Vilken skum dag.

Jag skulle ha varit ledig i helgen egentligen, fripass. Men igår så ringde jag till ledningen och bad om att få min ledighet flyttad då det blir konstigt med min lärotid. Det var inga problem.

Så imorse kom jag till jobbet, redo att följa med en handledare. Dock hade det blivit lite ändringar så det visade sig att jag skulle sitta själv på en stationär bevakning. Det var inga problem egentligen, men blev bara irriterad att jag i slutänden förlorade min lärotid i alla fall. Förmiddagen gick segt. Jag satt till och med och nickade till ett par gånger trots att jag kämpade emot.

Vid lunch kom en kille och löste av mig och sa att jag fick dra och käka, jag skulle ta med mina grejer för att jag skulle inte komma tillbaka. Jag skulle ut och åka med en annan kollega. Han var trevlig och jag hann få lite lära ute på fältet trots allt. Vid 15-tiden drog vi in till kontoren för att kollegan skulle hålla en liten utbildning för oss.

Vi hann lagom sätta oss ner.

Dörren öppnades och YB kom in, "- Vi avbryter. Ta detta en annan gång, jag behöver varenda en ute på fältet. Det har varit en terrorattack inne i Stockholm centrum". Rysningen, den rysningen genom hela min kropp, jag har aldrig känt nått liknande. Drömmer jag? Är detta på riktigt?

Det blev en spänd eftermiddag. Det är svårt att förklara hur det känns att gå med ständig hjärtklappning. Att känna en känsla i magen att detta är kanske dagen man dör, shit.. Har aldrig känt nått liknande.

Undrar hur det blir sen, i ett skarpare läge. När man verkligen kollar döden i vitögat. Jag kan förstå vad folk menar, med att hela ens liv passerar framför ens ögon. Man får sig en bra tankeställare i såna här situationer. Allting kan vända på en sekund, livet kan avslutas när som helst.

Ta vara på allting, visa era nära och kära hur mycket dom betyder för er. Var glad för det du har. Mina tankar går till de som miste sitt liv idag i Stockholm när de bara skulle ta en sväng ut på stan, samt tankar till deras närmaste.

...Hej från mig


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag tänkte skriva här i hopp om att få det ur mig, för gott. För när jag har skrivit ner allting här så finns det inte längre, jag vill inte ha det inom mig mer. Det blir som att slänga ner skiten här istället för att jag ska gå runt och bära på det. För jag blir utmattad. Trött på att känna ett behov av att älta det om och om igen. Det är inget jag egentligen vill men mer ett måste för att bearbeta allt. Men hur länge ska jag behöva det?

Kapitel 1. Han

Det var runt 2001/2002 som jag träffade honom. Ni vet den där personen som hjärtat skriker efter, som hjärnan oftast dagdrömmer om och som man blir lite extra skakig i närheten av.

Gymnasiet nalkades och då högstadiet inte varit någon särskilt rolig tid för mig ville jag göra något med mig själv. Få bygga upp självförtroendet lite och förhoppningsvis kunna gå ner i vikt på köpet, då jag ofta fick höra pikar om min vikt både från familj och personer på skolan.

Jag bestämde mig för att prova på kampsport, till mina föräldrars besvikelse. Pappa, som var aktivt medverkande i en fotbollsförening då båda mina bröder spelade, försökte få mig att börja spela fotboll. Han misslyckades dock, och mamma som gav mig förslag att börja i någon form av dans fick en rynkad näsa och ett nej till svar. Till deras förtjusning började deras enda dotter istället i boxning, men som den osäkra tonåring jag var så blev mitt besök där inte så långvarigt då de äldre och mer erfarna medlemmarna kändes alltför skräckinjagande. Det blev då istället en mildare träning i form av boxercise där det fanns gott om tjejer i min standard. Det var där informationen nådde mig. ”Du vet att du får köra andra kampsporter som utövas här i lokalen gratis? De ingår i samma medlemsavgift”. Jag tog snabbt reda på vad som erbjöds och vilka tider som gällde, sen hade jag bestämt mig. Jag skulle prova på taekwondo.

Det räckte med att öppna dörren och mötas av hans blick. Det var som att hela min kropp gav ifrån sig en suck av välbehag. Han presenterade sig som tränare och välkomnade mig och mina kompisar. Jag fastnade för taekwondon direkt efter första träningen, det kanske var hans förtjänst till en början på grund av att jag bara ville se mer av honom. Men snabbt kom man in i grundtekniken och fick beröm för att man var en ”naturbegåvning”, egot växte och självkänslan ökade.

