Låg tidigare och tänkte på hur jävla kasst mitt 2014 var, det började åt helvete och slutade likadant. Kom sedan att tänka på att jag egentligen inte är en sådan person, en sådan som väljer att se det negativa i allt. Det första som istället hoppade fram ur minnet var Findings festival som jag var på i augusti. Lyckan att få stå berusad med en öl i handen tillsammans med härliga brudar och hoppa medan Steve Angello gör det han är bäst på. Jag kom att tänka på att jag fick vara ganska kär ett tag, hur det var att sväva på rosa moln med ett leende som gick från öra till öra ända tills man somnade 04 på natten efter ha fått de sista godnattpussarna på sms. Jag tänkte på midsommarfirande i solen med alla vänner hemifrån, att ligga i gräset vid sjön med en blomkrans på huvudet och snacka skit med armen från en gammal crush runt sig. Jag tänkte på när jag och Elin bestämde oss för att flytta till Oslo och hur jag förälskade mig i exakt precis hela staden och allt som har med den att göra, på våra bakgårdsfester och höstpromenader i Vigelandsparken. Alla dåliga saker som hänt däremellan de där glädjerusen, de betyder egentligen ingenting.

Likes

Comments

Placerat mig på golvet tillsammans med ett glas rött medan Veronica Maggio sjunger för mig i högtalarna. Jag funderar, undrar, tänker. Tänker så jag blir yr. Överanalyserar allt och inget. Är det något jag skulle kunna kamma hem så är det ett fett pris för att jag är expert på just det - överanalysera och tänka för mycket.  Idag tänker jag på hur en del människor bara kan klampa in med sina stora fula skor i ens liv och vända upp och ner på det på bara några få sekunder. Jag tänker på hur det kommer sig att en del människor gör så djupa avtryck i hjärtat så himla enkelt och snabbt medan andra kämpar, krigar och slåss för att ta sig till samma plats som de stora fula skorna redan lagt beslag på. Jag tänker på hur ont det gör när ägaren till skorna bestämmer sig för att ta dom tillbaka och lämnar en ensam kvar med stora djupa gropar där bara just hans skor passar, gropar som skaver på hjärtat och gör det svårt att andas. Jag tänker på varför hjärtat vägrar sopa igen avtrycken som skaver och inte låter någon med finare skor göra nya. Jag tänker på hur det är efter ett tag, när det skavt och gjort ont en riktigt lång stund och smärtan börjar avta. När avtrycken fortfarande är kvar men kanterna på dom har börjat mattas ner och inte gör skavsår på hjärtat längre, när det bara är lite ömt. När man kan andas ordentligt igen och inte längre är lika rädd för att någon annan ska försöka trampa sig in till samma plats.

Det är precis då man får syn på dedär fula jävla skorna igen, de som en gång passade perfekt i avtrycken som inte längre skaver. Fast man har insett under tiden de var borta att de är i fel storlek, färg och modell så känner man ändå hur man någonstans, långt inne, vill klämma tillbaks dom ner i groparna, liksom få dom att passa igen där de från början hörde hemma. Det är när man får syn på dedär fula jävla skorna igen det känns som att just de avtrycken är fastgjutna i cement och resten av världen går barfota.

Likes

Comments