Header

Borde sova men tankarna är för många som vanligt. Jag tränar och dansar så mycket jag orkar för att fly undan verkligheten. Jag förstår inte vart jag är, jag vill inte vara här längre. Allt är bara svart och ett liv såhär är inte värt att leva. Ingen förstår, ingen förstår hur jag kämpar. När jag får frågan om hur jag mår skrattar jag till lite och säger "bra", för du skulle ändå inte förstå eller hur? De känns ända ute i tårna, fingertopparna, ända in i ryggraden gör det fysiskt ont hela tiden. De värker i hela kroppen och till och med fingrarna känns tunga att lyfta. Jag har varit här alldeles för länge och jag förstår inte varför jag inte sökt hjälp tidigare. Det känns skönt att de finns någon som håller koll på mig hela tiden, men jag orkar snart inte mer ändå, på riktigt. Ingen förstår hur jag kämpar.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag vet inte ens vart jag ska börja någonstans. Jag väljer att skriva här för jag vet att det inte är någon som kommer läsa. Allt är mitt fel men på ett sätt inte. Jag värderar mina närmsta vänner högre än någonsin, jag är beredd att göra precis allt för att dom ska må bra. Frågar hur dom mår varje dag, om jag kan göra något, inte för att dom har nämt till mig att de har de jobbigt, utan att jag vill att dom ska veta att jag finns där någonstans om de skulle vara något. Jag minns knappt sist en vän skrev något i stil med "hej! Vill bara höra hur de är med dig hoppas du har en bra dag." Aldrog någonsin, och de jag går igenom kan ingen ens föreställa sig hur det är. Dehär med att jag faktist inte har någon. Ingen förstår. Att vilja dö, att vilja skada sig så himla mycket, att faktist inte vilja vara kvar på denna jord längre. Folk tror dom vet, men de gör dom inte. "Ska sluta lägga tid på människor som inte förtjänar de"- tänker jag och så undrar dom varför man lämna för dom har tagit mig så för givet. Jag vill inte vara kvar här jag vill verkligen inte. Har haft ångest och dessa tankar sen jag var 13/14 år. Nu är jag 18 och inget har förändrats. Dom är starkare och tydligare än någonsin jag jag är inte ens rädd för tanken längre. Jag vill dö.

Likes

Comments

När jag var lite mindre var jag så fruktansvärt blyg och osäker. Det kunde vara saker som att jag inte kunde bestämma mig för om jag skulle ha armbågen uppe på bordet eller nere i knät när jag åt för jag inte visste vad de andra skulle tänka. Jag brydde mig alltid så mycket om hur jag såg ut för jag var fullkomligt livrädd att någon skulle tänka något dumt om mig. Jag vågade knappt hälsa om en ny person kom in för då skulle ju den självklart kolla på mig och på så sätt dömma mig. Kort sagt så var jag väldigt rädd för vad andra skulle tycka och tänka om mig.

Det var nog inte så länge sen egentligen jag verkligen bestämde mig för att inte bry mig av vad någon annan skulle tycka om mig. Jag har blivit så mycket självsäkrare och framåt och trivts bättre i mig själv, vilket är så skönt! Jag klär mig precis hur jag vill, sminkar mig hur jag vill, beter mig på sättet jag känner mig bekväm i osv. Allt det här kan jag göra just för att idag är jag inte osäker i mig själv längre. Jag bryr mig inte om någon annans dåliga åsikt om mig, de når verkligen inte mig. Det viktigaste för mig är att jag ska känna mig trygg och glad i mig själv. Jag sminkar mig för min skull, för att jag ska känna mig vacker. Jag tar på mig min finaste blus i skolan en dag för att jag vill känna mig fin. Just det tycker jag är viktigt, att tänka på sig själv först och göra saker som dessa bara för sig egen skull och inte för någon annans. På så sätt lär du dig hitta dig själv och du blir också tryggare i dig själv.

Att jag har varit väldigt blyg beror inte bara på det här, jag har alltid varit lite tillbakadragen i vissa sammanhang, men jag är övertygad om att osäkerhet har en så otroligt stor betydelse.

Försök bara att vara dig själv och sluta bry dig om vad någon annan skulle tycka och tänka om dig. Våga uttryck dig, våga se ut precis som du vill för de är då du är som bäst. Puss hej.

Likes

Comments

Skolan börjar om exakt en vecka idag och är både taggad och en aning otaggad till de. Saknar dansen så himla mycket och saknar att få träffa alla mina vänner varje dag, men kommer sakna alla lediga dagar och sommarkvällar.

Hösten är lite som mitt nyår, min nystart. Tycker de är ett bra tillfälle när skolan och allt drar igång igen att "ta tag" i något, än mitt i kaoset. På så sätt längtar jag. På så sätt blir jag taggad på att dra igång allt igen. Satsa på dansen, lägga ner mer tid på skolan osv osv.

Jag ska börja andra året på gymnasiet nu i höst och jag är väldigt taggad. Många säger att det är de jobbigaste året på gymnasiet, men de gör mig bara mer taggad av någon anledning, hoppas det håller i sig hah.

Likes

Comments

Instagram
Blogkeen
Nouw