Här satt jag i bilkö igår. Jag och Johan möttes i dörren. Jag lämnade honom med matlagning, kvällsförberedelser och nattning av tre barn, för att åka på tjejkväll på Grand med Jonna.
Så välbehövligt för denna trebarnsmamman. Lyxen att få äta i lugn och ro, lyxen att få prova kläder i lugn och ro, lyxen att faktiskt bara köpa kläder till mig, lyxen att få prata med ens bästa vän om vad som helst oavbrutet.
Det laddade batterierna och garderoben välbehövligt. Även lite nya köksredskap i rostfritt, men det är en annan historia.

När jag kom hem sov alla barnen,  hemmet var iordning plockat och matlådor var gjorda. Min älskade man, var duktig du är. Eller?
Något jag började fundera på, som väckte den lilla feministen inom mig är hur ofta män beskrivs som duktiga för de tagit hand om hemmet eller barnen. Hur många gånger får du eller jag som kvinna höra det? Hemmet och barnen är bådas ansvar, det är något som är en självklarhet i vårt hem. Vi hjälps åt med både barn och hem och berömmer varandra.
Med tre söner i huset känner vi att det är extra viktigt att de har en manlig förebild i pappa som såväl lagar mat som snickra på hus. Hemma hos oss gör vi det vi är bra på, inte det som normerna tycker att vi ska vara bra på.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

"Åh tre söner, då blir det en fjärde va?"
"Tre pojkar, då blir nästa en tjej."

Jag vet inte hur ofta jag får höra dessa orden. Tre barn har alltid varit så många barn jag vill ha, Johan var inne på två men längst med vägen växte vi ihop och ville ha ett tredje barn båda två.
Ett gemensamt beslut och när plusset kom blev vi överlyckliga båda två. Glädjen, byttes dock ganska fort ut till oro då jag hade blödningar väldigt ofta, ibland större och ibland mindre. Så jag var ungefär på kvinnokliniken en gång i veckan för att kolla så vår bebis mådde bra. I vecka 12+6 hade det lugnat ner sig och jag började slappna av så nära gränsen till vecka 13 då missfallsrisken minskar drastiskt. Tji fick jag. En ordentlig blödning kom och vi trodde att vi hade förlorat vår bebis. Inne på gynakuten gjordes ett ultraljud och att se bebisens hjärta ticka var en enorm lättnad. Det konstaterades att jag hade lättblödande tapp och föreliggande moderkaka och att det var därför jag blödde.
Oron låg ändå och gnagde i magen, men det närmade sig kuben.
Väl på den så var bebisen för liten för att kunna mätas på de ställen som behövdes så vi fick en ny tid en vecka senare. Detta satte giller i huvudet på oss men veckan gick snabbt.
Ultraljudet såg fint ut, men de trodde inte jag var så långt gången som jag var, så de flyttade bak mig tio dagar. Med tanke på detta var provet jag tog på inskrivningen taget i för tidig graviditetsvecka och jag fick ta ett nytt. Det gjorde att vi inte fick provsvaren förens en vecka senare. Jag fick samtalet när jag var påväg hem från jobbet, och det enda jag kommer ihåg från det är att hon gav oss de bra nyheterna först, den låga risken sen kommer jag ordagrant ihåg, men på trisomi 13 och 18 har ni fått hög risk, en chans på 18. Madeleine, jag har bokat in en tid för moderkaksprov på måndag, diskutera med din man om hur ni vill göra så hör jag av mig imorgon.
Vi bröt ihop, barn med trisomi 13 eller 18 överlever oftast inte, och om de gör det så blir de ungefär ett år gamla och bukar inte leva värdiga liv förklarade hon även.
Vi valde att göra moderkaksprovet, och det är det hemskaste jag gjort. Svimmade nästan flera gånger. Läkaren var helt underbar, hon förklarade allt så himla bra , precis allt hon gjorde och vi fick se cellmassan som skickades på provtagning. Det var rätt coolt i efterhand. Något som gav oss lite hopp var att i samband med detta så gjordes ett ultraljud för att se var moderkakan låg, den hade nu flyttat sig och låg i framvägg.
På ultraljudet lyckades vi även se bebisens pyttelilla hand, och redan i vecka 14 kunde vi se fem fingrar.
En vecka, som kändes som flera år senare fick vi hem ett brev, brev var ett bra tecken. Jag slet upp det och började storlipa. Vårt barn var friskt.
Vi ringde ner för att ta reda på könet, nyfikna som vi är. Och vi har vetat kön med de andra två. När jag hörde pojke så var allt så självklart. Klart det var en tredje pojk. Könet var såklart oviktigt när vi visste att vårt barn var friskt. Men på nått sätt har det känts verkligare för oss att vi ska ha ett barn till när man kan såga, han eller lillebror.
Blödningarna slutade och vi väntade ut de två veckorna efter provet då det var ökad missfallsrisk. De passerade och vi började släppa oron lite.
Jag däremot mådde väldigt dåligt psykisk efter detta och blev överdrivet beskyddande mot det lilla barn som växte i min mage.