Till en början var träningarna uppdelade i tjej- och killgrupper som tränade på olika dagar i veckan. Det märktes att jag och mina vänner inte var riktigt välkomna bland de andra tjejerna. Det var sånt som man såg i blickar, hånflin och på uppvärmningen Perk (Ett bollspel, korgboll, då två lag spelade mot varandra. En liten handboll passades runt till kamraterna och det gällde att göra mål i motsvarande lags korg. När man hade bollen i hand fick man endast ta 3 steg sedan var man tvungen att passa vidare. Såklart fick man använda sig av grepp och kast för att ta bollen ifrån en motspelare). Många tog även i lite extra när det var dags att sparras mot varandra. Då kunde man ta ut sina dolda aggressioner på ett diskret sätt. Det var dels på grund av denna vilda närkontakt som det var viktigt att vi klippte naglar på både händer och fötter. Med tanke på hur mycket bakterier som det är under naglar så kunde det annars bli infekterade fula ärr, just därför hade vi kontroll varje träning varpå straffet för varje lång nagel blev 5 armhävningar.

Efter nått år blev vi en blandad grupp, både tjejer och killar. Vilket innebar fler träningstillfällen i veckan. De flesta såg detta som positivt medan det var några andra som slutade. Själv tyckte jag det var roligt, alla kom bra överens och en annan gemenskap växte fram. Vi hade kul på träningarna samtidigt som jag kände att man fick en helt annan utmaning när man körde mot en kille. Det är lite konstigt att jag kan känna att jag saknar kvällarna då man kom hem helt mörbultat och blå på kroppen för att man hade kört en match mot gruppens största och duktigaste kille. Men det var faktiskt en härlig känsla.

Trots att det kom fram att tränaren hade fru och barn samt var sådär tio år äldre än mig, så älskade jag sättet han såg på mig. Det var precis den uppmärksamheten jag behövde i mitt annars så jobbiga tonårsliv. Han kunde komma fram till mig och visa hur jag skulle stå och hur jag skulle röra mig, medan han la sina händer på min kropp. Han drog vanligtvis till med en skämt eller bara ett leende när han hade förklarat klart och mitt hjärta dunkade så hårt att det kändes som att kroppen ryckte till vid varje hjärtslag. Jag var så förälskad i den här kampsportskillen som verkade så macho och självsäker. Allt eftersom träningsgruppen blev tajtare och åkte på tävlingar tillsammans blev det också så att vissa av oss började umgås på fritiden, några vart till och med tillsammans. Det blev fester, utflykter och grillkvällar i trevligt sällskap. Det var också under en sådan grillkväll som alkoholen tog över i vanlig ordning. Vettet lämnade kroppen och lusten tog över. Jag och tränaren smög iväg in bland buskar och träd, iväg från dem andra. Till ett ställe där ingen skulle få reda på vad vi nu skulle göra. Vi hade sex den natten, just i det ögonblicket var det bara vi. Han var min och jag var hans. Det var rätt uppenbart vad vi hade gjort när vi kom tillbaka, men folk var för fulla för att bry sig.

Innan han åkte hem tog han mig åt sidan och påpekade hur jag inte fick säga någonting till någon. Jag hade inga problem med det, utan lugnade honom bara med att jag skulle hålla allt för mig själv.

Så blev det, vi fortsatte flörta på träningarna och han började allt oftare erbjuda sig att skjutsa hem mig. Det var förbjudet och spännande.

Men så kom studenten och mitt liv kunde börja på riktigt. Dock hade jag ingen aning om vad jag ville göra så jag började lite försiktigt inom vården. Första riktiga lönen kom och man blev pengakåt direkt. Mer jobb blev mer pengar, så jag samlade på mig så mycket timmar som jag bara kunde vilket gjorde att träningen blev lidande. Jag jobbade/slet på och träffade till slut en kille som jag blev tillsammans med, på håll. Ett distansförhållande som fungerade bra till en början.

En kväll satt jag hemma hos min bästa vän som då ägde sin första egna lägenhet. Jag kommer ihåg hur avundsjuk jag var då jag tyckte det var jättejobbigt att bo hemma hos mamma och pappa. Det var alltid lika kul att vara hemma hos henne, där man kunde vara uppe och härja hela natten om man kände för det.

Vi satt och snackade skit en kväll när hennes telefon plingade till. Det såg ut som hon fick en mindre shock och hon utbrast ”Just det hörrni, jag måste berätta en sak!” Det visade sig att hon och tränaren hade sms:at ett tag, han var mitt uppe i en skillsmässa och hade börjat skriva till henne. Det kom som ett slag i magen trots att jag inte hade haft så mycket kontakt med honom. Min vän visste ingenting om kvällen vid grillningen. Jag döljde såklart min svartsjuka och låtsades vara exalterad för hennes skull, jag ville ju veta mer. Orsaken till skillsmässan dök aldrig upp men det hade skrivits många intima sms och allt eftersom började min kompis dejta honom. Vid det här laget känns det dumt att kalla honom för tränaren så låt oss säga att han heter Per.

Per och min bästa vän blev ett par och trots att jag var otroligt glad för hennes skull kunde jag inte rå för att jag kände en viss svartsjuka. Jag hade en kille jag vet, men Per hade alltid liksom varit drömprinsen på ett sätt. Killen som jag aldrig skulle kunna få eftersom han hade fru och barn. Logiken i allting är så total, men strunt samma. Så var det i alla fall.

