Som förälder gnabbas man med katastroftankar mest hela tiden. ''Tänk om hen slutar andas i sömnen?!'', ''Sätt för fan inte i halsen nu!'', ''Är det möjligt att glömma barnvagnen på tuben?'' och så fortsätter det... Men den största skräcken är nog att utsättas för kidnappning.

Som mor har man ju liksom gått och burit på sitt barn i 9 LÅNGA månader. Man mår riktigt pyton den första halvan, iaf jag. Vi snackar spypåse på bussen och kräkhink redo på jobbet. För att hämma illamåendet sög jag på citroner i hopp om att bli skonad den fasansfulla skenbakfyllan. Den omtalade men ovälkomna viktuppgången slutade i tigerränder på röven och en säckig påse på magen. Ahh.. I could keep on going. (SJÄLVKLART var det också helt fantastiskt. Som när första sparkarna gjorde sig till känna och hur man alltid hade sällskap av sin älskade avkomma från insidan) Men jag skulle nog säga att det var mer pest än fest att vara gravid.

Så när tiden för förlossning ÄNTLIGEN är kommen och man väl klämt ut sitt barn är hen det mest värdefulla i livet. Det är en obeskrivlig kärlek man känner till denna ihoptryckta och slemmiga lilla människa och man hade offrat sig själv alla dagar i veckan för hen. Med andra ord är man extremt tigermammig och vill inte att något ont ska röra vid ens barn.

Igår när jag var ute på min och Eltons vardagliga promenad (Eller ah, vardaglig var en överdrift. Vi går ut när det är schysst väder. Jag hittar gärna ursäkter för att slippa röra på mig) känner jag hur någon gluttar över axeln och ner i barnvagnen där Elton sover. Känslan som infinner sig när någon inkräktar på ens avstånds-revir, obehagligt. Jag stannar vagnen och vänder mig om. Där står en kvinna i 50-års åldern, mainstream till utseendet och verkar inte vara påverkad.

''Kan du hjälpa mig?'' frågar kvinnan. ''Ja?'' svarar jag. I nästa sekund har hon händerna på vagnen och säger '' Det här är INTE ditt barn!'', samtidigt som hon drar vagnen till sig. 1000 tankar hinner ränna genom skallen innan jag sliter tillbaka vagnen och vrålar ''DET ÄR VISST MITT BARN!'' Adrenalinpåslaget är totalt och jag börjar i panik gå därifrån, kvinnan följer efter... ''Du är för ung för att ha barn!'' (Men vad är människans problem!? - tänker jag) ''Kan du hjälpa mig med pengar?'' ''Hur gammal är du?'' ''Det är inte ditt barn!''. Det hela var över på bara några sekunder då hon såg två väktare lite längre fram och vände på klacken. Kvar står jag och inser att jag inte varit så skärrad, någonsin. Tänk om jag ställt ifrån mig vagnen, om så bara för en sekund för att vända mig om och kolla på något (det händer, hemska tanke). Tänk om denna dåre snott ungen min!?

Som tur var sov min bebis hela tiden så han slapp uppleva detta men känslan hos mig kommer förmodligen ligga kvar ett bra tag framöver. Med detta sagt vill jag uppmuntra andra föräldrar på stan att vara uppmärksamma och ge fan i att ställa ifrån er barnvagnen.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

HATT. Hattbaren KAPPA. Tilde Melin BLUS. Weekday BYXOR. Zara VÄSKA. Chloé SKOR. Zara

Likes

Comments

Början av en första text oavsett sammanhang, är för mig ofta förknippat med ångest. Det är som i böckerna man läser där de allra första sidorna avgör om man känner sig manad att fortsätta berättelsen eller ej. Och jag är definitivt inte någon bokmal. Kanske just pga alldeles för många dåliga intron. Det här med blogg... Jag är rätt skeptisk ändå. Man undviker helst att placeras i ett fack.

Meen så tänker jag... I brist på annat, varför inte? Med risk för höjda ögonbryn väljer jag att sporta min livshistoria utan filter. Det är viktigt med vardagsrealism och skepticism i min värld. Mycket i media känns konstlat och människors liv framstår som ett enda stort stilleben. Jag kör med öppna kort.

Alla kallar mig Madde men när det vankas seriösa handslag är det Madeleine, aldrig annars. Nybliven mamma (eller ah.. Elton blir snart 11 månader så allt är relativt). Feminist, fashionist, cynisk och benhårt stolt. Visualiserar en framtid som multi-entreprenör och är på god väg (i fantasin) i praktiken krävs det mer effort. Bor på Södermalm med min sambo och vår avkomma. Mammaledig och fördriver tid via kafferep, kreativt-pill och babyhäng.

Välkommen till min vardagsrealism!


Foto från Rom i vecka 25 när Elton låg i magen

Likes

Comments