Nio månader gick och femton dagar tidig kikade han ut, vår tredje fina son.
Förlossningen gick som en dans , men när moderkakan gick sönder och jag bokstavligt känner blodet forsa och börjar skaka som ett asplöv fick jag panik. Jag var så rädd över att förblöda och lämna mina fyra pojkar. Nu gick allt väldigt bra , men det var en otäck upplevelse för både mig och Johan.
Så denna graviditet och förlossning har gjort oss ännu mer bestämda, nej vi vill inte ha fler barn. Vi är jättenöjda med våra tre pojkar. De är friska! De mår bra! Då spelar inte snopp eller snippa någon roll över huvudtaget. Vi vill inte gå igenom det vi har gått igenom en gång till. Och om vi hade velat det, så ger ju inte fjärde barnet några garantier för en dotter. Och det var inte en dotter vi behövde för att göra vår familj komplett, det var Max.

Likes

Comments

Min kära make har börjat jaga, vilket innebär vissa ensamkvällar för mig när barnen har somnat. Många skulle nog passa på att kolla på vad dem vill på tv utan att nån klagar, eller kanske gå och lägga sig i tid för en gång skull.
Men inte fru Nyhlén inte, nä jag går helt bananas på varenda hushållssyssla som behöver bli gjord. Dona och fixar, börjar baka klockan tio på kvällen, eller varför inte rensa barnkläder, garderober eller andra skåp? Tvätten viker inte sig själv så varför inte passa på att ta den också, tusan också att dammsugaren låter så mycket.
Jisses, egentligen borde jag ta till vara på tiden. Slö glo på tv och somna i soffan. Tre kids är som att ha tre heltidsjobb samtidigt och min fibro har ballat ur totalt den senaste tiden.
Tyvärr sover jag väldigt oroligt och har svårt för att somna utan Johan, klart det när det är en vana att somna och sova jämte honom sen åtta år tillbaka (jisses, åtta år sen i år sen man flyttade hemifrån redan!), men att lägga mig i tid är verkligen nått jag behöver öva på efter denna sommaren. Tyvärr brukar energin vara som lägst på eftermiddagen och lagom till man borde gå och lägga sig har jag blivit pigg igen.

Vad gör du för att slappna av? Vad gör du på din egentid?

