Hej igen, alla ni trogna som fortsätter gå in på denna blogg och läsa. Hej!

Sommaren är igång, och givetvis har den bestått av mest regn och moln i den delen av Sverige jag lever i. Men jag blir liksom inte ledsen av det, det rör mig inte i ryggen. Kul för växterna ändå.


Jag har jordens finaste mamma. En Mamma som är så stark som mödrar är. Ni vet, dom besitter någon utomjordisk kraft som inga andra. Dom ger, dom är näringen. Och min mamma, hon toppar nog listan av mammor (Givetvis toppar era mammor era listor, levande eller avlidna). Jag tror aldrig jag varit med om att min mamma inte haft ett svar på en fråga. Sen om det är ett korrekt svar är upp till mottagaren av avgöra, men hon har svar på ALLT. RUBBET! Jag håller inte med henne om allt, ibland tycker jag att hon är för hård mot mig. Men jag kommer alltid lita på henne, och jag kommer alltid lyssna på henne. Och jag kommer alltid ta till mig det hon säger. Men jag kommer inte alltid att göra det hon säger, för jag måste begå mina egna misstag. Ta mina egna beslut. Men vetskapen om att hon alltid kommer att stå där bakom, oavsett. Den känslan ger mig så mycket värme och livsglädje att det kommer räcka till mina sista dagar.

Iallafall, Mamma har bokat en kryssning åt mig och Robert. En kryssning med en hytt som har dubbelsäng (Jordens bästa grej, HATAR HYTTSÄNGAR!). Det blir en kryssning med bubbel och skaldjur. Och bara vi. Det är semester i min smak. Jag gillar inte billiga semesterresor. När man köper en billig resa och sedan lever billigt. Ska jag åka på semester så ska jag på semester. Man ska inte tänka på pengar, snåla eller bry sig. Man ska bara vara. Sen har jag rest någorlunda mycket, jag har varit i New York, Thailand, Grekland och Spanien för att nämna några. Jag vet vad som väntar. Jag lägger hellre mina pengar på en mysig lyxkväll än på 7 vanliga. Men sen är jag en hemma-människa också. Jag vill gärna vara hemma med min säng och mina 18 hudvårdsprodukter. Jag är bekväm helt enkelt, och jag avundas människor som inte bryr sig om sånt. Jag avundas på människor som är spontana, som lever lite på kanten, som njuter av det lilla. Jag önskar jag vore lite mer så, men det kommer jag aldrig att bli.


I fredags var jag och Robert ute på dejtkväll, vi drack bubbel sedan bar det av mot restaurang. SÅÅÅ mysigt. Sedan anslöt sig Perra också. Då blev det mer drinkar och livemusik. Robert drog hem något tidigare (Med den enda nyckeln vi hade med oss). Han svor och lovade på att öppna åt mig. Vaknade han när jag ringde 40 minuter senare? Nej, han hade totalsomnat. Han gick förvisso upp 05 på morgonen samma dag så han var trött. Men ändå!!! Så jag fick lov att göra det man önskar att man aldrig ska behöva. Jag fick ringa ordförande i bostadsrättsföreningen. Jag fick ringa honom 1 på natten och be honom att komma ner och öppna. Jag skämdes ögonen ur mig. Det var bland de värsta jag gjort. MEN, som tur är så är den ordförande i min förening tillika granne, en otroligt snäll och fin människa. Han svarade i telefonen trots att klockan var så mycket. När vi gick upp för trapporna så sa han "Det är ingen fara, Madeleine!". Tack gud för att han är en så god människa. Dagen efter skrev jag ett sms att jag uppskattade hans gärning samt bad om ursäkt. Han svarade mest att det var bra att han var hemma så han kunde öppna, och att det var lugnt. Tacksam över att bo i denna förening!


Nej, nu ska jag avsluta.

Vi hörs snart!

/Madeleine

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Återigen har en alldeles för lång tid passerat sedan sist. Men av vilken anledning skulle jag skylla iväg det på något, livet kom emellan. Så enkelt är det. No excuses.


Jag har varit på kryssning med några galningar från arenan, även föredettingar. Jag hade grymt roligt. Jag fick möjlighet att umgås med ett gäng som jag inte tror kommer ses igen, på väldigt väldigt länge igen.. Människor jag älskar och uppskattar. Men vissa ska ha barn strax, andra ska byta stad och somliga har bara fullt upp i sina vardagar. Men å, vad jag minns och njuter av denna kryssning. Tack grabbar! Er kommer jag alltid att minnas med ett leende som gör att käkarna värker. Herregud vad ni erbjuder, vad ni ger mig.

