View tracker

Jag fick ett armband av min syster i söndags, ALDRIG ENSAM. Det står för något som vi gärna undviker att prata om, något som finns ibland oss överallt och är minst lika normalt och vanligt som att du får vattenkoppar eller bryter benet. Men det här är något som inte syns, något vi sällan väljer att visa och kanske inte själva heller vill se. ​Rädda för att inte duga.

Om han ändå hade slagit mig. Om han bara hade gett mig en stor blåtira under ögat eller knuffat ner mig för en trappa så hade jag inte behövt gå här ensam och vilsen utan att någon visste. För det var just så jag kände mig, ensam. Vilsen rädd och förvirrad. Jag visste inte vad som hände med mig men att något var "fel på mig" det förstod jag. Allt jag gjorde var bara fel och hur mycket jag än ansträngde mig för att vara den perfekta flickvännen så var det aldrig bra nog. Jag dög helt enkelt inte.

Den känslan följde mig länge. Jag var misslyckad, otillräcklig och dög inte till någonting. Mer än att ligga med då möjligtvis! Usch så arg jag blir när jag ens tänker på hur hemsk en människa kan vara och att det kan gå så långt att man inte förstår det själv. Hade han slagit mig hade jag inte behövt skämmas tänkte jag. Men att berätta att man blivit psykiskt misshandlad fick mig bara att känna mig svag. Som att människor skulle tycka, hur dum får man vara, hon får ju skylla sig själv, varför lämnade hon inte bara honom. Men det är inte så lätt, och än idag kan jag tänka tillbaka och inte riktigt förstå att jag har varit där och att jag inte tog mig ur det tidigare. Att prata om psykisk misshandel och psykisk ohälsa är att visa sig stark! Man visar att det är okej att må dåligt och det är inget man ska behöva skämmas för. Det var jätte svårt för mig, inte minst att acceptera det själv men jag är otroligt stolt över att jag tog steget och jag har inte ångrat en minut av att jag blottar mig själv för världen. Ingen borde behöva gå igenom sånna här saker ensam och jag kommer att fortsätta att skriva den nakna sanningen för att jag vill visa dig att du är: ALDRIG ENSAM.

Att bygga upp sin självkänsla igen från 0 igen är inte lätt. Det tar tid och än är jag långt ifrån nöjd med mig själv alla dagar i veckan, och kommer nog aldrig att vara. Men jag älskar mig själv, jag är stolt över att vara den jag är och jag skulle aldrig förändras för någon annan än mig själv. För jag duger, precis som jag är!

Bilden uppe till vänster tog jag för en vecka sen när jag skulle på Melissas sommar fest på förskolan. Jag har på mig ett par ljusa jeans tights för första gången sen jag "blev fet" och jag kunde inte ha känt mig mer bekväm. Istället för att gå runt och trycka ner mig själv med negativa tankar som att jag köper ljusa jeans när jag blivit smal igen så accepterar jag nu mig själv som jag är. Lite större, lite mera former, med muskler jag aldrig haft och en rumpa jag är betydligt mer nöjd över nu än när jag vägde 53 kilo och bara var skinn och ben i princip. Att jag har ett mål att se ut på ett visst sätt det är okej, men att låta livet stanna upp och sluta leva för att du ser ut som du gör nu och inte har tagit dig dit du hade planerat det är så fel det bara kan bli och absolut inte hur jag vill leva mitt liv.

Det är vad självkänsla kan göra.

Bara genom att lära sig att acceptera och älska sig själv för den man är kan man gå från att ligga hemma i pyjamas och tycka illa om sig själv till att gå utanför sin komfortzon och plötsligt stå där i ljusa jeans och duga precis som man är. Att vara lycklig handlar inte om att ha den "perfekta" kroppen, det handlar om att se sitt rätta värde, att vara nöjd med sig själv, att älska och vara stolt över att vara den man är. Det handlar inte om din kropp. Människor i din omgivning älskar och tycker om dig för det du har på insidan, och om du gömmer dig bakom en fasad av självhat kommer din inre glädje aldrig att lysa igenom.

Jag väljer att vara glad och att leva!

Kram M

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Som rubriken lyder sjukdom och ätstörning, Det är min största svaghet.

