Header

Instagram @madsterz_

Fotografi

Svart och vitt, finns det bättre?

Hoppas ni gillade det! Tack till Wiktoria Terelak, Abraham Jacobson, Juan Diego Bustos, Happy Blomberg, Linn Talikka, Albin Svanberg, Momo och mina underbara små kattungar som är med i bilderna.

//Peaceout!

Likes

Comments

Fotografi

Today I met with my friend/best model, Wiktoria to have a fotoshoot. We met in one of Stockholms best places to take pictures with great background, aka Gamla Stan. Unfortunately my camera died pretty soon and we only got 18 pictures. But as always we were very happy with what we got and she posted her favorite pictures on her own blog, which I think you should check out. You'll find her at nouw.se/pikapiee

These are some of my favorites!


THANK YOU FOR CHECKING IT OUT, PEACEOUT!!

Likes

Comments

Fotografi, Livsstill

Som ni säkert vet så finns det olika kategorier inom fotografering och jag visste redan när jag var 11 år gammal att jag ville fotografera skejtare och bilder som får fram känslor som visar vem en människa är. Jag älskar att ta bilder på folk. Men eftersom det ibland kan bli svårt att hitta volontärer så har man inget val än att ta smyg bilder på folk mitt i stan. Sanningen är att det kan leda till komplikationer om folk inte känner sig trygga med det, men vad ska man göra om folk ser en som en liten tonåring som bara åker runt med sin kamera från hörn till hörn. Men vad ska jag göra? Jag måste ju börja någonstans och jag är ingen miljonär som bara ber och får. Många av oss måste faktist kämpa för att komma 100 steg närmare drömmen. Jag vet att det inte kommer vara enkelt, men det är inte heller omöjligt och med det stöd jag redan har så vet jag att jag kommer komma långt.

Men som jag sa, min största dröm är att fotografera inom skateboarding och longboarding. Inte för att jag är någon expert inom ämnet som jag tidigare sagt men det är det ända som låst mitt hjärta och kamera så jag tänker hålla mig till det tills vidare.

Vet inte om ni har hört talas om ett magasin som släpptes för första gången 1981 i USA. Dess innehåll är mest intervjuer med skateboard åkare och bilder som tagits där de visar sina skills och delar med sig av sin historia. Vilket är något jag alltid älskat, även om jag inte alltid haft så bra engelska som jag har idag så har jag lärt mig ganska mycket med tiden och insett att det är det jag vill hålla på med i min framtid. Jag vill resa runt, känna folk, intervjua dem och fotografera såklart. Dess passion och kärlek är så fascinerande att jag också vill bli en del av det. Ett steg i taget, så vet jag att jag kommer komma fram.

Det skulle se ut som nåt sånt här..

Tills nästa gång, peaceout och tack för att ni läste!!

Likes

Comments

Livsstill

Det var ett tag sedan jag skrev ett blogginlägg..i själva verket har det gått över en månad sedan den senaste gången. Men nu fick jag feeling och beslöt mig för att skriva om ett ämne som jag har funderat på om jag ska lägga upp eller inte. Nu har jag äntligen beslutat mig för att berätta om en viss person som förändrat mitt liv på ett så konstigt sätt och ja..detta är typ som en lite kärlekshistoria. Men keep calm, jag är ändå inte den romantiska typen så det kommer inte bli för dramatiskt. Jag vill helt enkelt dela med mig av vilken fantastik människa jag fått som pojkvän och helt enkelt min bästa foto-kompanjon. Det är just den personen man förväntar sig hitta i livet och som stötar dig till 100% och ger dig samtidigt all sin kärlek och styrka för att få dig känna som att du är det bästa som hänt.

Det finaste med detta är att han har varit denna underbara människa sedan första dagen, eller ja helt ärligt så tjafsade vi första gången vi träffades i skolan när vi hade hemspråk men det ändrade inte faktumet att han hade de finsate brunaste ögonen jag sett och jag brydde mig inte om att vi betedde oss barnsliga och störde klassen, jag ville bara känna kontakten.Men det roliga är att vi blev vänner pågrund av att jag tog det första steget och frågade honom om han ville följa med mig till en mässa i Älvsjö. Självklart måste jag erkänna att jag tänkte på det omkring 300 gånger innan jag frågade honom eftersom vi bara hade sagt ett par ord till varandra i skolan, typ som bara ett random "hej, hur e läget" eller "snygg mössa". Men tills idag ångrar jag inte ett enda ord jag sagt till honom, för att för varje dag som gått så har kärleken bara växt och jag känner mig så otroligt lycklig att han är min och att jag får dela med mig av denna del av liv med honom och människor som verkligen inspirerat och hjälpt mig med att nå mina drömmar.

Men av alla människor som gått förbi mitt liv, så är han den ända som skakat om mitt liv så kraftigt och gett mig så mycket kärlek. Han är det bästa man kan få som kompanjon och pojkvän, jag kunde inte fått något bättre. Även om vår vänskap bröts ner och vi tappade kontakt för ett tag eftersom jag var för rädd i början att bli tillsammans med honom och helt enkelt sprang iväg, så är jag så glad att jag tackade ja när han bad mig att fota honom när han skulle ha sin downhill tävling i Högdalen. Måste erkänna att jag var så nervös den dagen att jag bad min kompis följa med eftersom det hade gått flera månader sedan vi förlorade kontakten, men inte känslorna. Återigen hade jag sett hans bruna ögon och ju mer jag försökte undvika ögonkontakten så växte viljan att krama honom med all min styrka, men det kändes bara som en dröm. Måste säga att jag fick till ett par asgryma bilder, jag gav mitt allt och släppte taget för att inte fokusera på honom, utan bara på fotograferingen. Lustigt nog så dröjde det inte länge för mig tills jag lyfte upp min mobil och smsade honom mitt på natten för att berätta att jag inte ville ljuga för mig själv längre och berättade om mina känslor för honom. Jag var beredd på det värsta, vilket var att han inte kände samma sak. Men jag hade fel och han ringde mig helt andfådd efter endast nån minut och frågade mig gång på gång om jag menade allvar eller inte...det ledde till att jag hade erkänt för mig själv att jag älskade honom och att jag inte ville ha honom som en vän, utan något bättre.

