View tracker

Tre graviditeter men ack så olika, här kommer lite jag kan komma på så här långt.

Med Ville hade jag symptom långt innan vi fick plus på stickan. Med Oliver hade jag inga symtom alls och när jag tyckte att brallorna började bli trånga sa min kära man åt mig att ta ett test, denna gången hade jag inte heller några symptom.

En likhet är att jag har fått mage väldigt tidigt och i v 12 har jag knappt kunnat dölja mina graviditeter.

Med Ville mådde jag illa från lunch och hela kvällen med följd till att jag inte kunde äta de första 13 veckorna. Spydde några gånger under hela graviditeten, speciellt av lukten av mögelost. Med Oliver hade jag det klassiska morgonillamåendet, kunde äta direkt på morgonen men sen tog det emot fram till lunch de första 14 veckorna. Det var så illa att jag hade tabletter, åksjukeband och spypåse vart jag än gick. Men jag spydde aldrig. Nu har jag mått illa både på morgonen och kvällen i perioder under hela graviditeten, just nu är det värst på kvällarna och de sura uppstötningarna får mig att vilja köpa upp hela apotekets lager av Novalucol. Nu måste jag äta var tredje timme under min vakna tid för att må någorlunda bra.

Viktuppgången är just nu ganska jämn, med Ville landade jag på + 25 och med Oliver + 22.

Om inte mitt minne sviker mig så låg SF måttet med Ville och Oliver på 24 på barnmorskebesöket i v 24, denna gången låg det på 22.

Med Ville låg moderkakan i bakvägg, med Oliver och nu låg/ligger den i framvägg. Med Ville kände jag ordentliga rörelser i v 16, med Oliver i v 16 och nu i v 18.

Vår egna beräkning av bf datumet har stämt väldigt väl med Ville och Oliver. Med Ville blev jag flyttad en dag och med Oliver fyra. Våra egna beräkningar har stämt bäst med när de väl har kommit. Denna gången har jag blivit flyttad tio dagar. Så det blir intressant att se när den kommer.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Efter några väldigt intensiva veckor både på jobbet och privat känns det äntligen som om denna veckan kan bli skapligt lugn.

På dessa veckor har jag hunnit med ett besök hos barnmorskan. Vågen står på + 8 kg, ungefär likvärdig med de andra graviditeterna som slutat på + 25 respektive 22 kg. Mitt sockervärde var bra och likaså mitt hb. Dock var mina järnreserver något låga (har haft svårt att komma upp på bra reserver efter blodförlust på 1 L efter Olivers förlossning) så det blev järntabletter nu. Kan väl säga att vi inte riktigt gillar varandra jag och den där Niferexen, men det är väl bara att bita ihop och hoppas på bättre tider. Annars så såg allt fint ut, ett SF mått på 22 och hjärtljud på 155 om inte minnet sviker.

Moderskapsintyget är inskickat, mitt mammavik ligger ute på annons och idag går vi in i v 26, och det börjar äntligen kännas att tiden går fort.


Likes

Comments

View tracker

I måndags hämtade jag bara Oliver på förskolan. Konstig men ögonläkaren stod på agendan. Oliver tyckte det var mysigt att bara han skulle bli hämtad men försäkrade sig om att Ville skulle stanna på förskolan och att pappa skulle åka och hämta honom sen. När han väl var trygg med att jag lovade att pappa skulle hämta Ville studsade han glatt ut till bilen och vi körde in mot stan.

Vi var ute i god tid och det var minsann bra det. Parkeringsmöjligheter kring sjukhuset i den här staden är inte den bästa. Och sen hade vi hissproblem. Men tillslut så tio minuter innan avsatt tid kom vi fram och kunde anmäla oss. Olivers läkare hade flyttat en våning upp på den nyrenoverade avdelningen och det var så fint och fräscht.

Oliver var taggad på besöket och klättrade klatt upp i stolen och pratade på med Yvonne. Sen svarade han duktigt på vad han såg på tv skärmen, på den lilla stickan samt i maskinerna. Innan han kunde kolla i maskinerna som mäter ögat på nått vis så fick han ögondroppar, det gillade han inte riktigt. Men blev nöjd då de har 40 minuters värktid och då passade vi på att gå ner och fika. Lyx och spännande tyckte Oliver och berättade för alla som gick förbi vad han hade gjort.