Dagen efter kryssningen så var det även cruising här i stan, och varmaste Maj-dagen på över hundra år. Så vi var tvungna att dra en dag två. Vi blev utomordentligt slitna och uttömda av den kvällen. Men det var det så värt.

Annars har det hunnit blivit några kvällar på uteservering, dagar fyllda med Ellie-skratt och inte minst kvalitetstid med Robert. VI har börjat med utflyktsdagar. När den dagen börjar så vet vi inte vart vi ska, ens åt vilket håll vi vill. Vi bara åker. Tills vi hittar något eller ett ingenting. Oavsett vad, så är poängen att verkligen umgås. Utan telefoner, internet eller andra. Bara vi. Samma känsla som infinner sig de mornar då vi båda är lediga, när tiden bara är. Vi vaknar när vi vaknar, till nyhetsmorgon eller ibland kanske för sent. När vi kokar kaffe och sätter oss ner och bara är. Bara vi två, där och då. I nytvättade lakan, med kaffe på sängbordet, men tvn som brusar i bakgrunden. När det inte finns något annat.

Den stunden finns det mycket mer av, bara vi ger den möjlighet att ta plats. Och det har blivit många sådana stunder nu, när tiden finns till att bara stanna upp, andas och le. Vad livet har att ge!

Livet har att ge, bara vi är beredd för att söka och ta emot. Livet är magiskt!




Likes

Comments

Satan vad dålig jag är på att uppdatera denna skitans blogg. Men vad ska jag rapportera? När jag är glad? När jag är svinarg på Robert (varje dag)? Inte intressant nog.


Ah, vad har vi missat. Backa bandet och försök sortera, Madeleine. Jag och Robert var husvakt åt mina föräldrar då de var i New York för någon vecka sedan. Det var mysigt. Vi lagade god mat, klappade på Mollie the Cat och bara var. Plus att vi sov i världens skönaste säng som finns hos mina föräldrar. Nu vill Robert köpa ny säng bara för att deras säng var så skön. Nej jag har inte råd, jag har 18 väskor plus 5 parfymer att köpa innan det blir tal om någon ny säng. Jag kunde sträcka mig till nya sängkläder så nu väntar vi iiiivrigt på 2 par uppsättningar nya sängkläder. Satan vad mysiii.

Vi spenderade även sista april i Vallhov med massor av vänner. Vi grillade, spelade spel och ba hade det allmänt gött. Sen hände det som inte fick hända när mina föräldrar befinner sig på andra sidan jorden - elen gick i halva huset. Efter ett halvhysteriskt samtal till pappa så stod vi och stirrade blint i proppskåpet för att se om någon propp hade gått. Men inte en enda hade gått!!!! Trots det bytte vi ut alla proppar (typ 105 st) i hela skåpet och jag höll mina svettiga tummar hårt för att det skulle fungera. Efter att vi slagit av hela huset på huvudbrytaren så stod jag på helspänn och hoppades på att hela källaren, garaget samt mina föräldrars sovrum skulle tändas och lysa upp likt stjärnhimlen när vi slog på strömbrytaren igen. Mitt hopp föll platt när inget av det ovannämnda tändes. FAN! Satans grisvalp!! Det var bara att ringa pappa igen och berätta att vi bytt ut ALLA proppar i huset utan resultat. Jag såg bilden framför mig när pappa vankade av och an i deras hotellrum i New York med svettpärlorna droppande ner för pannan med pulsen hysteriskt dunkande i ådrorna. Men han behöll lugnet, vilket är väldigt olikt pappa (och mig som är pappas rena kopia). Han förklarade lugnt (Men jag hörde hur hela hans väsen skrek i panik genom telefonen) att det måste vara en "fas" som gått i huset, och att huset var uppdelat i 3 faser. Det vi var tvungna att göra var att leta efter det stora elskåpet som sitter utanpå huset, men nyckeln till det visste han inte var den var då de precis gjort om hemma. Han berättade att det fanns 5 olika potentiella gömställen för denna nyckel, de hade alltså kunnat lagt nyckeln var som helst i huset. Eller kanske i skogen utanför, vem visste. Så jag fick hjälp att söka igenom huset, och jag hade då uppnått den maximala paniknivån som jag gissade mig till att pappa hade. Rev ut och in på alla lådor, vände upp och ner på halva huset. Tillslut hade vi hittat 4 nycklar som kunde passa till elskåpet. Och turligt nog var en av dem rätt. När vi äntligen fick upp det sabla skåpet såg vi att en av faserna hade gått. Så återigen fick vi slå av hela huset på huvudbrytaren (observera att 3 anonyma personer fortsatte att spela spel under hela denna tid trots att huset varit bäcksvart 2 gånger ;)).