Började morgonen med att sova till strax efter 10 vilket aldrig händer. Men det är kanske inte så konstigt när hela huset är täckt i presenning och omger mig av ett ljusblått mörker. Lite komiskt med tanke på min 8 dagars envisa förkylning som vägrar ge med sig ;) Huset ska målas om och det skulle regna i helgen så att skydda det med presenning var väl en smart lösning. Fick iallafall behålla ett fönster i vardagsrummet så här kommer jag att njuta av det lilla ljus jag får tills jag blir frisk och kan spendera dagarna som annat än en soffpotatis.

Att vara hemma i över en vecka testar verkligen din karaktär och att ligga i soffan och kolla serier är som bäddat för att falla dit "det är synd om mig jag behöver tröst" Den känslan vet vi alla oavsett historia av ätstörningar eller inte. Det är en utav anledningarna till att jag valt att vara sockerfri, för att jag vet att ligger jag hemma och är sjuk kan jag i 9 fall av 10 inte stå emot att åka till affären och köpa en påse lösgodis som jag sedan trycker i mig tills det att det inte finns något kvar. Jag mår ju bara illa av det så varför gör jag så? Det är den ständiga frågan jag alltid ställer mig och jag har fortfarande inget bra svar. Det bara blir så.

Att vara för hård mot sig själv och sätta förbud eller strikta regler är det värsta man kan göra. Jag har provat ALLA dieter som finns, nästan iallafall.. och jag skulle t.o.m kunna leva på vatten om det vore så! Men hur länge då? 2 till 3 veckor och sen tröttnar jag på att inte få äta saker jag faktiskt tycker om istället vräker i mig för att jag "inte får" Är det en hållbar lösning? Nej.. och ändå är det så mitt liv har sett ut dom 2 senaste åren. Att hitta balansen igen efter ca 1,5 år med bulimi är allt annat än lätt och jag kämpar varje dag för att lära mig att leva normalt. Jag trodde att jag var frisk när jag hade slutat att kompensera för det jag ätit och inte längre hetsåt eller rensade skåpen. Men det handlar om så mycket mer. Att aldrig helt kunna släppa kontrollen över vad som hamnar på tallriken och bara äta saker du mår bra av är en ätstörning, jag lider utav den men jag låter den inte ta över.

Har nog aldrig mått så bra som jag gör idag och det tack vare erfarenheter som gjort mig till den jag är. En starkare mer självsäker person som erkänner sina svagheter och ser sina egna brister. Att veta att du inte är perfekt och aldrig kommer att vara det gör livet så mycket roligare att leva. När jag i veckan kämpade emot suget att göra sockerfria chokladbollar på chokladbollens dag och klarade det kände jag mig stolt. Och vet ni vad jag gjorde dagen efter? Chokladbollar. Allt för att bevisa för mig själv att det är okej, det är okej att äta något du tycker om ibland utan att känna ångest eller dåligt samvete. Men det måste vara mitt val och inte känslor som får mig att tappa kontrollen.

För övrigt så kryper det i varenda muskel i kroppen och jag bara längtar tills jag får köra igång med träningen igen. Hade precis kommit igång med att börja jogga för att få upp konditionen och förhoppningsvis kunna springa milen igen i sommar utan att benhinnorna sätter stopp och sen kom det här. Men det är inget att deppa ner sig över, blir man sjuk så blir man och då får man göra det bästa av situationen, låta kroppen vila och komma tillbaka med nya krafter. Den största kraftansträngningen jag gjort dom senaste dagarna var att gå upp och ner två trappor till tvättstugan och att döma av andfåddheten och svettningarna gör jag nog bäst i att stanna bakom presenningen ett tag till.


Det var allt för nu.

Kram M


Likes

Comments

View tracker

Bilden ska föreställa en lycklig tjej.
Jag skickade den till honom när han var borta på jobb resa.
Glimten i ögonen var sedan länge borta och det långa tjocka håret blev allt tunnare.

Jag bokade en tid till en läkare, vad kunde vara fel. Jag hade alla symptomen på nedsatt funktion i sköldkörteln.. (Som jag googlat mig fram till)
Jag skulle aldrig ha sagt något. Han kunde ju inte ha en tjej som måste äta piller, och kanske än värre inte kunna ge honom något barn.

Fullt frisk? Alla värden var bra? Är du verkligen säker? Varför mår jag då så dåligt?