Väl uppe på ögonmottagningen igen mätte vi ögonen och hans syn har blivit bättre, skelningen består men är liten så vi fortsätter med lappbehandligen som vi påbörjade i augusti. När han var klar så tar han av sig sina glasögon och kollar på läkaren och säger "Så, nu blåa glasögon. Lilla hjärtat trodde han skulle få nya glasögon där uppe, då vi pratat med honom om att vi ska köpa nya då de han har är för små (bebisglas) och läkaren trodde vi skulle byta styrka vid detta besöket. Men efter att vi förklarat att man fick gå till glasögonaffären så sa han glatt hej då och tackade för besöket. Så i helgen ska han få åka och välja nya glasögon. Han var nästan lite för liten för det när han fick sina sista så då valde jag och Johan, men nu ska han till största del få välja själv. De ska ju sitta bra med. Men är önskemålet blåa glasögon tror jag vi ska kunna tillgodose behoven :)

Det är så mysigt att få lite egentid med bara ett av barnen ibland. <3

Likes

Comments

Här ligger jag på jobbet och vilar. Slutade vid fyra idag, men vi ska till banken så det var ingen mening att köra hem. Så här ligger jag och väntar på mina pojkar.
Älskar att man har en arbetsplats man har möjlighet att kunna lägga sig en stund och att ingen tycker att man är konstigare än vanligt 😉

Likes

Comments

Jag är en ganska fysisk person som gillar att kramas, men vissa delar av min kropp känner jag mig endast bekväm med att dela med min man och möjligtvis de allra närmaste. Min mage är ett sånt space. Jag visar gärna upp den på sommaren i bikini. Inga problem. Men att folk ska hålla på att ta på den, det går över mina bekvämlighetesgränser.

Nu är det tre år sen jag var gravid sist och man har nästan hunnit glömma bort hur det var. Nått jag hade glömt bort var alla händer på magen som helt plötsligt ligger där. Utan förvarning, utan fråga. Varför blir det ok att ta någon på magen bara för att en är gravid? Folk menar säkert bara väl, och visst är det något visst med gravida magar. Men det är inget jag är bekväm med, gravid eller inte.
Jag har aldrig varit med om att någon annan än min man tagit mig på magen när jag inte varit gravid, så varför gör folk det utan att fråga när man är det?

Den enda som har rätt till min mage just nu utan att fråga är Johan. Det är vårt gemensamma barn. Jag vill att han ska vara den första att känna sparkarna utanpå och hans händer på min mage får inte hela mig att känna mig stel som en pinne.

Låt varje kvinna ha rätt till sin egen kropp! Fråga först!

Likes

Comments

Hej igen!
Äntligen finns det lust att skriva igen.

Sen sist har det hänt en hel del. Efter sen mens utan positivt test under en veckas tid, började jag fundera på om jag kanske var lite för stressad sådär veckan innan semestern.
Sen kom mensen, trodde jag. Men en vän fick mig att ta ett test till och visst tusan var jag gravid.
5 juli, precis fem år sen jag plussade första gången, då med Ville. ❤

Starten av den här graviditeten var otroligt bra till en start. Vilket snabbt vände. Illamåendet kom oavsett när på dygnet. Jag sov mer än jag var vaken och blodsockret kombinerat med mitt låga blodtryck gjorde att jag inte kunde stå längre perioder utan att det svartnade för ögonen.

Mina sista tre veckor av semestern var jag ordinerad vila, sen blev jag sjukskriven 25%.
Det är guld värt. Speciellt nu när hösten kommer och fibron hamnar ur balans, speciellt nu när jag inte få ta alla mina mediciner.

Nu har vi snart kommit halvvägs och pyret har börjar kicka ordentligt där inne. Den tycker om att ta plats också.
Vi har börjat landa i att vi ska bli trebarnsföräldrar och pojkarna är exalterade över att få ett syskon. ❤

Likes

Comments

Barnen är i Halmstad med sin farmor och farfar. Nu börjar det kännas konstigt och jag längtar efter dem.
Innan de åkte hjälpte svärföräldrarna till att slänga upp en byggställning, plantera gräs och gräva ner häcken igen. Så nu ska bara pumpen och rörmokaren komma hit så är jordvärmen klar.
Det är stor skillnad på vad man hinner och inte med barnen hemma. Men vad man saknar dem. Men de har betydligt roligare för dem i Halmstad denna veckan. Igår när jag pratade med dem så ville de absolut inte åka hem.

Johan har hunnit en bra bit på huset, igår kom även Alexander och hjälpte till, han sov över så han hjälper till även idag.
Vi har även bestämt oss för färg, så den var jag och köpte igår. Kommer att bli så galet snyggt!
Det där med att bygga är inte riktigt min grej, jag sköter mest inköp och markservice. Men annat har det blivit gjort istället. Tvättkaoset i tvättstugan är undan och hela huset är städat. Och frysen har blivit lite fullare av maffins och kärleksmums, senare blir det att åka och handla till bullar.
Idag har jag knåpat ihop bilder till två års fotoböcker. Någon som har tips på bra ställen man kan beställa fotoböcker? Ska försöka att ta för vana att vid varje nyår göra en fotobok från det gångna året. Nytt återkommande nyårslöfte?