Sen bytte vi den fasen och sen sken huset upp som en sol igen och jag kunde släppa all panik. Ringde upp pappa halvgråtandes/halvskrattandes och skrek ut framgången, han blev så nöjd över sin fantastiska dotter (sant). Fick även ett sms av mamma där hon skrev att jag kan tammefan allt (fast med andra ord, hehe). Magisk tjej, jag.


Men en jävligt rolig kväll i övrigt, vi skrattar åt den än idag.


Häromdagen brann 2 radhus upp i mitt älskade Vallhov, bara ett kvarter nedanför mamma och pappa. Jag och Robert var på plats och det var förödande. Vilken sorg. Varje millimeter av mig värkte. Okej att Sandviken är min hemstad, men Vallhov är alltid Vallhov. Min trygghet, min borg, min barndom. Mitt älskade Vallhov. Fint att se all kärlek som uppstod där och då iallafall.


Annars jobbar jag på som vanligt, myser med grabben (ibland är jag hårsmån från att klå ihjäl honom också). Livet flyter på fint. Stod på loppis i helgen, tjänade nästan 1300 kronor på gamla saker som jag tröttnat på. Gamla är dom kanske inte, men dom är inte purung. Det ska jag och Robert ha som fickpengar då vi ska på kryssning med jobbet den 26 maj. Kommer bli som gratis. Beroende på hur mycket smink och parfym jag ska ha från tax freen, men vi tar med Roberts plånbok som backup. Ingen fara, ingen fara.


I helgen blir det jobb jobb jobb. Samma gäller nästa vecka. Men snart är sommaren är och jag är tillfreds med allt.


HA DET FINT!

Likes

Comments

Hej min älskade, trevliga och saknade blogg! Här är jag!

Jag måste ju börja berätta om mitt bilköp, min älskade pendlarbil. Det blev en Polo. En magisk polo, om jag får säga mitt. Jag och min far har sökt med ljus och lykta efter den perfekta bilen. Det har varit jävligt jobbigt. Hopp har förvandlats till förtvivlan. När jag trott att jag hittat så rätt så hade jag grävt mig något otroligt fel. Men när vi väl träffade på den älskade polon, så kände både jag och pappa bara: JA! Ja, ja, jaaa! Där var den. Det fanns inte plats för några tvivel, bilen skulle med hem till SmedsG. Men mina preferenser var få, jag har endast kört bilar från 2015 och 2016 senaste åren, bilar med rejäla motorer. Så när jag skulle provköra blev det hackigt. Jag visste bara hur man körde en ny bil. Men nu har jag även lärt mig att bemästra en bil som inte är purung. Även en erfarenhet, så slipper folk kalla mig överklass, vilket jag VERKLIGEN inte är. Det är bara några få kollegors sätt att raljera och driva med mig på. Jag är långt ifrån överklassen, jag ligger nästan under arbetarklassen, sen kanske pärona mina har en annan status. Men det har då verkligen inte jag.


Annars har Robert fyllt år. Älskade grabben min. Snacka om att ha hittat sitt livs kärlek. Då jag arbetat nästintill 40 timmar i helgen så har vi inte haft tid till att fira honom. Men vi hinner. Jesus, om det är något vi har så är det tid (hoppas jag).


Annars fortsätter jag arbeta och livet fortgår i rask takt. I övermorgon åker mina föräldrar till New York, jo jag är obehagligt avundsjuk. Men istället får jag stanna hemma och vara husvakt och se efter deras katt. Eller min katt till en början, som de sedan tog över. Men det blir mysigt. Jag och Robert arbetar hela veckan och sover i vallhov. Sedan på sista april har vi trevliga planer med grill, vänner och vin.


Just nu har jag ingenting mer att skriva. Men det var kul att ses.



Likes

Comments

Tisdag. Mitt i arbetsveckan. Jag glömde bort för en stund att jag har en blogg. Någon påminde mig om det för ett tag sedan. Ja just, den gamla bloggen. Har inte haft något skojigt att skriva om. Men trots alls, ointressanta perioder är en del av livet.