Jag hade vid det här laget börjat släppa taget om henne. Hon kom inte längre och bodde hos oss och jag hade slutat prata med henne i telefon. Hennes saker hade jag ställt in i hennes rum och dörren förblev stängd. Allt för att han inte skulle påminnas om att hon fanns.

På förhandlingarna om vårdnaden jag kämpat för skulle jag medvetet förlora. Ge upp, och låssas som att jag gjorde det för min dotters skull. Att hon skulle få det bättre om hon bodde tre veckor hos pappa och en vecka hos mig.

Nu var hon borta. Han skulle inte längre bli påmind om att jag gett en annan man ett barn.
Vi skulle bli en lycklig familj.

Men han var fortfarande inte nöjd.
Han förtjänade så mycket bättre. Varför skulle den man som var mäktigast i världen få ta över resterna av en tjej som gett en annan man ett barn och sedan blivit fet och tappade allt sitt hår.
Det var mitt i natten och han beskrev sin dröm tjej. Hon skulle vara snygg, vältränad, inga sjukdomar, gemensamma intressen, inga barn, stora bröst och liten röv.
Men man kanske skulle få knulla en liten röv ett tag, sen skulle ju hon också bli fet och få barn. Så man kanske får nöja sig med det man har. (Mig alltså, resterna som fanns kvar och en tjej med fet röv)

Man skulle vilja tro att jag lämnade honom här. Att jag blev förbannad, och såg mitt rätta värde. Att jag förtjänade bättre.
Men nej, allt var ju mitt fel.. Det var mig det var fel på.

Några dagar senare får jag ett sms.. Man ser på dig att du varit gravid och det gör mig påmind om att du gett en annan man ett barn. Jag vill ha en tjej jag kan starta ett liv med och ha en familj med bara henne.

Jag hade en underbar chef som lät mig bo hos dem. Så jag packade en väska och flyttade dit. Det dröjde flera dagar och sen ringer han. Nekar till allt han gjort och säger att jag inte kan bo där, att jag såklart skulle bo "i mitt hem" tills jag hittat något eget. Jag blev arg och bad honom lämna mig ifred.
Senare började det komma lappar på min bil, sms och samtal.. Han ångrade sig. Jag kunde tillslut inte motstå att låssas bestämma en tid för att "hämta saker" för att sedan än en gång lindas runt hans finger och gå på hans lögner.

Men det blev bara värre. Han började att visa avsky för andra människor, människor var inte värda någonting i hans ögon om dom gjort honom något dåligt. Han visade tydligt att förlora inte existerade i hans värd. Inte ens i sällskapsspel mot sin egen flickvän. När skidtävlingen gick dåligt avbröt han och kom hem. Han skulle aldrig mer träna och börja dricka sprit. Inte ens när han med foten missade byxbenet och vinglade till kunde han hålla ilskan borta från att svartna i ögonen.

Det är så himla mycket att jag inte kan förstå hur en människa kan stå ut med så mycket skit. Hur man överhuvudtaget kan bli så svag att man helt tappar synen på sitt eget värde.

Jag fick förklara varför jag var så länge på toaletten, varför jag använde mer än två rutor toa papper, slösade med vatten eller hade dubbla pålägg på min macka. Varför jag tvättat hans tröja! Han tvättade den bara någon gång per år och hängde den på vädring. Den blev ju förstörd. När jag föll ner från taket i garaget och fick stegen mosad över mina ben. Du kunde ha förstört min bil!! När man inte tränat behövde man inte någon mat. Och när jag gjort något dåligt skulle jag straffas. Jag var hans hora.


Den sista dagen..
Vi hade haft en "underbar" dag i slalombacken och när vi kom hem gjorde han varm choklad och vi kollade på film. Plötsligt blir han trött och går upp och lägger sig. Jag följer efter och när jag kommer upp möts jag av en man med svarta ögon. Du är precis som alla andra. Nu vet jag vad det är för fel. Alla i Haparanda skaffar barn åt höger och vänster. Det är något fel på er. Du är FÖRBRUKAD!
Detta var droppen! Jag blev så arg att jag kokade, jag brydde mig inte längre om att försvara mig. Jag hade fått nog!
Han kastade hatiska ord efter mig och förklarade att jag var totalt misslyckad. Jag hade ingen utbildning inget hem, inget jobb och ingen kille skulle någonsin vilja ha mig till annat än att ligga med.