Likes

Comments

​Ibland kan jag bli lite ledsen över sjukvården, i alla fall när det kommer till mig. Barnens sjukvård, de vi träffar kontinuerligt är jag så nöjd med så jag tänker inte dra alla över en kam.

För åtta år sen var vi med om en rejäl bilolycka. Jag var så chockad så att jag inte kände smärta nånstans. Inte ens över ögat där jag hade spruckit upp och fick sy fem stygn. De skickade hem mig med fem stygn och en konstaterad muskulär skada i vänster höft samma eftermiddag. De ansåg att det vore bäst för mig med tanke på chocken att vara hemma. Sen hade de lite koll på mig när jag var hos Johan som blev inlagd i två veckor. 

Efter nån vecka började det göra ont i hela min kropp. Chocken började släppa och det kändes som om någon hade slagit skiten ur mig. Vi gick till vårdcentralen och man kände igenom min kropp. Jo ordentligt spänd i musklerna var jag. Jag skickades på en röntgen av nacken just in case. Då de sa att jag hade tendenser att utveckla en whiplash. Sen var det inget mer med det. 

Jag har alltid haft ont i ryggen sen jag var liten och härefter blev det inte bättre. 2013 blev jag sen påkörd bakifrån. Och kände av nacken med en gång. Röntgades åter igen och fick börja med sjukgymnastik. En whiplash konstaterades. Nu levde jag med daglig värk, sjukgymnastiken gjorde inte jättestor nytta. Sen provade vi akupunktur och det tog bort min huvudvärk. Vilken vinst tänkte jag. Sen en dag sa sjukgymnasten att det var sista gången vi sågs. Han ansåg att han inte kunde göra nått för mig. Nähä tänkte jag. Vad gör jag nu. 

Under ett bra tag fick jag ingen hjälp alls. Jag levde med min värk och mamma såg fler och fler tecken som liknade hennes egna. Så under ett år visste jag att jag hade fibromyalgi, så mycket stämde att det inte kunde vara nått annat. Men då man har hört att folk får kämpa för sina diagnoser och efter min tidigare erfarenhet av vården så kände jag inte för att gå dit. Men mamma var på mig. 

Så i maj 2015 gick jag till en läkare med en lista på mina symptom och sa, jag har fibromyalgi och vill ha en diagnos på det. Hon tryckte på 18 olika "fibropunkter" och sa "ja Madeleine, jag är beredd att hålla med dig." Det togs en massa prover för att utesluta bristsjukdommar och reumatism. Proverna såg fina ut och jag fick komma till en reumatolog som styrkte diagnosen. Han ordinerade träning och akupunktur. 

Jag fick en tid och akupunktören på sjukhuset, men eftersom reumatologen hade lagt mig som avslutad kunde hon inte hjälpa mig mer. Hon rekommenderade en privat klinik, där det var åtta månaders väntetid. 

Då ville jag sätta mig ner och gråta. Tills min fina vän började prata väl om sin sjukgymnast. Så jag ringde dit. Först ville de inte boka in mig då jag tillhörde en annan vårdcentral. Men vi har vårdval och jag stod på mig. Hon menade på att jag kunde gå till sjukgymnasten på min vårdcentral. När jag sa att han gett upp hoppet om mig och sa att han inte kunde hjälpa mig mer så bokade hon in mig. 

Här börjar äntligen min tur att vända. Min läkare och sjukgymnast jobbar bra ihop och tycker lika om mig. Och min sjukgymnast har verkligen känt igenom min kropp, lärt känna den och lyssnar på mig! Han tyckte att min vänster bröstrygg och revben beter sig konstigt och tyckte att det var konstigt att ingen röntgen tagits på min bröstrygg. Fick äntligen en röntgentid och den visade på att jag har en kilformad komprition (?) två kotor är ihoptryckta. Den är gammal och är med största sannolikhet från bilolyckan. Och förklarade väldigt mycket varför jag hade mina problem med bröstryggen. Nu ska jag ta igen åtta års läkning. Med den utbildning sjukpersonal har borde de väl veta att chock kan dölja en massa. De vet hur krocken gick till, jag blev tillpucklad på vänster sida och det är alltid den som har ondast eller är svagast. Kunde de inte bara röntgat mig ordentligt för åtta år sen?

Likes

Comments

​Då har det äntligen börjat lugna ner sig på jobbet efter tre intensiva, men ack så roliga veckor med konfirmander. Det börjar närma sig den välbehövliga semestern. 