Likes

Comments

Fotografi, Longboarding

Yes! So now it thought it would be the perfect time for a proper update! So my idea was to tell you a bit from my daily bases of the day. As not a lot of you may know, my school is very far away from my home. I travel 1,5 h to get to my destination. I take 2 trains and I also have to walk for a bit. But when you have a longboard, things can get a bit easier.

So yes, my longboard has been the reason for me to continue travel so far because it makes things so much easier. A while ago my boyfriend wanted to teach me how to ride "this kind of thing with 4 wheels". At first I thought it was no way I could learn to ride this type of thing. I was so stubborn. But then by the time I kind of started to let go and just went with the flow. So I decided to start practice and by the time it just got easier and easier. I`m so thankful that my boyfriend did not give up on me and just pushed me to do it!

It feels so amazing that I have learned so much and that it has become one of my greatest passions and thanks to that I have met with such awesome people to share this wonderful hobby. I really hope to meet some new people this summer and continue with this amazing life style. ^^

Likes

Comments

Denna vecka har jag möta med min kära vän Misri Kasigra som var villig att vara min veckas volontär och följ med mig på mitt lilla äventyr! Henne ser ni i bilden precis här under och bilden under henne är en bild från skateparken i Högdalen som jag besökt tidigt i veckan.

Likes

Comments

Fotografi

Memories are worth your time. They are a part of your history, do not forget to take care of it.

One day you`ll be looking back and remember all the love, hate (the feels) you got from that exact memory.

Likes

Comments

Denna text är dedikerad till den som har syskon eller helt enkelt har en själ med sympati för dens medmänniskor.

Den 19 Januari sköts en 15-årig kille vid namn Robin till döds när han var med sin äldre bror utanför sin port. Jag vill inte säga att jag kände honom, för de gjorde jag inte men min pappa gjorde det. Han är nämligen kusin med den äldre sonens pappa. Jag hade fått beskedet från min mamma en dag när jag kom hem från skolan och jag minns att jag kände en enorm smärta i bröstet. Jag vill inte ens föreställa mig hur Carolina (Robins mamma) känner i just denna stund. All min medkänsla går till henne och alla föräldrar som kämpar varje dag åt sina barns bästa. Sanningen är att INGEN har rätt att kritisera ett samhälle om man inte har en blekaste aning om dess bakgrund. Under de senaste dagarna har min pappa varit i kontakt med den äldre sonens pappa och har till och med varit på besök hos sjukhuset. Men sen så frågar jag mig varför, varför ska såna här ämnen ens behövas ta upp?? Nej, vårt samhälle är inte det säkraste som finns och JA det finns människor som faktist försöker göra en skillnad. Du som läser detta kanske tror att jag är en naiv liten 16-åring som inte har nån aning om vad hon skriver. Men gott folk, det är vad jag kallar för BULLSHIT! Jag kanske inte har världens bästa erfarenhet när det kommer till att hjälpa mina medmänniskor i sådana situationer men jag tror att vilken människa som helst skulle förstå att det har ingenting med saken att göra. Föräldrar kan inte göra mycket när deras barn och till och med dom själva blir påverkade av ett samhälle som fyller dom med diskrimination beroende på vart de befinner sig. Något måste göras och man kan inte göra det ensam. Min röst är inte så stor men mina ord är precis som dina egna, de är enorma och kan slå till om jag så vill. Så nu utmanar jag dig och säger att du ska stå upp för dig själv. Följ inte strömmen mot ett liv som du själv vet att du inte valt. Ingen har rätten att bestämma vart du hamnar i livet, det är endast du som har det. Politiker ska representera vårt folk, kungen ska representera vårt land. Nej, det är fel! Det är VI som representerar oss själva, det är VI som representerar vårt land. Jag bryr mig inte vart du kommer ifrån, hur länge du varit i detta land. Men nu befinner du dig här och du kommer nog säkert göra det för ett tag till.. Jag bryr mig inte vilka orsaker du hade till att komma till detta land och jag vet inte heller om du tycker att det var lika mycket värt det som det är nu. Det är du som måste svara på det. Men en sak vet jag säkert och det är att du är en del av oss, du är en del av detta land som vi gillar att kalla för fritt. Men hur fritt kan det egentligen vara om man behöver göra motstånd, familjer kämpar för att inte skickas tillbaka till ett helvete de kommit ifrån. Jag säger inte att det blir så med alla..jag säger inte heller att man kan rädda alla åt en och samma gång. Eller kan man? Vad kan du göra åt saken? Vad kan du göra för att göra ditt område säkrare och få stop på det så kallade elände som försegår? Det kan inte jag svara på, det gäller att gå ut och nå ut till folk som kan behöva just din hjälp. Tro mig, det finns mycket jobb att göra och det ligger inte bara i förorten, utan över HELA landet. 

Likes

Comments

  • Blogkeen
  • Follow me on Nouw