Jag tog mig tillbaka hem. Men jag hatade mig själv. Och jag skämdes över mitt misslyckande. Jag kände mig ful, flintskallig, fet och smutsig.
Jag såg mig själv som ett offer och lät andra se mig så.
Han tog allt vi hade köpt gemensamt. Han tog mina privata saker jag köpt till mitt hem långt innan vi träffades. Och han tog till och med mina träningskläder och Melissas saker.

Jag kommer aldrig att förstå varför jag hamnade i en sådan mardröm.
Men what doesn't kill you makes you stronger.
Jag har lärt mig, vuxit, och kunde inte vara mer stolt över den person jag blivit idag.


Kram M

Likes

Comments

Den dagen glömmer jag aldrig. Känslan att gå genom spärrarna och se henne sitta där och vänta. Vänta på sin mamma som hon inte sett på tre månader. Skulle hon känna igen mig? Skulle hon vara blyg för sin egen mamma? Jag glömmer aldrig hur det lilla ansiktet sken upp, eller hur dom små armarna kravlade sig fast runt min hals.

Han var ju världens underbaraste man, han brydde ju sig så mycket om henne. Ja aldrig hade jag kunnat tro att något sånt här skulle hända.

Första gången var det på grund av mig. Jag hade inte gett honom kärlek, inte visat att jag brydde mig tillräckligt eller gjort något extra. Min värld rasade samman och jag anklagade mig själv för att ha lagt fokus på mig själv och på den oro jag kände över vårdnadstvisten som pågick om min dotter. Allt var mitt fel. Hur kunde jag varit så dum. Jag måste ju visa mig stark och vara lycklig. Man kan ju inte må dåligt när man blivit vald att vara flickvän till den framgångsrika snygga och helt enkelt perfekta man han var.

Tårarna brände bakom ögonlocken och hjärtat slog så hårt att det gjorde ont i min kropp. Jag sov inte på hela natten och jag åt ingenting under hela dagen. En två timmar lång omväg hem från jobbet innan jag tillslut vågade gå hem. Jag hade berättat allt för min mamma i telefonen. Hon hade alltid funnits där för mig men nu var hon så långt borta. Hon fick mig att känna att han inte var värd mig. Älskade han mig inte för mina dåliga sidor förtjänade han heller inte dom bästa. Men när jag kom in genom dörren möts jag av en overklig känsla. Han hade lagat mat, och väntade på mig i dörren. Jag förstod ingenting och vågade knappt tro att det var sant när han sa orden. En andra chans.

Om jag bara vetat att allt bara var ett drag i hans spel. Ett spel där han fick mig att förlora, bit för bit. För att sedan ha tappat all kontroll och göra det han hela tiden velat.. Välja honom före mitt barn.

Jag väljer att berätta min historia eftersom jag aldrig vill att det här ska hända någon annan. Jag vet att det gör det, varje dag. Blir man inte slagen, blir man inte misshandlad. Men den psykiska misshandeln är så mycket värre, den lämnar inga spår.

Jag mår inte dåligt av det längre, jag skäms inte och jag är inget offer! Jag har fått tillbaka min dotter, jag har min underbara familj och mina vänner. Och det viktigaste av allt, jag är mig själv igen. Inte perfekt, med både bra och dåliga sidor. Jag äter med besticken i fel hand ibland, och jag går runt i pyjamas när jag är ledig. Jag kommer aldrig att förändras, och jag är stolt över att vara jag😊

Kram M

Likes

Comments

Har velat göra den här bloggen länge. Men det är först nu när jag tagit mig ur det som jag vågar ta steget och berätta.

The Naked truth.

Först vill jag börja med att säga att jag tycker att det är fruktansvärt att se att de är "okej" att ha Anorexia, då är det synd om en. Men har man bulimi, som jag. Då är man äcklig?! Hur f*n kan detta vara okej?

