I torsdags var det dags att skriva omtenta i sociologi, den kursen vi fokuserade på Karl Marx, Emilie Durkheim och Max Weber.. jag kände mig väl förberedd, lite osäker på weber, men ändå okej. Och övrig litteratur var jag lite osäker på sociologi för socionomer, men ok när det gällde instuderingsfrågor.

Så hur gick det då? Åt pipan! Frågan om durkheim är det jag kunde bäst och därefter frågan om Marx och weber, men sen var det tvärt stup utför...

Det blir nog ingen socionom av mig! 😢😭

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Så var det dags... 13 mil på cykel väntade runt omkring i Leksands byar i söndags.

Jag vaknade med lite trötta ben men tänkte att det kanske går att väcka till liv bara vi började trampa!

Vädret var inte med oss till en början, regn och kallt. Då var jag glad att Daniel hade köpt mig en regnjacka dagen före.

Vi ställde oss längst bak för jag visste att vi kommer sist, jag är ju med. Och mycket riktigt innan första milen var avklarad låg vi längst bak av de ca 130 startande.

Kroppen kändes bra till en början, inga astmakänningar och benen kändes fräscha.. sen började det, kedjan hoppade så vi fick ett första stopp redan i rälta. Sen in mot Leksand började jag få ont i ryggen, och ut mot Fornby började min brottningsmatch mot min rygg, mitt psyke, smärtgräns och pannben. Vi hade kommit 3 mil... 10 kvar.

I källberget efter 55 km höll jag på att bryta ihop, ja innan fornby med. Men Sara gav mig både Ipren och alvedon så jag bestämde mig för att cykla insjön med. Jag kämpade med mig själv, mina demoner som talade om för mig hur värdelös jag är- vilket misslyckande det är att bryta och det är klart det går åt pipan när man är så fet som jag är. På något sätt kom vi runt insjön med men många korta stopp blev det.

I Leksand bröt jag ihop. Jag hade så ont att föda barn i jämförelse är ingenting. Jag grät och jag hade bestämt mig att jag fick misslyckas! Det blev inge mer än så... i Lima vid depån väntade Daniel och barnen och jag grät och wilda blev ledsen för att jag var ledsen. Jag hade sagt till Anna och lina att det fick vara, jag ville inte hindra de mer från deras cykling! Men de ville att jag skulle ge det ett försök, 4.5 mil kvar till mål. Det är ju ingenting. Jag torkade tårarna och tog av mig skoskydd och regnjacka och vi begav oss uppåt mot N Lindberg!

Det var tufft, det blev många stopp även här och Anna hjälpte mig rent ut sagt uppför backarna. Hon la en arm över ryggen på mig och så cyklade vi tillsammans. Fort gick det med, 45 min upp tror jag vi kom upp på.

Ner mot riksvägen och vidare ner mot utby! Den baracken var jobbig, det tog tvärstopp! Där kom Lina med en stöttande hand. Tillbaka längs riksvägen började jag tro på en målgång, även om jag mådde dåligt över hur mycket jag förstörde för Anna och Lina! Vi tog en liten paus när vi kom av riksvägen. Där stod Bengan så Anna passade på att ta av sig lite kläder och bjöd oss på banan innan vi cyklade vidare. Nästa stopp Tällberg, vid depån där den efterlängtade coca colan och smågodiset fanns. Det blev coca Cola och saltgurka, de få godisar som fanns var ahlgrens bilar och det var ju inte jag sugen på!

Tällberg är ju fantastiskt! Så vackert att titta ut över Siljan!

Där kände jag att vi tar oss i mål, eller snarare jag tar mig i mål. Anna och Lina var urstarka! Och jag var så besviken... inga astmakänningar och pigga ben... tänk vilken runda det hade kunnat bli! Nu förstörde ryggen allt! 😢 och jag kände mig så dålig!

Sista milen gick bra. Eller så bra det kunde gå. Vi kom tillbaka till Leksand iaf. Och vi kom i mål!

Jag är glad över att Anna och Lina inte lämnade mig, att de tillät att jag inte tog mig runt på egen hand, att jag blev ledsen, att jag kände mig värdelös! Men hela tiden sade de "vi gör det tillsammans"! Utan de två hade det blivit en väldigt kort runda för mig och ingen målgång! Jag är så tacksam över att ha fått cykla med de vid min sida!