Johan och barnen har redan varit hemma i tre veckor och vi har börjat återinföra mjölk till Oliver efter både besök hos läkare och telefonsamtal med dietist. Det kändes otroligt läskigt men ändå skönt. Så vi började med steg 1, smör på mackan och steka mat i smör. Det gick otroligt bra, och efter en vecka började vi med steg två. Pålägg, bröd, kakor, och kryddblandningar med mjölk tillsammans med steg 1. Det gick inte. Prickig om hela munnen och ett litet eksem i knävecket samt lite dålig i magen. Tusan också hade nog de flesta tänkt. Men inte vi. Vårt barn har haft sånna extrema eksem och påverkad andning att denna lilla reaktion kändes otroligt skönt. Vi backade och skyndar långsamt. Vi har otroligt bra stöd från barnmottagningen från både dietist och allergisjuksköterska. Det är bara att ringa vid minsta fundering och de sa även åt oss att när de har stängt så är det bara att ringa till barnakuten om det är något. De är verkligen helt underbara på barnmottagningen i Växjö. 

Vi har även kunnat trappa ner Olivers mediciner rejält. Han brukar gå på en underhållsdos med en puff luftrörsvidgande och en puff kortison morgon och kväll. Och under sommaren antihistaminer och under vintern montelukast (inflamationsdämpande) i år skulle vi prova att ta bort allt utom montelukasten. Antihistaminerna gick inte alls. Så de återinförde vi ganska snabbt. När han sen var stabil tog vi bort kvällspuffarna och nu sen två dagar har vi tagit bort morgonpuffarna. Håll tummarna för att det går bra och att han klarar sig på endast antihistaminer och montelukast till hösten kommer. Äntligen går hans astma och allergier åt rätt håll. Äntligen kan vi ta bort mediciner istället för att lägga till. 

Likes

Comments

Åkte från sjukgymnasten med en konstig känsla i magen. Mest en skön känsla, tror jag.

Vi bokade inte in någon ny tid efter idag. Jag ska höra av mig vid behov. Dels för att min sjukgymnast känner att jag har gjort framsteg, men också för att jag har en del annan rehab samt en röntgen i höst. Jag har även börjat ha kontakt med en arbetsterapeut som jag just nu inte vet vad det kommer att innebära inför hösten. Så min sjukgymnast som är grym på fibro sa att det kan lätt bli för mycket. Att all hjälp man ska få av sjukvården lätt blir en själp om det blir för mycket. Dels så kan alla besök inom sjukvården göra att man känner sig sjukare än vad man är, men de kan också bli en stress om man som jag, jobbar heltid och har lite svårt att pussla in tre besök inom sjukvården i veckan. Jag är glad över att han har ögon för helheten och inte bara för min kropps mående för just det besöket. Han vill, liksom jag ha en långvarig lösning och vi var ganska överens om att det inte är hållbart att spring hos sjukgymnast varannan vecka resten av livet.

Mest så känns det som en vinst. Jag har gått hos sjukgymnast i snart ett år och det har gett mig så mycket. Både kroppsligt med också själsligt. Min sjukgymnast har även agerat lite psykolog. Jag har kunnat spy ut mig att sjukdomen är skit och han har förstått, som sagt han ser helheten.

Tack vare alla besök där har nya dörrar öppnats, jag fick möjlighet att prova på bassängträning, eller vattengympa om man nu vill säga så och den har verkligen gjort skillnad. Jag ska lätt fortsätta med det till hösten och jag hoppas att jag hittar ett ställe med en lagom nivå för mig. Tyvärr får man bara ett visst antal gånger på rehab, och den nivån där har varit bra och lagom för mig. Så jag hoppas verkligen på nått likvärdigt.

Tack vare bassängträningen har jag kunnat börja träna på gym. Inte mycket, men lite. Jag tycker det är skittråkigt, men jag märker att energin blir helt annorlunda, sen hoppas jag att jag blir starkare i de muskler jag behöver bli starkare i längden.

Jag hoppas verkligen att det jag har byggt upp nu, och att det varma sommarvädret ger min kropp lagom mycket ork och styrka inför hösten och vintern. För oj vad gott jag mår i värmen. Lite grundsmärta och lite krångel med nacken. Men det går att leva med. Jag vet att det kommer komma en nerförsbacke till hösten när kylan kommer. Sommar hela året hade varit underbart. Men just nu så finns inte att flytta till ett varmare land med i planeringen.

Fibromyalgi är en del av mig, jag är inte en del av den!! Och idag har jag verkligen gett den en nock out!

Likes

Comments