Vad har jag gjort sen sist. Mycket. Och ingenting. Jag har tagit alla stunder jag kunnat till att umgås med min sambo. Jag har även varit på två utomordentligt trevliga fester. Förrförra helgen var jag hemma hos Bella med ett gäng fantastiska tjejer som jag lyckades dra ihop. Satan vad roligt vi hade. Minns och ler.

Förra helgen var vi hos mig, också ett gäng trevliga tjejer + en otroligt trevlig karl. Jag måste bara få reflektera över hur roliga människor jag har i min närhet. Herregud! Ni bidrar till att jorden blir en otroligt trivsam plats med mycket humor. Alla försöker överrösta varandra, alla har något att säga. Vi halvskriker och skrattar tills ögonen börjar vattnas. Tack, fantastiska ni!


Vad har jag gjort utöver det? Jag vet inte. Skulle jag berätta så skulle det säkert låta tråkigt. Men det har inte varit tråkigt, tvärtemot. Jag minns inte en tråkig sekund senaste månaden. Jag mår så väl, jag är precis där jag ska just nu.


Annars så är jag ute på jakt efter en billig pendlarbil att ta mig till och från jobbet i Gävle. Bussidéen var ju sådär. Jag vet inte hur man beter sig på en buss. Väldigt ekonomiskt samt miljövänligt, men jag kan inte. Bästa alternativet nu är en bil som inte kostar multum att åka med. En billig liten en som går som den ska. Jakten fortsätter. Världens bästa pappa hjälper mig. Volvon är inte ett alternativ. Då har jag inte råd med onödiga saker. OCH JAG MÅSTE HA ALLT ONÖDIGT!


Jag är väl medveten och införstådd om terrordådet i Stockholm och det gör ont i varje millimeter av mig. Som den känslomänniska jag är så försöker jag sätta mig in i situationen och förstå hur utsatta och anhöriga mår. Det har sugit musten ur mig. Jag drömmer mardrömmar om nätterna och inbillar mig att jag hör saker. Jag har aldrig känt mig otrygg hemma, men senaste dagarna så har jag känt mig otroligt sårbar när Robert varit på jobbet. Jag vågar inte gå någonstans, jag vågar inte ens sätta ner fötterna på golvet. Jag är en sådan som dricker litervis med vatten varje dag och pinkar därefter, men nu har jag endast gått på toa när det verkligen krisar.

Jag tänker på vad som skulle hända om Robert försvann. Om jag aldrig fick tillbaka honom hem igen. Min största rädsla och oro. Jag tänker ibland på hur jag skulle reagera om jag fick ett samtal om att Robert aldrig kommer hem igen, ett samtal att han drabbats av en olycka. Det är en oerhörd smärta när jag bara TÄNKER på det. Men det sitter endast i mitt huvud. Dessvärre är det så jag fungerar - jag känner, tänker och analyserar allt. Hur skulle jag bete mig och må om min värsta mardröm blev till verklighet. Men jag ska sluta vara rädd. Nu. Rädslan är terroristernas mål. Jag kan inte påverka hur jag reagerar, rädslan kommer automatiskt och jag har reagerat med stark rädsla. Ingen kan döma hur en människa reagerar. Men det är över nu. Nu är jag stark igen. Jag är inte rädd. Det ska inte få påverka mig. Inte en sekund till.


I övrigt är det mycket drama runt om mig. Det suger också musten ur mig. Överallt är det oenigheter och drama. Men det är en del av livet. Drama och lite vardag. Men jag lever gott. Jag har världens bästa människor i min närhet. Plus att jag är oerhört stark.



Likes

Comments

Älskar denna bit. Jag måste alltid börja alla inlägg med en låt, det vet ni vid det här laget.


Det pratas ofta om tidsoptimister, de som alltid tror att de hinner. Även om bussen går om 5 minuter så känner de ingen stress. De är alltid något sena (eller jävligt mycket sena!). Men jag är en så kallad tidspessimist. Jag tror ALDRIG att jag kommer hinna. Och det finns inget som framkallar så mycket stress som tanken på att jag kanske blir sen. Därför är jag nästan alltid på jobbet 20 minuter före. Men det absolut värsta är min bussåkning. Jesus. Jag blir stressad 30 minuter INNAN bussen ska gå. Jag tänker alltid att jag kommer att missa den eller att jag inte kommer hinna i tid dit jag ska. 10 minuter innan bussen ska vara vid min busshållplats så kryper sig paniken på. Jag blir ett totalt yrväder. Svetten rinner, jag fumlar och letar efter saker, jag svär medan jag klämmer på mig skorna och rycker tag i jackan med handen innan jag springer i full fart. Sedan..... Sedan står jag där på busshållplatsen och väntar. Väntar i regn, snöstorm, i solsken (då har jag alltid glömt solglasögonen i stressen), i dimma. Där står jag och väntar. Jag har säkert väntat sammanlagt ett år på saker då jag alltid är ute i allt för god tid. Jag missar inte bussar eller flyg, jag kommer inte sent till jobbet. Jag är där. Jag har för få fingrar för att kunna räkna upp de gånger på händerna som jag hunnit med den tidigare bussen istället för den jag egentligen tänkt åka med.