Det började när jag kämpade med att gå ner mina graviditetskilon. Jag höll på med alla möjliga olika dieter, och när jag nått min "mål vikt" uteslöt jag efter ett tag alla kolhydrater i form av potatis, pasta, ris osv för att inte gå upp igen. Det fungerade bra på vågen men min hjärna fungerade inte alls. Och det resulterade i att jag var slö och trög tänkt varje dag på jobbet. Jag hade förutom att jag uteslutit kolhydrater en ganska sund och bra kost i förhållande till vad jag satte i mig och gjorde av med. Men sen hände något. Jag blev kär, i världens största skitstövel! Om nu ens det räckte för att beskriva honom.. Jag skämdes för det då men ser mig själv varken som offer eller någon det är synd om längre.. Jag blev nertryckt i skoskaften så att jag tillslut knappt vågade äta. Rädd för att få "fet röv"och celluliter, nej fy f*n för tjejer med celluliter. Det hade han varit noga med att se till så att jag inte hade. Innan jag var "godkänd". Tyvärr är det nog inte sista svinet på vår jord och med det vill jag bara säga. VÅGA VAR DIG SJÄLV. Jag vågade inte. Och det kunde ha gått riktigt illa för mig.

Efter ett tag började jag äta i smyg. Jag var fortfarande hungrig, så när jag skulle diska och plocka undan maten åt jag från kastrullerna. Jag började jag må dåligt över det jag hade ätit, och började att spy. Jag kände ångest över att äta något onyttigt och varje gång tryckte jag fingrarna i halsen.Och det blev bara värre, jag började äta allt jag "inte får" äta och åt verkligen så mycket jag bara kunde. "För jag måste ju ändå spy". Det låter sjukt jag vet. Hur kan man göra så mot sin kropp?

En dag i mitt liv kunde se ut så här:

Frukost: 1 macka 1 skål kvarg&musli. När det tog slut, 2 mackor till och en lika stor skål kvarg&musli. Efter det gjorde min mage ont och jag fick ångest, så jag spydde upp allt. Till lunch och middag hade jag fortfarande ångest, så jag åt bara lite sallad. på kvällen var jag jätte hungrig, och börjar med en normal portion kvarg och bär eller något liknande. sen bröt helvetet lös och jag tar ännu mer kvarg, och då kommer ångesten, jag måste spy. så jag tar ett glass paket, slukar det,gräver lite till i skåpet och hittar ett kakpaket. Äter upp det med men ryms fortfarande lite till. " jag måste ju ändå spy"


För snart 1 år sedan berättade jag detta för en av mina bästa vänner, och det gjorde att jag kände mig "skyldig" varje gång jag föll dit. Jag kände att hon vet vad jag gör, och jag ville inget hellre än att sluta. Men det var inte lätt. Jag kunde klara mig en hel veckan men när helgen kom och den lilla godispåsen jag köpt var slut då tömde jag skåpen igen på allt jag kunde hitta. Och så började jag om igen vecka efter vecka. Jag visste vid det här laget att jag var sjuk, och att jag bordet bett om hjälp för länge sen. Men vem ber man om hjälp? När din egen familj säger att det är svammel du håller på med, hur ska du då veta om någon tar dig på allvar? Jag tog mig ur detta med ren jävla vilja, fast besluten om att ta tillbaka kontrollen över min kropp. Jag googlade, läste bloggar och kollade på hemska filmer om hur kroppen förstörs. Tillslut bestämde jag mig, Jag skulle aldrig mera spy. Jag tvingade mig själv att hålla kvar allt jag ätit även om det gjorde att jag kände mig ännu äckligare och jag började gå upp i vikt. Jag slutade köpa hem saker jag visste att jag skulle falla dit på och jag kämpade varje dag. Sen hittade jag kärleken till styrketräningen, och då började allt vända. Jag började äta för att bygga muskler. Och började se maten för det den är, bränsle till din kropp. Har idag inte spytt på 9 månader, och kommer nog aldrig att kunna göra det igen. Jag är fri från mitt beteende men inte "frisk". Jag har fortfarande svårt för att äta sötsaker med måtta, och har därför valt att inte äta socker alls. Jag har varit utan hela året, och kommer att fortsätta till december. Jag känner mig inte plågad utav det och gör det absolut inte för att straffa mig själv. Men jag mår riktigt bra utan och saknar det inte alls. Eftersom jag misshandlat min kropp under ett helt år har jag fått IBS och fått fortsätta kämpa för att hitta en ny balans i kosten. Men det går åt rätt håll, och jag jobbar med att hitta min självkänsla och älska mig själv. För det var det som satte mig här.


Kram M



Likes

Comments