23 år och lever med två katter

Julen är en känsla och julafton är en högtid enligt mig. För mig börjar julen den 1a December fram till i början av Januari, beror på när jag orkar ta ner allt julpynt..

Men jag tycker att julen är roligare än själva julafton om ni förstår hur jag menar nu. Det känns lite som att julafton bara har blivit som en dag som cirkulerar runt att äta och dricka, iallafall hos mig tycker jag.

Det kan ju såklart bara vara att den magiska känslan man hade när man var liten försvann när man växte upp och det är därför julen känns roligare,  att få mysa för sig själv och njuta av dom där tända ljusen och en kopp varmt te.

Fast så kanske det är i alla högtider att man ska äta och dricka, som en belöning att man har jobbat och slitit fram till det här, att det inte längre handlar om familj och vänner för det har blivit mer på vardagen att man umgås mer och därför blir högtider inte lika speciella som familj utan mer speciellt inviduellt.

Jag menar jag går ut och äter lunch med min far på vardagar och jag tycker det är jätte mysigt, men sånt gjorde vi inte när jag var liten och om vi gjorde det så ville jag väll bara leka eller så och njöt inte lika mycket av sällskapet och miljön som jag gör nu när jag är äldre.


Jag är också extremt sugen på julmust och längtar till att få dricka det imorgon!

Likes

Comments


Jag växte upp med ätstörningar runt mig och såklart har jag också utvecklat små ätstörningar, inte så illa att jag behöver hjälp för det men ändå så pass att det påverkar min vardag ibland.

Sen kan man ju ha olika åsikter om vad som borde gå under kategorin ätstörning, är det verkligen en ätstörning om man kan hantera den?

Jag tänkte på det medan jag stod i duschen att jag överäter gärna när jag har mycket problem runt om mig, tröst äter så att säga. Jag brukade behöva gå till badrummet efteråt för att få ut det igen så att säga men jag har slutat med det nu, vilket jag är glad för.

Men sen när jag mår dåligt över att jag inte ser bra nog ut eller inte är duktig nog på något så vägrar jag äta. Precis som om jag straffar mig själv för att jag inte är bra nog åt mig själv eller att jag tror att andra inte tycker jag är bra nog, jag vet inte riktigt.

Att straffa sig själv med att inte äta är ganska dumt, men svårt att sluta med. Av någon anledning känner jag mig så stolt av att inte äta på en hel dag, jag är super grinig men stolt. Undra om det är stoltheten man känner efter att inte äta en heldag som får en att tycka att det är okej att göra så mot sig själv?

Jag vet inte, jag tycker det är rätt så tråkigt att äta också, man sitter bara där och tuggar, om det smakar gott är det ju inte roligare men då äter man mycket snabbare sen är allt slut och då blev det tråkigt igen.

Likes

Comments


Jag hör ofta att jag är ganska smart, men jag känner alltid att jag inte ser bra ut nog.

Jag kan tillochmed känna att mitt liv skulle vara mycket bättre och jag skulle vara lyckligare om jag bara såg lite bättre ut.

Jag läste ett citat av någon;

"Pretty girls want to hear that they are smart.

Smart girls want to hear that they are pretty"

Kan det vara sant?

Är jag smart men inte söt och därför vill höra att jag är söt eller är jag söt och därför alla säger att jag är smart?

Eller är det samhällets media som skapar modeller som ser så "perfekta" ut som påverkar alla om att utseendet är så viktigast?

En person sa till mig att "skönhet sitter i ögonen" det tog ett tag innan jag förstod innebörden, men nu sitter jag och funderar på om det är sant, vid första intryck kanske det kan stämma men är inte alla lite styrda om vad skönhet är om inte skulle väll inte trender och mode vara så stort i vårat samhälle?

Det kanske bara är jag som tänker för mycket på vad andra tänker om mig och hur jag ser ut och beter mig...

Likes

Comments