Vattnet hade alltså gått och nu var värkarna kraftigare än nånsin. Vid 8 cm bad jag att få bedövning.

Narkosläkaren var på plats ganska snabbt men fumlade som en idiot med grejerna. Han gick ut för att hämta något och jag ryter till på Patrik "Vafan håller han på med?" Hehe.

S.k spinalbedövning sattes och det blev bättre för den lilla stunden som var kvar.

Började känna ett starkt tryck men en liten bit av tappen var kvar. Barnmorskan pressade den över lillans huvud för att det skulle gå lättare. (Aj som fan!!)

Till slut gav hon mig klartecken att krysta och detta var något nytt för mig då jag i efterhand kommit på att jag till 100% krystade ut Vincent utan krystvärkar. Visste knappt hur jag skulle göra men hon guidade mig perfekt och Lillan kom ut på 5 krystvärkar kl. 00.34 onsdagen den 16/11 2016.

Kände att jag verkligen fick revansch denna gången jämfört med förlossningen med Vincent. Hade mer koll på läget nu och trots att jag var rädd och orolig så var jag ändå ganska lugn och jag tror nog att det var en enkel och normal förlossning.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Måndag morgon den 14/11 vaknade jag av ett extremt illamående. Jag och Vincent gick upp, gav honom lite frukost men jag kunde inte äta. En dryg timme senare hänger jag över toaletten och stackars Vincent står bredvid och tyst och undrar vad mamma gör. Jag ringer hem Patrik som är hemma på 2 röda då han såklart tror att det är dags. Jag var ju 4 dagar över tiden. Det visar sig att jag har magsjuka(!!?!) och ligger helsvarta dagen. 

På kvällen kommer massvis med sammandragningar som inte ger med sig. Jag håller mig sängliggandes för nu vill jag INTE starta en förlossning. Men på natten börjar jag få värkar. Vi åker in på kontroll vid 4 på morgonen men jag var bara öppen 2 cm. Jag får dropp då jag blivit så uttorkad av magsjukan och en morfinspruta. 

Vi åker hem igen och värkarna tilltar under dagen. Vid 17 på eftermiddagen åker vi in igen och då var jag öppen 4 cm. Sjukt besviken på att det inte var mer. Vi kommer in i en förlossningssal och jag har gett mig sjutton på att vara uppe och gå. Jag börjar med en fantastisk lång och skön dusch och gått sedan runt hela kvällen med gåbordet. Vid denna stunden är jag sjukt stolt över mig själv för det känns helt ok och hanterbart. Jag är faktiskt kolugn! :D

Kl 23 går vattnet av sig självt. Nu jäklar blir det allvar. Första värken direkt efter blir sju resor värre än innan och jag måste börja med lustgas. Besviken även denna gång på den. Varför har man det ens?


Del 2 följer i nästa inlägg :)

Likes

Comments