, tvärtom så gör det oftast upplevelsen mycket värre och obehagligare. Eftersom att man inte kan sätta fingrarna på vad det är som egentligen försiggår i ens kropp och hjärna.

Vissa dagar kan man vakna och allt känns helt mörkt, dina fötter vill inte bära dig och det känns som om universum tynger ner din kropp till en grå pöl. Varför ska man inte då kunna få ursäkta sig med att "nej tyvärr jag mår inte så bra idag"? Utan att någon ska ifrågasätta och att man ska behöva förklara sig? För ibland mår man faktiskt bara inte bra.

Hade jag varit den som styrde över vårt avlånga land hade jag satt som lag att man precis som man går till tandläkaren en gång per år, går till en psykolog. Det är alldeles för många som mår dåligt och inte ens förstår att det kan vara värre än en dålig dag. Då hade man kunnat i förebyggande syfte rädda de människor som går runt och tror att det är något fel på dom, för att dom inte har vetskap eller mod att själva gå och söka hjälp. Jag kan verkligen med handen på hjärtat säga, att gå och prata med någon kan klara upp de allra jobbigaste och ouppklarade tankarna man kanske själv inte orkar handskas med. Vi är människor, och vi måste lufta våra tankar ibland, med någon som är helt utomstående från ens liv och situation.

Har ni varit med om att någon förvirrat sagt "men du är ju ute och ser glad ut???, du mår väll inte alls dåligt?"? Det har jag, och jag blir bara så jäkla trött. Tycker ni att man ska gå och lägga sig i ett mörkt rum för att leva sig in i sin psykiska ohälsa?? Tro mig, dom dagarna finns också. Men att jag är ute och gör roliga saker med vänner och familj är jag som gör ett försök till att må lite bättre och ha kul. Så bara för att jag skrattar ibland och inte ser ut som ett totalt vrak, betyder det inte att jag alltid mår bra eller inte lever med psykisk ohälsa. Det är en försvarsmekanism, man försöker göra saker som annars gjort en glad. Hur tror ni att ni själva hade handskats med problemet?

Och till alla er där ute som går och har jobbiga tankar och inte mår bra, det finns så mycket hjälp att få och bara för att folk har det värre betyder det inte att du inte är värd att få hjälp och må bättre. Stå på er, psykisk ohälsa är mer än bara verkligt, det är jätte vanligt och jag tycker det är dags att vi vågar ta i problemet och prata om det, för bara en sådan sak, som att våga prata om det kan vara halva vägen till ett tillfrisknande och en lugnare situation i dig själv. För det går och må bättre, jag är ett levande bevis på det.

Jag vet att ni kan må bra med, jag tror på er. <3

Text skriven av: @ellenj

Skribent
Redaktionen