Likes

Comments

Klockan tickade och den förbaskade moderkakan ville inte ut, precis som med Oliver (den kom precis när de skulle köra mig till op).
Läkare kallas in, akupunktur sätts, även dropp.
Där ligger jag nyförlöst med min lilla bebis på bröstet och känner paniken komma krypandes, men intalade ändå mig om att det blir operation.
Läkaren provade en Credé som en sista utväg, då går moderkakan sönder.
På några sekunder är rummet fullt av folk, jag överflyttad till en annan säng och på väg mot operation.
Jag gråter och skakar av adrenalin och blodförlusten, men är i goda händer. Mitt narkosteam var hur gulliga och lugna som helst (lyckades klämma ur mig att jag aldrig varit sövd).
Jag vaknar upp på uppvaket och blir även där hur bra omhändertagen som helst. Tiden där kändes som en evighet.
Tre timmar var jag iväg och när jag väl kom ner till förlossningen igen möttes jag av min fina man sittandes med vår son i famnen. Tårarna strömmade, av glädje och av tacksamhet.
Även Johan hade blivit så väl omhändertagen. Förlossningsrummet hade sett ut som en brottsplats, men de städade snabbt undan, höll honom uppdaterad om mig, kollade till honom med jämna mellanrum och mätte och vägde Max för att hålla honom sysselsatt.
Jag vill höja varenda personal som jobbade med oss till skyarna. För trots det läskiga och lite traumatiska så upplever vi ändå inte förlossningen så i helhet. Tack all underbar personal på förlossningen, bb, op och uppvaket på Växjö lasarett.
Utan många av er hade jag inte suttit här idag.

Likes

Comments

I bilen lugnar värkarna ner sig lite så jag säger åt Johan att parkera ordentligt så går vi biten till dörren. Då kommer värkarna igång igen och jag får en värk utanför, en i hissen och en precis när de släpper in oss på förlossningen.
Ctg tas och undersökning görs. Öppen 4 cm,  tappen var lite bakåtriktad och 1 cm, huvudet var väl nerträngt så vi blev inskrivna.
Jag var väldigt pigg och vi var och gick en hel del, värkarna kom ordentligt och regelbundet så länge jag rörde mig, men så fort jag satte eller la mig glesade de.
Vid lunch sa det att jag fick äta och sen får jag dropp för att värkarna ska bli regelbundna. Halv ett fick jag dropp och jag är nog väldigt mottaglig för värkstimulerande med facit från Oliver och Max förlossning.
Värkarna blev snabbt regelbundna och barnmorskan undrade om jag skulle hinna föda innan hon slutade sitt pass vid halv två.
Värkarna blev intensiva och jag andades bra igenom dem, gick in väldigt mycket i mig själv.
Vid nått tillfälle kände jag dock att det blev för mycket och bad om lustgas.
Från då var barnmorskan och undersköterskan på rummet. Här försvinner min tidsuppfattning men enligt Johan var det inte länge jag hade lustgasen och under krystvärkarna höll jag bara i masken utan att andas.
Värkarna ändrar karaktär mitt i en värk och jag säger att jag vill krysta, barnmorskan gör världens snabbaste undersökning och ger mig ett ok. Tio minuter senare, 13.31 kommer vår tredje son, Max. 3636 gram och 47 cm i vecka 37+6.
En helt underbar förlossning tänker jag, häftigt att känna sin kropp, vara med på vad som händer och de nio timmarna som gått sen vattnet gick känns inte alls som en evighet som med Villes 13,5 timmar (från vattenavgång) och inte för snabbt som Olivers 3,5 timmar. (från håltagning av hinnor) och vilket underbart stöd vi fick av barnmorskan Anna och undersköterskan Lena.
Jag får upp vårt lilla knyte på bröstet och andas ut och njuter, i ca 40 minuter.