Jag har varit så duktig att jag köpt mig ett busskort, tänk vad miljövänligt och billigt tänker jag. Men idag efter jobbet så halvspringer jag genom hela söder och snubblar över rödljusen för att hinna med bussen. Och där står jag, med en fåntratt på och väntar på bussen. Varför springer jag? Varför blir jag så stressa? Nästa buss går om 11 minuter. Vad spelar det för roland? Tror det grundar sig mycket i att jag är en känslomänniska och blir det inte som jag tänkt så blir jag besviken.. Men jag ska träna på detta. Eller så blir det bara bil hädanefter, ja jag tror det är den enda lösningen.


Annars har jag helg från och med idag eftermiddag. Jobb lördag och söndag, sen åker jag och Robbis på kryssning. Myssss att komma iväg en sväng.

Här följer nu två bilder på en trött och irriterad människa, dvs jag. Och min bästa kompis som jag alltid kommer välja framför bussen, miljön och ekonomin.

Likes

Comments

Det började men en hel sörja av besvikelse och ilska. Men nu har det bytt till en ny historia, nu är det inte ens samma handling längre. Vi bytte dramaspår mitt i allt. Och det tänker inte jag ta på mig. Och nu tar jag det på sociala medier. Exakt vad jag blivit anklagad (felaktigt anklagad) för att ha gjort tidigare, när det inte ens handlade om detta till en början.

Jag har försökt förklara detta tidigare, men jag gör ett nytt försök. Att TRO är aldrig att VETA. Aldrig aldrig aldrig. Ni måste lära er att skilja på dom två begreppen. Sen finns det ytterligare ett begrepp och det kallas för att ANKLAGA. Ska du anklaga så ska du ha bevis. Annars får du återgå till att tro (i din hjärna).

Jag kan inte gå runt och planlöst anklaga människor för att vara massmördare, eller anklaga människor för att bo i en stad som de egentligen inte bor i, för att en bekants kusins mammas hamster sa det. Eller anklaga någon för att vara otrevlig, fast jag aldrig personligen pratat med personen i fråga. Detta är saker jag kan tro. Legitimt eller inte, onödigt att tro dessa saker också. Men jag kan inte anklaga. Ni hör själva hur dumt det låter.

Men skulle jag nu välja att sprida något av detta vidare så snackar jag skit. Väljer jag istället att ta det till en högre instans eller liknande - då kallas detta för att anklaga utan grunder.

Tror, det gör människor hela tiden, det styr vi inte riktigt själva över, men att ANKLAGA... Alltså att ta det du TROR och framför det till någon högre uppsatt är att anklaga. Om jag skrivit något på sociala medier så kan du tro att jag syftar på något specifikt, men du kan aldrig veta - och då kan du heller aldrig anklaga mig för det. Du kan fråga mig om hur det ligger till. Men du kan inte anklaga. Ska du anklaga mig så ska du ha med handfasta bevis. 

Om du endast "tror" och "uppfattar" och sedan återberättar det för någon annan, då har du ljugit.

Likes

Comments

Hej!

Vill inleda med att informera om att mitt förra inlägg inte handlade om vad vissa kanske trodde det handlade om. Men så går det, när folk antar och tror. Att tro sig veta är fortfarande att TRO. Ska du yttra dig så ska du VETA. Och motsatsordet till att tala sanning är inte att tro. Motsatsen till att tala sanning är att ljuga. Så snälla, skyll inte på att ni trodde. Tro kan ni göra i kyrkan.


Det är torsdag och jag önskar sååå att jag kunde säga att min arbetsvecka är över. Men njet. Lördag och en bandymatch kvar. Men jag har några fantastiska pärlor jag får hänga med där.


Ledig söndag. Vad ska jag hitta på!!!! Robert jobbar så det blir säkert något alldeles spektakulärt för mig, typ kolla på Housewives.


Kort inlägg. Hoppas ni lärde er något! Vissa behöver det.