Men nästa år, då blir det Leksandsrundan halfta. Jag ska cykla 130 igen men det blir när jag är 30 kg mindre! Jag ska under tiden jag hade för två år sen och det går inte med kroppshyddan jag bär runt på idag

Likes

Comments

I fredags var det min dag, min 33-årsdag! Jag tycker att det är jobbigt med födelsedag, inte andras, men min egen! Det har jag gjort i många år men ja det blir värre ju äldre jag blir. Jag är inte redo att bli äldre, jag trivs att vara den åldern jag är i, och absolut inte äldre!

Annars då? Senaste två v har jag tränat mycket! Idag är det vilodag men funderar på att sticka iväg ikväll. Annars är det #leksandsrundan som hägrar denna veckan! Leksandsrundan väst, Leksandsrundan nord och Leksandsrundan 130 för egen del, posttrampet för barnen och leksandsrundan13 för Wilda och Daniel! Det ska bli kul!

Tentaplugget har börjat med! Sommarlovet är slut nu! Tentan är nästa vecka och det känns så dåligt! 😔 jag vet inte hur jag ska klara den... 😢 men jag vill, jag måste!

Likes

Comments

I söndags åkte jag, min syster och mina tre stora tjejer söderut. Målet var Valla Rimforsa för sovplats med 2 efterföljande dagar på ALV!

Daniel och Wallmo blev hemma den här gången pga hennes jobbiga åksjuka. 😔 det är inte ofta vi kommer till Borlänge innan hon är en enda sörja av kräks!

Vi skulle sova hos en gammal vän men han skulle iväg en sväng innan vi kom. Allt vi visste var att stället hette Valla och låg utanför Rimforsa och nyckel skulle ligga under dörrmattan... när vi närmade oss ringde vi men inget svar. Jag sa till Sara att jag hade iaf ett hus vi kunde åka till och fråga om vägen om vi inte hittade, men jag tyckte att vi skulle se vad det där Valla var för nåt.

Hur svårt kan det vara? Ute på landet liksom.. vi åkte in vid första infarten... och hittade en vit "VVS-bil", och tänkte "hur många VVS:are kan det finnas i byn"? Vi åkte förbi huset, vände och åkte förbi igen... Johan svarade fortfarande inte... vi vände bilen och stannade vid huset... det låg en nyckel under dörrmattan. Och jag tog ett varv i huset för att säkerställa att det var rätt hus vi kommit till. Jag hittade ett foto på Leah och då var det inget snack om saken... vi var rätt! Närmaste granne var en ko!

Det blev två fina dagar på ALV! Wendela var trött och grinig första dagen men trots det blev det en succé! Wilda och Willemo var med och sjöng och lekte med "Emil-gänget"! De var så glada. Wilda har fått en ny idol, Emil på ALV! 😊 Willemo fastnade för Ida... såklart!

Idag var det hemresa på agendan! Planerat stopp för lunch i Örebro, oplanerat stopp i Högfors för att byta plats på barn i bilen för fridens skull!

Wilda sa att bästa dagen var igår men att vi inte får åka utan pappa och Wallmo i fortsättningen!

Likes

Comments

I fredags var jag, Anna och Alex ute och cyklade. Blev Annas favorittur, runt Siljansnäs... Ja, även jag börjar tycka att den är rolig. Upp ner upp ner upp ner.

Det tråkiga var att jag fick kramp i rumpa/rygg ovh så skavsåren jag får VARJE GÅNG.

Men skam den som ger sig, idag ska vi ut igen. 😊 idag blir det min favoritrunda, runt Djura!

Och just ja, Leksandsrundan går av stapeln om 5 v och då blir det 13 mil. 😊

Likes

Comments

Jag har alltid definierat mig själv som "glad och positiv", men det stämmer inte riktigt. Eller ja mina bra dagar... men då jag har fler dåliga dagar... det är säkert nån form av depression och nu är jag mer "duktig" på att vara dålig. Det maler i huvudet om allt jag gör är dåligt, jag är inte tillräckligt bra, det jag gör duger inte osv osv. Förut var jag "glad och positiv", nu är jag "bra på att misslyckas"!

Daniel går snart på semester och då ska jag ge mig tid till mig själv, promenader på morgonen t.ex och ge mig tid till att börja läsa till omtentan i aug. Daniels tre v ska gå till att vara tillsammans, hjälpas åt med allt och vända det negativa till det positiva.

Vi börjar idag... jag och barnen ska på utflykt och tanken är att vi ska till granbergstoppen för fika och lek... ikväll ska jag damma av cykeln och imorgon drar vi om kosten...

Likes

Comments

Åren går men minnen består! 8 år idag.