Likes

Comments

25 februari, vi hade barnkalas för Ville, vi har det två veckor innan bf för säkerhets skull tänkte vi.
Kalaset led mot sitt slut, kompisarna åkte hem och vi hade världens nöjdaste unge. Johan sa till bebisen i magen att den nu var varmt välkommen ut.
Vi röjde undan med hjälp av min bästa kompis, jag blev trött och satte mig på en stol och hade tydligen sagt att jag kände mig konstig.
Kvällen kom och vi la oss. Vid två vaknar vi av en ledsen Oliver som knappt kunde andas och hostade slemhosta varvat med lite krupp. Kände att jag så långt som det går gärna stannar hemma med de resurser vi har men kontaktade ändå barnakuten och berättade läget samt vad vi har hemma. Vi får maxa och överskrida lite grann med luftrörsvidgande och slemlösande så länge vi har kontakt med ba. Vi maxade och gav 16 doser ventoline på 1,5 h och satt en stund vid ett fönster. Olivers andning lugnade sig och hostan gav med sig. Vi la honom mellan oss i vår säng och väntade samtal från ba, då somnade Oliver vilket är ett bra tecken på att medicinerna gjort sitt.
Vi avvaktade med att åka in med tanke på att han sov och det hade lugnat sig med restriktioner om att åka in om det började igen eller blev värre. Ställde in mig på en natt på akuten men tänkte passa på att sova lite.
Klockan har blivit lite i fyra.
Går på toa och kryper ner bredvid Oliver, vänder mig om och känner hur det rinner längst benen och att det blir blött i sängen.
Eem Johan, jag tror mitt vatten gick nu. Eller ja, det gick nu, fick jag sömndrucket ur mig.
Ringer förlossningen och fick tid för bedömning vid åtta med tanke på att jag inte hade några värkar. Ringer och förvarnar mamma. Lägger mig och försöker sova.
Vid tio i fem börjar jag klocka värkar som kommer med ca 15 minuters mellanrum.
Johan sover inte, jag sover inte och vid lite i sex går Johan och tar fram frukost.
Värkarna kommer tätare och med tanke på Olivers raketförlossning tycker Johan att jag ska ringa mamma.
Vi väcker barnen för att förvarna dem och vid halv sju får jag ringa mamma och fråga hur långt de har kvar då jag har tre värkar på sex minuter och de på förlossningen vill att jag kommer in.

Likes

Comments

Efter att har läst mycket gott om hallonbladste bestämde jag mig för att prova det denna graviditeten,  just för att det ska hjälpa till vid läkning genom att minska blödning och hjälpa livmodern att dra ihop sig. Eftervärkarna kunde tydligen mildras också.
Med tanke på att jag förlorade massa blod vid Olivers förlossning och hade hemska eftervärkar kände jag att det kunde vara värt att prova.
Sen fick jag även höra att det kunde hjälpa till att förbereda kroppen inför förlossningen. Så jag köpte en låda och har provat en vecka. Känner inget direkt av det men tycker att det är rätt gott så jag känner inte att jag förlorar nått på att prova iaf.

Sockret var fint btw, ingen graviditetsdiabetes.

Likes

Comments

Sist hos barnmorskan såg allt utom mitt blodsocker fint ut. Järnet var topnotch, kisset var rent, blodtrycket lågt och fint, magen hade vuxit två cm på en och en halv vecka, hjärtljuden varierade fint de med och pyret verkar vara fixerad. Men sockret låg ju lite för högt 8,1. Något som är helt nytt för mig under en graviditet. Så som jag misstänkte kommer jag få göra en glykosbelastning imorgon. Så snart ska jag inta det sista jag får äta och dricka innan klockan typ halv elva imon. Hur ska jag överleva? Både hunger och illamående, jodå illamående fortfarande om jag inte äter var tredje timme. Och jag är glad över att mina barn är på dagis och min man på jobbet, misstänker att jag kommer vara lite grinig. Haha.
Jag har hört att denna sockerlösning med smak av citrus ska vara kräkäckligt utav typ fem av mina vänner, så jag ser väl inte direkt fram emot det. Men vad som måste göras, måste göras.
Mina matvanor då? Asså jag är verkligen ingen sockerråtta, äter mest choklad och då oftast på helgen och en rad. Kakor kan jag äta ibland, men fikar hellre på typ en macka. Äter iprincip aldrig ljust bröd och ser mig verkligen som en som tänker på vad jag äter. Kan absolut äta ris, potatis och pasta, men kompletterar med rejält med grönsaker.
Men skulle jag ha graviditetsdiabetes så får jag väl se det som ytligare ett steg mot att äta nyttigare och ta hand ommontera kropp.