Jag älskade min vän. Hon betydde så mycket för mig eftersom hon var en av dem som visade mig vad riktig vänskap var. Från högstadiet, där man blev mobbad och utfryst var och varannan dag. Till gymnasiet där hon fanns för att ta emot mig, rädda mig. Det passade jag på att återgälda genom att vända henne ryggen när det var min tur att finnas där för henne.

Jag kommer inte ihåg hur många år de hade varit tillsammans men så kom den dagen då hon var förkrossad. Per hade varit på klassfest och hamnat i tjafs med några där. Min kompis hade ringt honom när han var på väg hem och då hade han bara svamlat och varit jättefull. När han tillslut hade hittat rätt väg hem hade det blivit bråk mellan dem. Om vad exakt vet jag inte, men det hade slutat med att Per hade tagit tag i hennes kläder, dragit och puttat henne. Han hade varit aggressiv och betett sig jätteilla. Min kompis var jätteledsen och jag förstog inte hur Per hade kunnat göra så mot henne, det verkade inte likt honom. Vilken idiot tänkte jag.


...fortsättning följer

Likes

Comments

En ledig helg har passerat. Styrde kosan mot köping efter jobbet i torsdags. Så skönt att få komma hem en sväng, hem till allt det familjära. Nog för att det är skönt på ett sätt med ny miljö, men hjärtat längtar hem dit den egentligen hör hemma.

Hela fredagen blev det mys med mor och far, tacos på kvällen och lite planering inför kommande sälen-vecka. Jag la ut min lilla peugeot på blocket och fick den såld dagen efter på morgonen, med blandade känslor. Sorgligt att se någon annan åka iväg med "min" bil. Jaja, det klirrade ju till på kontot i alla fall. Sen blev det ett kärt återseende med mina älskade flickor (och små pojkarna) på lördagen. Det blev mycket tok och bus, mina hjärtan! Jag sov över hos Emma och vi kom ju på att vi missat starten på the walking dead, så vi hade till våran förtjusning typ 5 avsnitt att ta igen! Herregud, hur kunde vi ha missat det? :) Så till sist idag blev det lite shopping och så bjöd jag min gumma på mat, grekiskt, mums.

Nu sitter man hemma i Bålsta igen, redo för sängen. Imorgon är det jobb igen. Jag har lyckats sortera lite bland mina anteckningar så pusselbitarna faller sakta men säkert på plats. Hoppas det ska fortsätta gå bra.

God natt på er. Hej från mig

Likes

Comments

Nja, vet inte hur ni tolkade den rubriken men det var inget snuskigt menat. Kanske dök ni in här i hopp om att få läsa en liten snuskig händelse eller novell. Men näääe, så roligt var det tyvärr inte mina kära. 

Skulle väl mest bara skriva att jag fixade medlemskap på gymmet igår. Därav rubriken eftersom det är namnet på gymmet, hehe. Så idag har jag pluggat lite inför vårat körprov som vi ska ha på jobbet imorgon, hoppas det kommer gå bra. Lite nervöst är det, men skönt att det inte blir heldag utan bara 8-17. Snart bär det av till gymmet för lite gruppträning, bokade in mig på två pass ikväll. Ett styrke&konditions-pass och därefter ett yoga-pass. Hoppas man orkar med båda, haha. Intressant ska det bli, och skönt att komma igång.

Hej från mig!

Likes

Comments

Vad jag hatar denna årstid alltså. Fram och tillbaka, sol och varmt - snö och kallt. Det snöade hela dagen igår och tydligen så faller det fortfarande idag. Som tur är har jag jobbat klart min lilla period och är ledig två dagar nu, så jag hoppas att det är plogat och bra tills på fredag när jag ska åka till jobbet igen.

Får se vad man hittar på idag, ska leta reda på nått gym tänkte jag, och sen försöka plugga på lite förstås.

Hej från mig.

Likes

Comments

Dåså, då var man här.

Efter 30 år i Köping så blev det att packa ihop och testa på något annat. Egentligen är jag alldeles för bekväm av mig för att ta ett sånt här beslut, vill helst bara leva i min trygga vardag. Så detta kommer bli lite av en utmaning för mig känner jag. Vilket på ett sätt är bra, man ska tänja på sina gränser för att kunna utvecklas. Så det ska bli intressant att se vad som händer här framöver. Som tur är bor jag bara tillfälligt som inneboende tills jag vet om jag trivs på nya jobbet.

Livet som inneboende blir nog ett bra sätt för mig att träna på att ta för mig. Märker nu att jag håller mig undan ganska mycket medan de andra är i köket. Jag vet liksom inte hur jag ska bete mig. Vill dem vara ensamma? Ska man gå ut och vara social? Haha. Ja, detta kommer bli intressant som sagt.

Hej från mig.

Likes

Comments