Och jag börjar glömma. Glömmer mycket av det dåliga, det tunga som präglade vår relation, men minns och tvingar mig minnas det positiva!

Men självklart glömmer jag inte mitt sista möte. Det var i slutet av feb 2009.. vi åkte hem till henne för vi visste att det bara fanns en väg på hennes lungcancer. Skinn och ben... och det var ostädat och inrökt! Hon som alltid städat och även om hon rökt under fläkten så har det inte luktat illa inomhus... och de där kläderna... bara hängde. Jag blev kvar i köket, orkade inte se henne. Det var inte mamma liksom...

Men det finns även roliga minnen som sommaren 1994 när vi bodde hos Börje och Birgit och vår tripp till Hammarstrand när vi skulle åka över Svärdsjö men hamnade i Rättvik efter flera timmars åkande!

Och hennes typiska kläder, träskorna, tightsen och sedan jazzbrallor... och så jeansskjortan och den röda dunjackan... i Väsby var det chippar (skor) och tights. Sen i Borlänge var det träskor och jazzbrallor... idag heter det väl träningsbyxor...

När vi var på rättegången mellan henne och Olle satt vi och log när polisen nämnde den röda dunjackan... ja det var mamma det.

Och så finns det små minnen, som att hon älskade att "pilla" på allt (jag är likadan), "killikill" på ryggen (samma lika där) och hennes klippande av hårtoppar med nagelsax (jag drar mina hårtoppar)... och hon var så duktig på att vara påhittig när det gäller matrester, att det blev riktiga maträtter av det som fanns hemma.

Trots alla fel, brister och misstag! Jag gjorde det inte då men idag älskar jag min mamma!

Varför just hon? Hade hon inte fått tillräckligt med skit i livet? Som att se sin mamma dö på köksgolvet, barnhem, adopterad av "min" mormor och morfar, den psykiska och fysiska misshandeln av mormor, alla bråk, alkoholism, saknaden efter Kent...

#fuckcancer

Likes

Comments

Igår fyllde vår älskade underbara Wendela 4 år. Vi började dagen med klassisk sång med paket. Daniel tyckte frukost på sängen som vi brukar men jag tänkte att de är trötta efter midsommar.

Och hon blev så nöjd över ny cykel och cykelhjälm. Jag har beställt lite kläder med men de har tyvärr inte kommit ännu... aldrig varit med om att det tar mer än en vecka men nu är vi uppe i 1,5...

Men då får hon lite fler presenter nu i dagarna.

Likes

Comments

Midsommar är årets höjdpunkt och det firar vi i dagarna tre. På torsdagen är det light, dvs vi tittar på midsommarstången på noret, i år tog vi en glass, annars brukar vi äta gott.

På midsommarafton blev det lugnt. Vi städade lite på baksidan, jag gjorde tårta, rabarberpaj och fixade lunch medan de andra var ute och hämtade björkris och blommor till kransbygge.

Vi käkade lunch. Därefter sov jag en stund i soffan när de andra var ute.

Framåt eftermiddagen blev det middag, grillat såklart, med efterföljande tårta, rabarberpaj och chokladpudding.

På kvällen gick vi till gropen. Mötte upp spelmännen och kransbärarna vid brofästet och gick till midsommarfirandet. Och i gropen var allt som vanligt, tal, musik, resning och små grodorna.

Igår på midsommardagen åkte vårt sällskap hem och jag tog med mig två systrar och åkte upp till Siljansnäs för att kolla kyrkbåtsrodden. Vi missade dock herrarnas lopp men såg mix och damerna.

På kvällen blev det grillning med min sida av släkten. Mycket liv blev det med högljudda barn!

Idag har det också varit fullt hus. Wendela fyller fyra imorgon så vi passar på innan alla åker hem att fira henne. Mycket kläder blev det. Och massa fika! Men gott var det!

Nu blir det sockersanering kommande vecka. Mitt eget mål är sockerfritt året ut. Sockerfritt och lchf.

Likes

Comments

Som sig bör är det midsommarfirande i Leksand och enligt tradition drar det igång kl 18.00 torsdag kväll.

Strax innan det drog igång gick Wendela och tog hål i öronen, som vi pratat om den här veckan. Så fort vi får barnvakt ska vi smita iväg. Och nu fanns tillfälle.

När Wendela kom och var både glad och sa att det inte gjorde ont ville Willemo ta hål hon med. Och vilka glada tjejer vi fick! Willemo var så stolt!

Stången kom upp och vi tog en midsommarfest!

Likes

Comments