Fyra veckor kvar till fb btw

Likes

Comments

Barn är otroligt härliga, deras tankar likaså. Ville började fundera över det här med bebisen i bilen på väg hem från simskolan.
-Mamma du och pappa ville ju ha en bebis.
-Ja, precis. Det ville vi.
Det är tyst en stund och han sjunger med i låten på radion.
-Men mamma, i Håkan Bråkan boken*.....då är ju bebisen ett frö och ett ägg och Hasse hade ju stoppat snoppen, i fröken Camillas snippa och så blev det en bebis. Har pappa stoppat snoppen i din snippa?
Efter att ha läst boken säkert 100 gånger så har min köra son nu dragit den parallellen.
Vi är väldigt öppna i vår familj och jag ville inte ljuga för honom, så jag svarar
-Ja älskling, så är det.
-När då mamma?
-Bebisar ligger ju och bakas i mammans mage i nio månader, så det är snart nio månader sen. Det är ganska lång tid.
-Men asså vad var det för dag mamma. Om du inte berättar det blir jag arg.
Ja kära lilla barn. Jag fick bita mig hårt i läppen för att inte brista ut i skratt.
Sen kom just dance på radion och han började sjunga med.

*en otroligt härlig bok som på ett bra sätt berättar sanningen om hur barn blir till.

Likes

Comments

Såg att mitt senaste inlägg hette jul, jul strålande jul. Well,. min jul blev inte så strålande till slut. Min kära morfar somnade in på julaftonsförmiddag och julfirandet blev inte riktigt som det skulle ha blivit. Men tack vare barnen bet man ihop och vi gav dem en mysig jul.

Efter det blev livet minst sagt konstigt, nya vetskaper kom fram som jag inte tänker gå in på här, men lusten att skriva fanns liksom inte där på ett tag. Något jag däremot känner behov utav, och har vilja till nu.

Så jag har blivit betydligt större och tyngre sen sist. I början av januari var jag på BM besök och väger nu över 70 kg. Blodtryck och socker låg som tidigare bra, så även järnet. BF mått låg på 31 och bebisen låg med huvudet neråt. Det visste jag redan och den har nog gjort det sen v. 29. Idag går vi in i v. 35 och att huvudet är neråt känns gott och väl, precis som under Olivers graviditet. Jag mår ganska bra om man bortser från hemsk foglossning som kommer i skov, kombo av fibro och graviditet misstänker jag. Min kära nerv i axeln ha börjat spöka och så även mina fötter och höfter utav tyngden. FÖr tung, det är en känsla jag verkligen känner igen mig i nu. Sen att bebisen ligger så långt ner och trycker neråt gör att tyngdkänslan förstärks.

Förlossningen är något jag har börjat se fram emot, hur blir det denna gången? Vad jag är lite orolig över är att det blir ett stort barn. V vägde 3,6 kg och O vägde 4,2 och då fick jag över en vecka. De säger att barnen blir större ju senare i ordningen de kommer, så yttligare en öknining på 600 g om man går över denna gången resulterar i ett barn på 4,8 kg. Nu har jag kompisar som lyckas klämma ut en så stor bebis så jag ska väl inte säga så mycekt kanske. Hahaha all cred till er mina starka vänner! Min barnmorska tyckte att jag inte behövde oroa mig över då magen följde kurvan fint och var inte ovanligt stor, samt att min vikt inte var skrämmande hög. Hon har nog glömt på tre år att denna graviditet är lik Olivers vad gäller siffror, jag var mycket större med Ville. Och att få höra två dagar innan förlossning när ultraljud gjordes för att bedömma vattennivån. Hur stort var ditt första barn? Varpå jag svarar 36 kg och läkaren kollar på mig och hmmmar, ja när Oliver kom ut förstod jag ju precis varför haha.

Två veckor till på jobbet och denna veckan kommer min vikarie, känns konstigt men skönt att få lämna över till nån annan.


Likes

Comments