Nu hoppas jag inte ni tror att detta inlägg handlar om något som det inte handlar om. Tror ni det så kan det sluta med en lögn. Och att ljuga är Aja baja!

Likes

Comments

Vill börja med att bjuda på min favoritlåt!!!! ÄLSKARN!!!!!


Jag är en känslomänniska. Varje steg jag tar, varje andetag, varje tanke.. Allt styrs av känslor. Men för att säga det själv, så är jag en riktigt jävla människokännare och rättsmakerska. Rätt ska fan i mig vara rätt! 

Och det bästa med mig är att jag aldrig någonsin kommer stå bredvid och titta på när orättvisor sker. Aldrig! Jag har världens mest magiska yrke, jag arbetar med ensamkommande barn. Varje ord jag hör som är fyllt av rasism och hat exploderar jag av. Jag kommer att säga ifrån. Var så säker. För du ska tillslut hålla din käft. Ursäkta språket.


Men den värsta sortens människa är den som i tysthet agerar för att skada någon annan. Den som tar på sig en fasad och låtsas att den är god, glad och trevlig. Du kallas falsk! Du kallas orm! Du kommer aldrig bli omtyckt, för du tycker inte ens om dig själv. Människor som älskar sig själva och sin omgivning försöker aldrig, och jag upprepar - ALDRIG, någonsin att försöka skada någon annan.


En annan viktig lärdom är att du måste förstå vad dina handlingar får för konsekvenser. Du kan inte sitta och inbilla dig att vad du sa var oskyldigt, att du aldrig menade illa. För skadan är redan skedd, och ord går aldrig att ta tillbaka. Härom dagen fick jag lära mig att vuxenmobbning är vanligare än mobbning bland barn. Det enda jag tänker är - JA!!! Jag ser det vareviga dag. Små ord, oskyldiga pikar - någon går hem med dessa. Bygger upp dessa små ord till ett stort monster. Som sakta äter upp en. Tänk dig för vad du gör, människa! 

Likes

Comments

Torsdag idag. Härligt!

Alla hjärtans var helt underbar. Vi bara mös och umgicks med varandra. Sen försöker jag inte framställa oss som någon sagorelation. Det är ingen white knight jag lyckats hitta. Nej, inte alls. De som känner oss vet att vi gnabbas och gnäller och irriteras bra mycket bäst på varandra. Men vi älskar varandra över allt. Och det är huvudsaken för mig.


Idag har vi sovit länge, legat i sängen och dragit oss och sedan gick jag helt frivilligt upp och gjorde kaffe åt oss. Utan tjafs. Woho!

Sedan tog vi en promenad och passade på att handla till helgen samtidigt. Nu är det kväller och vi chillar ner oss mest, Robert kollar fotboll och jag vet inte vad jag gör. Allt. Inget. Typ.


Imorgon ska jag till tandläkaren. Ni som känner mig vet att jag haft ett sår i munnen i över en månads tid. Pga. mycket jobb, lathet och snålhet (Har redan betalat en akuttid hos tandläkaren för några månader och dom vet allt hur man tar betalt) så har jag inte gått dit tidigare. Plus att jag vetat om att jag haft den här tiden hos tandläkaren så varför ta en tid 2 veckor tidigare för det dubbla priset. Na du tack! Men så idag så ringer de från tandläkaren och de informerar om att min tandhygienist har blivit sjuk och är hemma. Öööööö... Var det enda jag fick fram. Tyvärr är hon hemma och är sjuk. Jaha. Ja det är trist att hon är sjuk, såklart. Men mitt sår, då? Så jag sa som det var, jag har hållit mig fram till detta datum men det börjar brinna i knutarna med tanke på att jag äter ipren varje dag för att såret smärtar. - Ja men är det okej om du kommer imorgon klockan 15.00 istället och få träffa en tandläkare? JA TACK. Praise the lord. Mitt besök hos tandhygienisten hade garanterat slutat i ett besök hos tandläkaren ändå. Så slutet gott, allting gott. Eller a, det vet jag ju inte än. Dom kanske drar ut alla mina tänder plus mina bihålor liksom, vem vet. Men jag håller tummarna.


Skulle ha åkt till Valbo imorgon em med Mami, Sis och babyell. Uppenbarligen blir det ändrade planer. Men på kvällen får jag umgås med favvogänget iallafall - Angelica, Robert och Robin! GRRReat.

Och på lördag jobbar jag kväll. Surprise.


Här följer två trevliga bilder.


Ta hand om er!!!



Likes

Comments